Så har jag bloggat ett år.
Det här är det 97e inlägget på den här bloggen.
Hade det inte varit mycket annat nu, så skulle jag genomfört förändringar redan.
Det har varit lärorikt att driva en blogg, och något jag gärna kommer fortsätta med.
Men jag måste i så fall justera namnet. Det känns aldeles för opersonligt.
Och det var nog tanken från början, att mina egna åsikter och värderingar skulle ta liten plats, och att inläggen skulle vara mer ifrågassättande, utan att klart kunna uttyda svar.
Vi får se vad det blir. Tack alla som har läst och reflekterat och kommenterat, här, via mail, samtal eller FB. GOTT NYTT ÅR till er alla!
lördag 31 december 2011
tisdag 27 december 2011
Ny svensk film - Änglagård 3 - mästerverk?
Ofta brukar jag ha svårt för de där filmerna - oftast svenska - där några av rollerna är så oerhört pinsamma. Rollfigurer som har en total avsaknad av inkännandeförmåga i den situation de befinner sig i. Och då menar jag inte t ex Kvarteret Skatan, för där görs det så uppenbart, att det blir roligt.
Men många andra svenska filmer har just känslan av pinsamhet som sitt starkaste kort.
Nu är inte Änglagård 3 en av dessa, och det är ju bra...
Har väntat på att få se denna film, men kände nog inte att det var läge att gå på bio för att göra det. Nu har den börjat sändas på TV (TV1000 Nordic), så ja, vad är det jag har väntat så på?
En bit in i filmen inser jag att det här är ju en komedi. Första filmen såg jag mer som en dramakomedi, men utan inskrivna vitsar. En film som skapar leenden, men inte så många skratt. Den kändes seriös och nyskapande, även om de gamla fördomarna var lite väl överdrivna.
Den andra filmen har jag inget djupare förhållande till utom att jag minns att det var ett sätt att försöka göra om den första, men att dessutom stoppa in scener som inte kändes särskilt relevanta. Och det blev ju lite komik i sig.
3:an är (i a f jämfört då med 1:an) väldigt annorlunda. Här har satsats mer på att skriva in lite enkla vitsar i manuset, Rickard Wolf har tyvärr några sådana. Jag tror att de flesta som vill börja att göra film avhåller sig från denna nivå av vitsande, men dessvärre återfinns de här.
Men jag upplever faktiskt en känsla jag inte upptäckt hos mig själv förut.
Filmen ser på mig. Ja, jo, det har förekommit förut också, men då är det dramer som tar upp seriösa frågor, eller skräckfilmer.
Detta är ju en komedi, och den vill få mig att inte bara skratta med filmen eller med dess manus och karaktärer.
Nu upplever jag att filmen inbjuder till att bli skrattad åt. Dess staplade pinsamheter verkar vilja håna mig för att jag ser på filmen och vill att jag ska ta avstånd från den.
Det kan inte vara möjligt att Sweetwater/Nutley gjort filmen så här... fånig omedvetet.
Tidigare, i 1:an, drev man med landsortbefolkningen, att de är så inskränkta, och det finns ju kvar i repliken att, om man äter brysselkål (tänk "exotisk" mat), så kan hjärtat flytta på sig 9 cm/mm eller vad det nu var.
Folk på landet är väldigt sena att förstå världens förändring, främlingsfientliga o s v.
Ja, ja, suck.
I 3:an är det annorlunda. Filmteamet/produktionsbolaget är nu i fokus som de inskränkta, de som inte vet hur livet utanför manuset fungerar. De vet inte hur människor lever, vad som händer i världen, och allra värst - de vet inte hur man försöker få en film att verka trovärdig.
Tre filmer kan man bygga på att Fanny måste ta reda vem som är hennes pappa, men Alice däremot - hon är stabil. Hon skiter väl i vems är hennes pappa. Ja, rimligt...?
Jag kan nog ta på mig skulden för, efter samtalen med en kvinna på Sweetwater, att Reine den här gången använde röklin och stola i kyrkan. Jag har nog inte sett någon präst som inte gjort det under mina levnadsår, men troligen har inte någon i filmteamet varit i en kyrka sedan Bergmans Tystnaden.
Sorry, men då går det inte att driva med andra om man har så oerhört liten pejl på det område man vill beskriva.
