perspektivbyte

Skulle egentligen skriva något om rubriken i allmänhet.
Om hur utvecklande det är att bryta sig ur gamla banor och försöka se på världen ur andra synvinklar.
Att vandra ett slag i någon annans mockasiner.

Fast nu är jag mer konkret inriktad på ett eget perspektivbyte - att byta arbetsplats.
Efter drygt sju år ska jag byta från en arbete till ett annat; från landsbygd till stad, från invanda traditioner till helt okända, för mig hittills oupplevda.

Mycket tvingas jag lämna bakom mig och sakna,
mycket ligger framför mig att lära känna, upptäcka, utforska, stärka och stödja efter bästa förmåga.
Arbetsuppgifterna blir ganska lika, men mycket av det vi gör som människor gör vi tillsammans med andra, och därför är dessa hela tiden under förändring.

Vi förändras som människor, det händer oss och andra närstående saker som påverkar oss, liksom världens utveckling hela tiden justerar våra levnadsvillkor.
Kontinuerligt, varken vi vill eller inte sker alltså en perspektivväxling. Frågan är bara hur medvetet vi går in i den eller inte.

anställningsintervju

Ett exempel på hur en anställningsintervju kan gå till.

Person A som i Axel har sökt ett jobb. Han sitter och väntar utanför rummet, som chefen (B som i Barbara) för avdelningen på företaget, kommer ut ur, lite efter utsatt tid. Hon skrattar och ber om ursäkt för att de var lite sena, men...
- Vi hade det så trevligt...
Intervjun börjar. Med finns också en annan person, men det tredje, personaladministratören (C som i Cecilia), visar sig vara sjuk denna dag.

Axel funderar om det var Cecilia som hade frågorna, eftersom en stor del av samtalet förs om varför Axel inte fortsatt med det jobb han haft tidigare, och vad han saknar med det.
När det äntligen blir dags för Axel att själv ställa frågor, börjar han med att ta fram ett personligt utlåtande, som visar på att han blir perfekt i sin nya roll på företaget. Han har fått ett kanonutlåtande! Precis då knackar det på dörren och Barbara rusar och öppnar.
Axel visar utlåtandet för den andra personen, men strax får de veta att det var en av medarbetarna som knackade på, för att de väntar på den sökande, eftersom den först intervjun nu dragit över tiden.
- Du får återkomma med dina frågor, om det är något, säger Barbara och tittar inte åt utlåtandet. Beslut tas nästa vecka på måndag eftermiddag.

Samtalet med medarbetarna blir glatt och postitivt och det är tydligt att såväl medarbetarna som Axel nog kommer att trivas bra med varandra.
- Ja, säger Axel, jag har ju redan blivit ombedd att börja arbeta lite grann redan nästa helg.
- Just det, det blir bra, säger en av medarbetarna.

Veckan går och det blir måndag. Tre timmar före mötet ringer Axels mobil. Cecilia säger:
- Hej, jag var ju inte med förra veckan, och jag brukar ju vara med och träffa alla som söker tjänst, så jag vill tärffa Dig först innan vi kan fatta ett beslut. Kan vi träffas om två och en halv vecka?
- Ja..., kan vi inte ta det om någon dag, frågar Axel.
- Nej det här var det första tiden Barbara och jag kunde båda två.
- Då är jag ju på företagets kurs.
- Ja, just det, då får vi ta det om fyra veckor istället.
- Ja, OK, men hör gärna av er om ni hittar en tid snabbare. Förresten, hur blir det med jobbet nu till helgen?
- Är det något Du har där Du jobbar nu, frågar Cecilia undrande?
- Nej, jag blev ju ombedd att komma med redan nu till helgen, när Barbara ringde tidigare.
- Oj, då det känner jag inte till. Jag ber Barbara höra av sig.

Axel minns hur det hela började. Hur han hade blivit uppringd av Barbara, som översvallande hade berättat om jobbet, alla dess fördelar och utvecklingsmöjligheter.
- Dessutom har vi sett att Du har den bredd, inriktning, erfarenhet och vidareutbildning som vi söker, så det vore jätteroligt om Du ville söka tjänsten.
Jag skickar lite material till Dig som den som får tjänsten ska arbeta med, titta gärna på det och så vore det jättebra om Du kunde vara med lite på en introduktionshelg...

Jo, han hade planerat om sin helger ganska mycket, både för sig själv och familjen, för att det skulle passa att vara med på den. Nu var det plötsligt ingen bra idé...

Fyra veckor gick. Det blev den 6 december.
Nu fick Axel träffa Barbara igen och även Cecilia. De tog en lunch tillsammans och pratade om tjänsten och om framtiden. Axel berättade om hur han brukade kommunicera via sociala medier med många i den målgrupp som jobbet han sökte inriktade sig på. Varken Barbara eller Cecilia hade erfarenhet av sociala medier, och förstod kan inte riktigt poängen med att Axel hade den här ingången.

