Att ge utrymme för utveckling - i TV och verkliga livet

Det är inte ofta jag följer TV-serier, allra minst dokusåpor. Det är sällan jag tycker det är intressant, utom möjligen att de speglar det samhälle och den kultur vi lever i. Men ibland räcker det med att läsa i tidningen vad såpan går ut på, för att välja bort skräpet.

Nu hoppas jag däremot att "Ung och bortskämd" i SVT1 får en ny säsong. Visst fanns här också en viss portion av förnedringsTV i enstaka sekvenser (tjejen som försöker få ner den breda golvmoppen i hinken etc), men sedd i sin helhet visar programserien något som är väldigt viktigt. Att unga människor ges en möjlighet, trots att de inte har den kunskap och erfarenhet som krävs.

Många gånger idag ser vi i jobbannonser att man söker en ung människa med gedigen utbildning och många års erfarenhet. I kyrkans annonser vill man många gånger ha en frälsare, helst Jesus själv, men när han väl kommer tillbaka behövs inga jobb längre.
För att världen ska utvecklas behöver vi ge människor en chans, låta dem göra misstag och lära sig av dem. Det är inte bara bristerna som kommer förändras utan även de goda förutsättningarna.

Det är just något som visades i "Ung och bortskämd". Jag blev riktigt rörd över hur de fyra sista förändrades. Till och med Paulina som jag hade önskat röstats ut långt före finalen. Hon hade varit värd det,tänkte jag, men när jag mot slutet såg hennes förändring blev jag ändå glad att hon fick vara med så långt som hon var. Tim-Joel klarar sig bra ändå och likaså tjejen från Arvika (förlåt, men kommer inte ihåg hennes namn just nu).

Att se människors förvandling från att vara passiva och bortskämda till att ta ansvar, få nya kunskaper och lösa problem var riktigt uppfriskande. Dessutom en påminnelse till oss andra att vi har en skyldighet i vårt samhälle att släppa in de ofullkomliga, och att tro på människors inneboende möjligheter. Alla lär vi oss något av varje människa, och den kunskapen går förlorad om vi måste anpassa oss till färdiga, oföränderliga former. Vi är alla ofullständiga och behöver känna tillit från andra.
Endast så får vårt samhälle en utveckling värd namnet.

befrielsen i att rensa

Vi mår ofta så bra när vi rensar. När vi får fram sånt som vi sparat sedan tidigare och lagt undan. Kanske vet vi inte längre varför vi har sparat det så länge. I alla fall känns det skönt att slänga iväg det.

Nu har jag rensat bort min gamla blogg. Den gamla är inte kvar utan nu börjar jag på nytt, och så kan en nystart också kännas som en lättnad.

Och när vi rensar, tar vi också avsked av den tid som förknippas med det vi rensar bort.

Det är lättare att se effekten av det på hårddisken: när vi gör en rensning på datorn, får vi mer plats och sedan när vi tömmer papparskorgen kanske rentav datorn går snabbare och har mer resurser igen.
Och vi fungerar så också: när vi gör oss av med en hel del skräp, så känns det lättare. Gäller det i garderober eller förråd, får vi mer plats, det är lättare att hitta annat, lättare att ta sig fram.

Förresten, så fungerar också förlåtelsen i gudstjänsten i kyrkan. Den är till för att rensa bort skräp vi inte har någon användning för, som bara tar plats, tynger ner. Inte återvinning riktigt, men väl bytt-bytt-kommer-aldrig-igen, för Gud tar det som tynger och ger oss lättnad och befrielse istället. Då får vi också mer kraft att förlåta andra och oss själva. Och det kan vara nog så svårt.

Så, rensa! Gärna regelbundet och inte bara i datorn och garderoberna. Du själv är allra viktigast!