Fortfarande är naturbilderna vackra och jag ägnar mest energi åt att leta efter statister och lokalisera inspelningsplatser. Och fundera över varför en prästvigd människa inte har haft en enda gudstjänst under sina fem första månader?? Och ägnar dagarna åt att lära folk att steppa?
Jo jag gillar Monty Python, men de har lite mer naturtroget sätt att beskriva världen och människorna på, och då går det att ta skämten på allvar. Och visst, det finns goda skådespelarinsatser från de flesta av skådespelarna, det vill jag inte förneka.
Men, helheten blir så orealistisk och pinsam. Kanske skulle den funka som fejk-dokumentär, och det kanske det den är, egentligen? Jag bara känner besviken att filmteamet inte lagt två strån i kors för att försöka göra en vettig film, när nu själva idén till en tredje Änglagård inte är så helgjuten.
Men många andra svenska filmer har just känslan av pinsamhet som sitt starkaste kort.
Nu är inte Änglagård 3 en av dessa, och det är ju bra...
Har väntat på att få se denna film, men kände nog inte att det var läge att gå på bio för att göra det. Nu har den börjat sändas på TV (TV1000 Nordic), så ja, vad är det jag har väntat så på?
En bit in i filmen inser jag att det här är ju en komedi. Första filmen såg jag mer som en dramakomedi, men utan inskrivna vitsar. En film som skapar leenden, men inte så många skratt. Den kändes seriös och nyskapande, även om de gamla fördomarna var lite väl överdrivna.
Den andra filmen har jag inget djupare förhållande till utom att jag minns att det var ett sätt att försöka göra om den första, men att dessutom stoppa in scener som inte kändes särskilt relevanta. Och det blev ju lite komik i sig.
3:an är (i a f jämfört då med 1:an) väldigt annorlunda. Här har satsats mer på att skriva in lite enkla vitsar i manuset, Rickard Wolf har tyvärr några sådana. Jag tror att de flesta som vill börja att göra film avhåller sig från denna nivå av vitsande, men dessvärre återfinns de här.
Men jag upplever faktiskt en känsla jag inte upptäckt hos mig själv förut.
Filmen ser på mig. Ja, jo, det har förekommit förut också, men då är det dramer som tar upp seriösa frågor, eller skräckfilmer.
Detta är ju en komedi, och den vill få mig att inte bara skratta med filmen eller med dess manus och karaktärer.
Nu upplever jag att filmen inbjuder till att bli skrattad åt. Dess staplade pinsamheter verkar vilja håna mig för att jag ser på filmen och vill att jag ska ta avstånd från den.
Det kan inte vara möjligt att Sweetwater/Nutley gjort filmen så här... fånig omedvetet.
Tidigare, i 1:an, drev man med landsortbefolkningen, att de är så inskränkta, och det finns ju kvar i repliken att, om man äter brysselkål (tänk "exotisk" mat), så kan hjärtat flytta på sig 9 cm/mm eller vad det nu var.
Folk på landet är väldigt sena att förstå världens förändring, främlingsfientliga o s v.
Ja, ja, suck.
I 3:an är det annorlunda. Filmteamet/produktionsbolaget är nu i fokus som de inskränkta, de som inte vet hur livet utanför manuset fungerar. De vet inte hur människor lever, vad som händer i världen, och allra värst - de vet inte hur man försöker få en film att verka trovärdig.
Tre filmer kan man bygga på att Fanny måste ta reda vem som är hennes pappa, men Alice däremot - hon är stabil. Hon skiter väl i vems är hennes pappa. Ja, rimligt...?
Jag kan nog ta på mig skulden för, efter samtalen med en kvinna på Sweetwater, att Reine den här gången använde röklin och stola i kyrkan. Jag har nog inte sett någon präst som inte gjort det under mina levnadsår, men troligen har inte någon i filmteamet varit i en kyrka sedan Bergmans Tystnaden.
Sorry, men då går det inte att driva med andra om man har så oerhört liten pejl på det område man vill beskriva.
Fortfarande är naturbilderna vackra och jag ägnar mest energi åt att leta efter statister och lokalisera inspelningsplatser. Och fundera över varför en prästvigd människa inte har haft en enda gudstjänst under sina fem första månader?? Och ägnar dagarna åt att lära folk att steppa?
Jo jag gillar Monty Python, men de har lite mer naturtroget sätt att beskriva världen och människorna på, och då går det att ta skämten på allvar. Och visst, det finns goda skådespelarinsatser från de flesta av skådespelarna, det vill jag inte förneka.