Innan de skiljs åt vill Axel ha reda på när han kan vänta ett svar.
- Ja, det ska inte ta så lång tid.
- Bra, men när får jag ett svar
- Senast före jul!

Adventstiden gick, utan att något hände.
Den 23 december tyckte Axel att det vore bra att få höra något eftersom det inte var så långt kvar till jul.
Han ringde företaget och fick höra att varken Barbara eller Cecilia var anträffbara, och att Barbara fanns i hemmet. Det gick möjligen att söka henne där, och det kunde telefonisten hjälpa till med.
Efter att inget hände på en bra stund ringer Axel Barbara på hennes hemtelefon, då han hade fått numret tidigare. Familjemedlemmen som svarar berättar att Barbara pratar i sin jobbmobil, men ber henne ringa upp mig strax.

Det går ytterligare en bra stund, Axel ringer igen, och en annan familjemedlem säger samma sak.
En stund senare ringer Barbara upp. Äntligen ska han få svar på den tjänst hon så ivrigt förespråkade honom att söka.
- Allt som vi fått fram under tiden har varit till Din fördel. Medarbetarna tyckte att Du skulle passa bra, särskilt en av den var mycket nöjd.
Det enda negativa är att en del av din erfarenhet på ett område ligger alltför långt bakåt i tiden. Du har visserligen arbetat med det nyligen också fast på ett annat sätt, och det gör att...

- Ja, dessutom är det så att vi precis har fått ett anställningsstopp och det gör att vi inte kan anställa någon nu, tyvärr. Det kommer att bli en utredning, och ja... sedan får vi väl lysa ut jobbet igen.

Axel är tyst.
Och frågar sedan:
- Men det här med min erfarenhet... det visste du ju redan när Du ringde mig första gången!
- Ja, det gjorde jag ju.
- Och dessutom har jag ju en erfarenhet via de sociala medierna som nog kompletterar den här bristen.
- Ja, men nu har vi fått ett anställningsstopp, så vi kan inte anställa Dig... Och sedan om ett halvår får vi utlysa jobbet igen.
- Då vill ja ta tillbaka min ansökan så länge och så vill jag att Du hör av dig när utredningen är klar, säger Axel.
- Ja ska se vad jag kan göra, jag hör av mig, säger Barbara.

Två månader senare har Axel... inte hört något. Han skriver ett brev till nivån över avdelningen där Barbara är chef. Det dröjer inte länge innan han får ett svar att ansökan är förklarad återtagen ett par veckor efter jul, fast det hade ju varit troligt att få veta, tycker Axel.

Han tycker heller inte det är konstigt att han ser jobbet utlyst på nytt, trots att han aldrig hörde av Barbara igen, som han bett henne. Kanske hon "hade det så trevligt", att hon glömde bort det?
-----
Jag tror inte Axel är lessen över att han tog tillbaka sin ansökan och inte visade mer intresse. Det finns andra jobb. Det finns andra arbetsplatser där man värderar kontakten och samarbetet med sina anställda annorlunda.
Men i skrivande stund kan Du fortfarande söka tjänsten. Om Du är intresserad av att vara med i en icke förutsägbar anställningsprocess, förstås...

Men, Du som redan har en god arbetplats - var glad och tacka Gud för den!

Ville bara tacka...

Ett personlig reflexion, bara, till några skolor i de byar jag jobbar som präst:

Vill bara på enklaste sätt säga ett tack till de skolor där jag fick vara med på avslutningen.

Sommarlovet är en stor händelse, efterlängtad och fylld med möjligheter. Det minns vi nog själva, vi som inte har sommarlov längre.

Uppväxttiden kastar en människa mellan stark glädje, förhoppningar och känslor av misslyckande och djupa bekymmer. Det är inte lätt att vara barn, åtminstone inte för alla.

Därför är jag så glad att jag fick tillfälle att ännu en gång få säga till era barn och våra barn:
- Ni är värdefulla.
- Var och en av er är unik.
- Använd allt det goda Du har inom Dig, dela med Dig av det och gör ditt bästa.


Jag vet att det finns några som argumenterar för att jag inte skulle varit där. Detta trots att ingen "utsattes" för bön eller tvingades ta emot en välgångsönskan. Det gör att jag är än mer tacksam för att ni gjorde det möjligt att såväl barn som vuxna än en gång fick ett tillfälle att höra att Du är värdefull som den människa du är.