Men, helheten blir så orealistisk och pinsam. Kanske skulle den funka som fejk-dokumentär, och det kanske det den är, egentligen? Jag bara känner besviken att filmteamet inte lagt två strån i kors för att försöka göra en vettig film, när nu själva idén till en tredje Änglagård inte är så helgjuten.
söndag 25 december 2011
rapport från juldagens eftermiddag
En märklig känsla av att ha sovit till sent på förmiddagen kommer jag troligen inte att slippa undan resten av dagen. När hände det senast? Längesen!
Eftersom den tänkta julpromenaden i snön verkade svår att genomföra beslutade jag mig för altenativet: motionsspåret!
På juldagen?
Rekommendendation: Räkna INTE med att slå några hastighetsrekord på motionsslingan på juldagen. Trots det,
Eftersom den tänkta julpromenaden i snön verkade svår att genomföra beslutade jag mig för altenativet: motionsspåret!
På juldagen?
Rekommendendation: Räkna INTE med att slå några hastighetsrekord på motionsslingan på juldagen. Trots det,
- det var utmärkt att komma ut i friska luften
- att jogga fungerade betydligt bättre idag än om det varit klar sol, vacker vit snö och gnistrande kallt.
- det var fler som var ute, fem personer lyckades jag önska "god fortsättning"
- endast en svarade inte (hon var fullständigt out of the world med hörlurarna inte bara i öronen utan också i ögonen uppenbarligen)
- kändes bra efter gårdagens mat-intag
- känns bra inför kvällens godis-intag.
Dessutom sjönk jag ner i badet efteråt och det var heller inte så tokigt.
På det hela taget en fin avslappning efter en majestätisk och mycket välbesökt midnattsmässa i Carolikyrkan i Borås, som blev en härlig avslutning på julaftonens firande.
God fortsättning!
torsdag 22 december 2011
En ny situation ger perspektiv på den gamla
Rubriken kan passa in på allt möjligt, förstås.
I förrgår slog det mig att det snart är jul.
Något jag sagt under många år tidigare är att, det inte blir jul ordentligt förrän jag hade farit runt med en vän i en av mina tidigare församlingar och delat ut julblommor till de gamla (och ibland även ensamma och sjuka).
I år saknar jag det mycket, för det brukade bli en dag som jag själv kände mycket glädje och tacksamhet inför.
Sista året, alltså vid förra julen, föregicks den här dagen av ett kort samtal med en företrädare för arbetsgivaren.
Ja, kort..., jag sa - "ja, OK, jag har bara fyra minuter på mig, sen måste jag åka! Jag har flera som väntar på mig."
- Visst, sa personen, det går på fyra minuter och stängde dörren.
42 minuter senare kommer jag ut ur personens rum. Utskälld. Ordentligt.
För vad jag gjort för mycket,
för vad jag inte gjort,
för vad gjort på ett sätt som denne person i efterhand tyckte kunde gjorts på annat sätt,
eller för vad andra gjort eller inte gjort.
Visst kan det vara en tröst att personen var ordenligt psykiskt instabil. Men...
Förnuft och känsla stavas inte lika.
Jag förknippar denna härliga dag med ett förspel iform av ett verbalt övergrepp, denna dag som inneburit så mycket glädje.
Häromdagen insåg jag detta, då den person som är min nuvarande motsvarighet till denne andre, hade ett samtal med mig.
Lugnt och stilla, avslappnat, lyssnande, omsorgsfullt.
Och jag inser att, även om jag missar julkänslan, så är det värt det.
Även om jag saknar mycket av det goda i en situation, så lämnar jag gärna det, om det överskuggas av något som är nedbrytande.
Och som lämnar en väldigt stark känsla av... ja, svårt att säga. Sorg, vemod, besvikelse... över att inte välja respekt, vare för sig själv eller för en annan.
Ibland väljer vi bort något gott, p g a att något beungande överskuggar det. Och när vi då efteråt ser skillnaden, så känns också glädjen över att ha slippit ifrån det gamla både skön och vemodig.
Inte alltid enkelt, livet. Men alltid kan vi sträva efter att inte acceptera det som tär och drar ner.
Ur det kommer frihet.
I förrgår slog det mig att det snart är jul.
Något jag sagt under många år tidigare är att, det inte blir jul ordentligt förrän jag hade farit runt med en vän i en av mina tidigare församlingar och delat ut julblommor till de gamla (och ibland även ensamma och sjuka).
I år saknar jag det mycket, för det brukade bli en dag som jag själv kände mycket glädje och tacksamhet inför.
Sista året, alltså vid förra julen, föregicks den här dagen av ett kort samtal med en företrädare för arbetsgivaren.
Ja, kort..., jag sa - "ja, OK, jag har bara fyra minuter på mig, sen måste jag åka! Jag har flera som väntar på mig."
- Visst, sa personen, det går på fyra minuter och stängde dörren.
42 minuter senare kommer jag ut ur personens rum. Utskälld. Ordentligt.
För vad jag gjort för mycket,
för vad jag inte gjort,
för vad gjort på ett sätt som denne person i efterhand tyckte kunde gjorts på annat sätt,
eller för vad andra gjort eller inte gjort.
Visst kan det vara en tröst att personen var ordenligt psykiskt instabil. Men...
Förnuft och känsla stavas inte lika.
Jag förknippar denna härliga dag med ett förspel iform av ett verbalt övergrepp, denna dag som inneburit så mycket glädje.
Häromdagen insåg jag detta, då den person som är min nuvarande motsvarighet till denne andre, hade ett samtal med mig.
Lugnt och stilla, avslappnat, lyssnande, omsorgsfullt.
Och jag inser att, även om jag missar julkänslan, så är det värt det.
Även om jag saknar mycket av det goda i en situation, så lämnar jag gärna det, om det överskuggas av något som är nedbrytande.
Och som lämnar en väldigt stark känsla av... ja, svårt att säga. Sorg, vemod, besvikelse... över att inte välja respekt, vare för sig själv eller för en annan.
Ibland väljer vi bort något gott, p g a att något beungande överskuggar det. Och när vi då efteråt ser skillnaden, så känns också glädjen över att ha slippit ifrån det gamla både skön och vemodig.
Inte alltid enkelt, livet. Men alltid kan vi sträva efter att inte acceptera det som tär och drar ner.
Ur det kommer frihet.
tisdag 13 december 2011
skolbesök i kyrkan utan "mission"
(Du förstår nog var jag som präst står, och jag skriver inte detta för att debattera (jag tror inte att detta inlägg ändrar på skollagen..) utan för att ge luft åt min upplevelse - take it or leave it! Jag har försökt att vara nästan helt seriös.)
Skollagen har tagit ett hårdare grepp om de skolor som fortfarande vågar sig till kyrkan.
Från kyrkans sida tillåts ingen bön och ingen välsignelse eller andra konfessionella inslag.
Det, måste jag erkänna, gör det svårt att vara präst i den kyrkolokal jag tjänstgör i.
Som att tala tydligt med munkavle eller som att
"fråga en politiker vad han/hon gör utan att denne får säga något om politik", som någon beskrev det som.
Trots detta vill skolan komma till kyrkan. Frågan är egentligen om kyrkan numera vill ha dit skolan?
I den stora staden är detta mycket känsligare än på den lilla landsbygden, konstaterar jag, och vet inte riktigt hur & vad jag ska säga, röra mig, klä mig o så.
Är rektorn rädd att jag ska säga något olämpligt? Antagligen. Det är en lång tradition som skolan vill ha kvar, och den hänger i en ytterligt skör tråd. Ett par ord från mig... så är den bruten.
Vilken makt jag har!
Makt bör användas klokt. Därför kan allt jag säger infogas utan problem inom skollagens ramar. Jag vet var jag grundar mina värderingar i. Fast även om skolan har liknande värderingar, vill den inte alls tänka på varför den har dessa värderingar.
Skolan är historielös, eftersom den tvingas klippa många band med sin historia. T ex, fram till 1960-talet var kyrkoherden självskriven i skolstyrelsen.
- Huh, va hemskt, säger skollagen, och vill inte höra talas om någon sådan påverkan!
Nej, jag är bakbunden och agerar så.
För att tillsammans kämpa mot mobbing, mot nedvärderande av människor, särskilt barn,
för att visa på att vårt samhälle blir bättre av att hjälpas åt, ta hand om varandra o s v, ja, Du vet, så väljer jag att samarbeta. Det finns definitivt ett mervärde i att visa på det goda, istället för att till varje pris prata om det (eller hindra någon att prata om det också för den delen).