Det är ett viktigt budskap att ge till var och en, och att det bidrar till ett välmående samhälle. Vi vuxna måste göra vad vi kan för att ge våra barn en inre styrka som också bär genom livets svåra stunder.
Ni gjorde det möjligt för mig som präst att göra vad jag kunde, naturligtvis i respekt för oliktroende. Alla vi vuxna har det uppdraget, i våra olika roller.

Så TACK, rektorer, lärare och föräldrar, för att våra barn fick chansen att känna sig älskade, unika och fantastiska!

Skolavslutning

Det finns olika uppfattningar om en skolavslutning ska vara i kyrkan eller inte.
Och frågan är ju inte riktigt så enkel som det ser ut att vara.


Mikael R Karlsson skrev på debattsidan i BT idag (10/6 2011) att det fanns två argument för att den hålls i kyrkan: lokalen samt traditionen. Han skriver att lokalen är ett starkare argument och jämför med en gammal växtlighetsrit som inte längre är aktuell, men som ändå praktiserades under många hundra år. Att jämföra med skolavslutningar i kyrkan som endast är hundratalet år gammal.


Emellertid skriver han i en bisats att det kan finnas andra argument. Och, visst - han har rätt.
Det finns kyrkor i hela landet. Överallt där det finns ett upptagningsområde för en skola finns det också en församling som tillhör Svenska Kyrkan. Ett fysiskt område alltså, på samma sätt som landet fortfarande är indelat i "församlingar" som följer Svenska Kyrkans.
Av den anledningen kan ett samarbete vara naturligt.


Det var inte så länge sen som skolan skildes från kyrkan. Fram till mitten av 1960-talet var kyrkoherden självskriven i skolans ledning. Och det var ju naturligt eftersom skolväsendet till stora delar är sprunget ur kyrkans undervisning.

Många av de värderingar som lärs ut i skolan har framförts av kyrkan tidigare i vårt land (fast jag vill inte höra några argument om ensamrätt), för kyrkan har varit den främsta värderingsförmedlare som funnits under ung. 900 år i det vi idag kallar Sverige.

Kyrkan har därför en roll i vårt land som den organisation som uppmuntrar och vill utveckla människors andlighet. Det är en mänsklig rättighet och därför är det inget konstigt med att skolan tar med eleverna dit.

Naturligtvis måste jag skriva ordet RESPEKT, och det med stora bokstäver. Den finns inte alltid, och då blir det problem, då blir det allt annat än enkelt.
De flesta av eleverna och skolans anställda är dessutom medlemmar i en kyrka. Inte på alla platser men på de flesta. Inget ska tvingas på de som inte är medlemmar.

Om skolavslutningen hölls på fotbollsplanen istället skulle inte samma andel vara medlemmar i fotbollsklubben, och frågan är hur det går för den som är medlem i en annan fotbollsklubb?
Jaa...., det är väl OK ändå? Visst...

På många håll finns det ett gott samarbete mellan kyrka och skola, och därför sker avslutningarna naturligt i kyrkan. Detta kanske är det viktigaste argumentet för den här traditionen. En idag aktuell relation som bygger på förtroende och ömsesidigt delande av tillvaron och ansvaret för den.
Men, kyrkan...är det nåt som smittar, tro?

Hmm, jag brukar lära ut, att Gud är sådan att han frågar först innan han dundrar in i en människas personlighet. Det gör Gud även vid en skolavslutning. Tyvärr har inte alla präster insett detta, och det beklagar jag. Men, när inte ens gudstjänsterna vi firar varje söndag i första hand är missionerande, varför skulle en skolavslutning vara det?

Respekt måste finnas, för varje människa, oavsett tro och uppfattningar. Respekt måste också finnas för skolans regler - ickekonfessionell undervisning.
Respekt måste finnas för att varje människas tro inte är färdig.
Alltid och överallt. I och utanför skolan och i och utanför kyrkan.

Kyrkan har inte monopol på någonting (tack o lov), men vi är en aktör i vårt samhälle som vill erbjuda människor att ta sin andlighet på allvar, att ta ansvar för vårt samhälle och för alla människor. Jag kan berätta om min tro, och Du om din, men det som vi alltid delar, är det vi kallar livet.

Bra SAAB 9-5, 2,3 -02a - kostar 4000?

Skall sälja en bil.
Har lagt ut den på webben: www.bilgaraget.se/saab/9-5/457741

Mmm, sen är det bara att vänta. Kanske någon nappar.
Vänta.
Som att fisk, ungefär.
Vänta.

OJ!!
En intresserad av att köpa bilen. Jag mailar och beskriver lite mer. På engelska.
Det går någon dag. Vet inte vart han/hon ("Maria.bensonwww") är ute efter, pruta så klart....