Men allteftersom tiden går inser jag att ... om de tiger skall stenarna ropa kanske faktiskt stämmer rätt så bra in. Kyrkans väggar, stenarna i dessa ropar.
Psalmerna som ungdomarna sjunger, och som är en oskiljaktlig del av "vår kulturyttring", ropar.
De andra sångerna - de flesta - är förtäckta evangelium om vad som händer på julnatten eller om helgonet och martyren Lucias tro.
Ordet "halleluja" kommer inte från mig. Inte heller orden stjärnan, frid, signade o s v.
Nej, jag har fel. Skolan är inte historielös. Ingen människa är historielös. Någon kan tycka illa om sin historia, men det innebär inte att man blir av med den.
Den påverkar oss. Antingen kan man ta med sig det goda eller så bär man det negativa med sig. I de flesta människors och samhällens historia finns rikligt av både och, men valet - VALET vad vi tar fram - är ditt o mitt.
Musiktips: Det finns en julsång som är en icke religiös, helt fri från påverkan av värderingar eller tro, änglar och herdar. Varför missade dom att sjunga den?
Barn gillar den, det förstår jag, men jag måste erkänna att jag är tveksam om det är detta vi istället ska bygga vårt samhälle på.
Vintergubben myser i sitt vita skägg
Och nyser han så snöar det
Gulliga små flingor kommer singlande
Och dämpar slädens pinglande
Två små röda luvor på en fårskinnsfäll
Skumpar runt omkring skumpar runt omkring
Gubbarna i stubbarna sa ingenting
Men det tissla tassla runt omkring
Skollagen har tagit ett hårdare grepp om de skolor som fortfarande vågar sig till kyrkan.
Från kyrkans sida tillåts ingen bön och ingen välsignelse eller andra konfessionella inslag.
Det, måste jag erkänna, gör det svårt att vara präst i den kyrkolokal jag tjänstgör i.
Som att tala tydligt med munkavle eller som att
"fråga en politiker vad han/hon gör utan att denne får säga något om politik", som någon beskrev det som.
Trots detta vill skolan komma till kyrkan. Frågan är egentligen om kyrkan numera vill ha dit skolan?
I den stora staden är detta mycket känsligare än på den lilla landsbygden, konstaterar jag, och vet inte riktigt hur & vad jag ska säga, röra mig, klä mig o så.
Är rektorn rädd att jag ska säga något olämpligt? Antagligen. Det är en lång tradition som skolan vill ha kvar, och den hänger i en ytterligt skör tråd. Ett par ord från mig... så är den bruten.
Vilken makt jag har!
Makt bör användas klokt. Därför kan allt jag säger infogas utan problem inom skollagens ramar. Jag vet var jag grundar mina värderingar i. Fast även om skolan har liknande värderingar, vill den inte alls tänka på varför den har dessa värderingar.
Skolan är historielös, eftersom den tvingas klippa många band med sin historia. T ex, fram till 1960-talet var kyrkoherden självskriven i skolstyrelsen.
- Huh, va hemskt, säger skollagen, och vill inte höra talas om någon sådan påverkan!
Nej, jag är bakbunden och agerar så.
För att tillsammans kämpa mot mobbing, mot nedvärderande av människor, särskilt barn,
för att visa på att vårt samhälle blir bättre av att hjälpas åt, ta hand om varandra o s v, ja, Du vet, så väljer jag att samarbeta. Det finns definitivt ett mervärde i att visa på det goda, istället för att till varje pris prata om det (eller hindra någon att prata om det också för den delen).
Men allteftersom tiden går inser jag att ... om de tiger skall stenarna ropa kanske faktiskt stämmer rätt så bra in. Kyrkans väggar, stenarna i dessa ropar.
Psalmerna som ungdomarna sjunger, och som är en oskiljaktlig del av "vår kulturyttring", ropar.
De andra sångerna - de flesta - är förtäckta evangelium om vad som händer på julnatten eller om helgonet och martyren Lucias tro.
Ordet "halleluja" kommer inte från mig. Inte heller orden stjärnan, frid, signade o s v.
Nej, jag har fel. Skolan är inte historielös. Ingen människa är historielös. Någon kan tycka illa om sin historia, men det innebär inte att man blir av med den.
Den påverkar oss. Antingen kan man ta med sig det goda eller så bär man det negativa med sig. I de flesta människors och samhällens historia finns rikligt av både och, men valet - VALET vad vi tar fram - är ditt o mitt.
Musiktips: Det finns en julsång som är en icke religiös, helt fri från påverkan av värderingar eller tro, änglar och herdar. Varför missade dom att sjunga den?
Barn gillar den, det förstår jag, men jag måste erkänna att jag är tveksam om det är detta vi istället ska bygga vårt samhälle på.
Vintergubben myser i sitt vita skägg
Och nyser han så snöar det
Gulliga små flingor kommer singlande
Och dämpar slädens pinglande
Två små röda luvor på en fårskinnsfäll
Skumpar runt omkring skumpar runt omkring
Gubbarna i stubbarna sa ingenting
Men det tissla tassla runt omkring
söndag 11 december 2011
Väkomna nytillkomna!
Hej, Du som hittade adressen i BT i samband med "personligt"-artikeln!
Här finns en del gammalt skrivet redan och jag kanske skulle börja med att fylla på lite oftare.
Fast nu har det varit mycket tid o energi som lagts på bilbyte istället.
Och jobbet.
Lägg gärna till Dig som följare av bloggen och klicka gärna på "kommentarer" och lämna en synpunkt!
Allt gott. Vi ses!
Här finns en del gammalt skrivet redan och jag kanske skulle börja med att fylla på lite oftare.
Fast nu har det varit mycket tid o energi som lagts på bilbyte istället.
Och jobbet.
Lägg gärna till Dig som följare av bloggen och klicka gärna på "kommentarer" och lämna en synpunkt!
Allt gott. Vi ses!
Måste man verkligen bli arg?
Ulf i "Innerstaden, Göteborg" ska sälja sin bil.
Han lägger ut den på blocket och beskriver ganska bra vad det handlar om. Riklig utrustning, bränslesnål, mycket välvårdad Mazda.
Låter bra tycker jag, så jag skickar ett mail. Försäkerhets skull SMS:ar jag också.
Nästa dag ringer jag honom o talar in på mobilsvararen att jag sökt honom , men inte hört från honom (bilen kan ju blivit såld...).
Så ringer han (från ett dolt nummer). Berättar om bilen, hur bra den är o s v.
- Ja, säger jag, låter intressant, när kan jag få se på den?
- Kl 15.00 (samma dag) säger han har jag möjlighet.
Vi bestämmer platsen också, och han förklarar noga.
Detta var i fredags, då stormvädret drog in över Göteborg, men vad är 15 mils biltur i oväder, om man får tag på en riktigt bra bil till hyfsat pris?
---
Han dyker inte upp. Jag ringer. SMS:ar. Flera gånger.
Kl 15.20 svara han:
-Jaså är det Du! Väntar Du?
- Ja, vi bestämde tid kl 15!
- Jaha. Ja, bilen är såld. Till min bror.
- Nej, vänta nu. Vi har ju bestämt en tid, som var den första tiden Du kunde visa den.
- Ja, men jag har försökt få tag Dig men inte lyckats...
- Jah, men jag har haft mobilen på hela tiden (och jag brukar inte missa samtal närjag har den på mig). Du kunde lämnat meddelande. Eller varför SMSade Du inte?
- Naj, det kunde jag ju ha gjort...
- Jag har kört 7-8 mil enkel väg för att vi bestämde...
-Ja, men bilen är såld, ursäkta det var tråkigt, adjö. Klick.
//Här hör rubriken på inlägget hemma//
Förmåga att ta ansvar? Nej!
Visar respekt för andra människor? Nej!
Tillräcklig mognad för att ta konsekvenser av sina handlingar? Nej!
Kunde jag påverkat detta något? Nej.
Ändå blir jag arg. Skitförbannad!
Fast han var lite feg - han vågade inte ta emot min ilska, utan lade på luren och stängde av telefonen.
Ja, jag är arg och kan inte rikta det mot det/den som är fel. OK. Jag vägrar acceptera, men kan inte göra något. Surt. Inte heller kan jag få honom förstå vad hans agerande resulterar i.
Det är HANS problem.
Han kommer inte fortsättningsvis agera som en mogen vuxen människa. Men vad vet jag om hans bakgrund. Kanske har han haft det värre än mig. HAR antagligen det värre än mig.
Nej, jag behöver inte vara arg längre. Det svåraste problemet är inte att jag är utan bil. Det finns fler. Men han har bara sig själv. Det är svårare att byta ut.