Nehej - Jaså, han/hon vill köpa bilen. Tyvärr inte i Sverige just nu utan på Haiti på FN-uppdrag och ska ha bilen som en överraskning till sonen. En agent hämtar upp den. Jag behöver bara skaffa PayPal konto.

- Jaaa, visst, vill du köpa den osedd, så - OK. (Jag har konto sedan tidigare, så jag behöver inte skaffa något nytt - skönt!)

Får mail om att pengar är överförda och innan jag får ut dem måste jag samma dag betala €450 till agenten i England som ska hämta bilen. Så skynda iväg till "MoneyTransfer" nu - här är adressen...
Så jag får betala 4000 för att inte få bilen såld - ingen bra affär.
- - -

Om man försöker att blåsa någon, kan man försöka göra det med lite finess?
Usel engelska passar inte in på FN-uppdrag på Haiti, betala mer än begärt pris (41,000SEK) är lite misstänkt, och varför köpa en svensk bil som skulle hämtas av en engelsk agent?
Att jag fick två mail om aktivering av nytt PayPalkonto, trots att jag svarade att jag har ett sedan tidigare, ja, det beror väl på fel i systemet.

Men, hallå! Vem är det nu som inte har tänkt så långt?

Mer än ens fel...?

En arbetskamrat har visat mig ett uppslag på Wikipedia om "Eviankonferensen".
1938 hade judeförföljelserna börjat i Tyskland, vilket blev tydligt i Nürnburg-lagarna från samma år. Judar fråntogs egendom, titlar och mänksliga rättigheter.
Omvärlden reagerade på detta och därför togs initiativ till denna konferens för att se hur Tysklands omvärld ställde sig till judarna som flydde Tyskland.

Hiler själv sade sig vara villig att göra allt för att slippa detta "avskum" och var glad om andra tog sig an deras öden.
Konferens blev ett fiasko för alla dem som hoppats på en bra lösning. Av alla länder ( tror det var 30-40 ung.) var det egentligen endast Dominikanska republiken som visade sig generösa att ta emot flyktingar. Delegaterna hade antingen inte det mandat från sitt land som krävdes, eller så ansåg man att man redan fyllt sin kvot eller att landets egen ekonomi skulle ta skada.

Bara citatet av Hitler i artikeln är fruktansvärt nog för oss idag att inse vilken vedervärdig politik som drev i Tyskland. Men vi frågar oss, varför inte fler tyskar reagerade?

Men lika så kan vi undra, året före det som räknas som krigsutbrottet - varför var det inte fler höga politiker från andra länder som reagerade?
Mediabevakningen var stor, särskilt från Storbrittannien, och många tidningar kritiserar resultatet av konferensen.

Idag har vi facit för vad som hände, och idag är det lätt att helt avfärda nazismen, inte bara för dess människofientlighet och inneboende rädsla utan också för att den byggde sina argument på detta.

Men vad händer nästa gång? Då kommer ingen ny Hitler, för det namnet är redan förbrukat. Vem kommer då istället?
Och vad ska vi göra för att identifiera nästa führer och nästa människoförhatliga utrensning?

Historien lär oss vad som kan hända, men vi måste vara beredda att samtala om vad vi bygger upp våra värderingar på. Vad är gott och vad är ont och varför är det ena och och det andra annorlunda?

Utvecklingen gick vidare efter 1938 på ett icke önskvärt sätt. Vad kan Du och jag göra för att tidigare hindra en vidrig människorättskränkning nästa gång?

rättvisa i en liten ask

Det här med rättvisa är inte alltid så lätt.

Det är klart att man vill vara rättvis - är det inte så vi är uppfostrade?
Visst, det går inte att upprätthålla förstås, vi ges ju olika förutsättningar i livet allt, både från början och under livets gång.

Men, visst vill vi ha rättvisa!

Eller ?

Tänk om det vore så enkelt. Kanske vill vi egentligen inte det.
Alltså, visst ska alla få det de har rätt till, men om de själva inte lägger två strån i kors för att ta emot det de får, ska de då få en chans till?

Rättvisa är alltså svårt!
Inte går det att garantera att två människor får en rättvis start och inte kan vi garantera att fortsättningen bli rättvis. Dessutom är det tveksamt hur långt vi verkligen vill gå för rättvisans skull.

Ett litet test ( inte alls vetenskapligt):
Försöker du vara rättvis?


Köper Du alltid rättvisemärkta produkter när Du har möjlighet?


Rättvisemärkt kaffe är nästan dubbelt så kostsamt som det andra, så det handlar om hur mycket rättvisa får kosta - har vi råd att vara rättvisa.

Alltså är det svårt med rättvisa. Nästan alltid, förutom i affärens kaffehyllor. Där finns rättvisa som i en liten ask.