Stackas Ulf från Innerstaden i Göteborg.
Käre Gud, förbarma Dig över honom.
Han lägger ut den på blocket och beskriver ganska bra vad det handlar om. Riklig utrustning, bränslesnål, mycket välvårdad Mazda.
Låter bra tycker jag, så jag skickar ett mail. Försäkerhets skull SMS:ar jag också.
Nästa dag ringer jag honom o talar in på mobilsvararen att jag sökt honom , men inte hört från honom (bilen kan ju blivit såld...).
Så ringer han (från ett dolt nummer). Berättar om bilen, hur bra den är o s v.
- Ja, säger jag, låter intressant, när kan jag få se på den?
- Kl 15.00 (samma dag) säger han har jag möjlighet.
Vi bestämmer platsen också, och han förklarar noga.
Detta var i fredags, då stormvädret drog in över Göteborg, men vad är 15 mils biltur i oväder, om man får tag på en riktigt bra bil till hyfsat pris?
---
Han dyker inte upp. Jag ringer. SMS:ar. Flera gånger.
Kl 15.20 svara han:
-Jaså är det Du! Väntar Du?
- Ja, vi bestämde tid kl 15!
- Jaha. Ja, bilen är såld. Till min bror.
- Nej, vänta nu. Vi har ju bestämt en tid, som var den första tiden Du kunde visa den.
- Ja, men jag har försökt få tag Dig men inte lyckats...
- Jah, men jag har haft mobilen på hela tiden (och jag brukar inte missa samtal närjag har den på mig). Du kunde lämnat meddelande. Eller varför SMSade Du inte?
- Naj, det kunde jag ju ha gjort...
- Jag har kört 7-8 mil enkel väg för att vi bestämde...
-Ja, men bilen är såld, ursäkta det var tråkigt, adjö. Klick.
//Här hör rubriken på inlägget hemma//
Förmåga att ta ansvar? Nej!
Visar respekt för andra människor? Nej!
Tillräcklig mognad för att ta konsekvenser av sina handlingar? Nej!
Kunde jag påverkat detta något? Nej.
Ändå blir jag arg. Skitförbannad!
Fast han var lite feg - han vågade inte ta emot min ilska, utan lade på luren och stängde av telefonen.
Ja, jag är arg och kan inte rikta det mot det/den som är fel. OK. Jag vägrar acceptera, men kan inte göra något. Surt. Inte heller kan jag få honom förstå vad hans agerande resulterar i.
Det är HANS problem.
Han kommer inte fortsättningsvis agera som en mogen vuxen människa. Men vad vet jag om hans bakgrund. Kanske har han haft det värre än mig. HAR antagligen det värre än mig.
Nej, jag behöver inte vara arg längre. Det svåraste problemet är inte att jag är utan bil. Det finns fler. Men han har bara sig själv. Det är svårare att byta ut.
Stackas Ulf från Innerstaden i Göteborg.
Käre Gud, förbarma Dig över honom.
lördag 3 december 2011
vinter?
Igår, den 2 december satte jag in vinterskivorna i CDväxlaren i bilen.
Och, med ens kom snön! Mellan Tranemo och Limmared var det nästan omöjligt att ha på helljuset ( särskilt på min bil eftersom den är utrustad med "ugglesökare").
Men då syntes snön, som vräkte ner.
Ja, i alla fall under fem minuter.
Sedan blev det tråk-november-höst igen.
Som idag.
Ska ut och tända adventsljus på Stora torget i Borås om en stund.
Blir en utmaning.
I alla fall vad gäller att få fyr på ljuset...
(se länken nedan märkt "kommentarer" för hur det gick!!)
Men, ha en skön mysig inomhusadvent!
Och, med ens kom snön! Mellan Tranemo och Limmared var det nästan omöjligt att ha på helljuset ( särskilt på min bil eftersom den är utrustad med "ugglesökare").
Men då syntes snön, som vräkte ner.
Ja, i alla fall under fem minuter.
Sedan blev det tråk-november-höst igen.
Som idag.
Ska ut och tända adventsljus på Stora torget i Borås om en stund.
Blir en utmaning.
I alla fall vad gäller att få fyr på ljuset...
(se länken nedan märkt "kommentarer" för hur det gick!!)
Men, ha en skön mysig inomhusadvent!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)