Uppsatsskrivande

Skickade in min uppsats igår.
Har under det senaste året studerat kyrkligt ledarskap i Uppsala på distans.
Som avslutning skulle vi nu, efter att ha läst böcker och artiklar uppradade på tre A4sidor (ganska många alltså) skriva en liten uppsats.

Vi har visserligen lämnat in två-tre inlämningsuppgifter och haft en tenta tidigare, så skrivandet i sig var ju inte så främmande. Men att titta igenom allt detta material, välja ut vad som kan vara intressant och formulera det i skrift tar sin lilla tid.

När det väl är gjort gäller det ju att få ett sammanhang i texten: vad bör komma först, finns det några delar som har någon slags ordningsföljd, eller om inte, vilken ordningsföljd väljer jag ( och varför). Sedan är det bara att omformulera och omplacera allt skrivet material! Dessutom tycker ju alla inte likadant och det är just det som är det mest spännande: att få olika forskare och författare att diskutera utifrån sina skrifter!

När allt väl var genomgånget och kände väl utvalt, var det dags för den slutliga redigeringen. Max 10 sidor innebär att 14 sidor är fyra för mycket! Då gäller det att välja, gå igenom texten framåt och bakåt, ta bort meningar, vissa stycken, många gånger bara enstaka ord, eventuellt ändra textstorleken någon inskjuten del o s v. Till slut lyckades jag med två raders marginal.

Nåja, vid rättstavningen insåg jag att jag glömt två böcker i referenslistan, så det blev ytterligare några rader i texten som fick tas bort, men det är sånt man får räkna med...

Det tar sin tid. När uppsatsen väl var klar kändes som att jag hållt mig i en glasbubbla under två veckor. Visst, alla dagar ägnas inte åt den, men efter ett tag kommer man in i ett tänkande som man hela tiden bär med sig. Därför är det just väldigt skönt att få sända iväg den till sist.
Och börja tänka på andra och annat viktigt i världen som pågått under tiden.

sju år är en lång tid

Har idag haft min officiella avslutningsgudstjänst på min tjänst där jag jobbat i över sju år.

Under dryga sju år hinner mycket hända. Så många man träffar en del flyktigt, andra lär man känna efter ett flertal möten. Några blir man verkligen vänner med, när man träffats, funderat, arbetat, kämpat, hoppats, sjungit, åkt, ätit tillsammans.

Som en vän och arbetskamrat sa, så försvinner inte vänner, bara för att man byter jobb, och det är en tröst, när allt känns så vemodigt.
För det är just vemodigt det känns.
Vemod, och lite glädje. Glädje över allt det fina som vi har delat.
Men allra mest tacksamhet.

För det som vi verkligen delar under många års samarbete, är själva livet. Glädjeämnen, bekymmer, och vardagstrivialiteter. Man lär sig hur en vän tänker och kan lätt, när det gäller, komplettera varandra.

Just detta - att dela ett tänkande med någon inom ett visst område, är en speciell känsla, som jag nu kommer att sakna länge framöver. Det är inte många människor man kan få den kopplingen med, och framför allt tar det några år.

Vänner försvinner inte. Jag kommer att bära med mig mina vänner i mitt hjärta, som en stjärnhimmel, där alla lyser med sina ljus och som finns där intill mig.

Tacksamhet
och lycka
över att ha fått ta emot...

inför biskopsvalet i Skara stift - om kontinuitet och förnyelse på stiftskansliet

Detta är ett svar på ett blogginlägg av Anders Sterzel på bloggen "biskopsvalskara2012". Se adress nedan:

http://biskopsvalskara2012.blogspot.com/2011/08/anders-sterzel-till-vad-ska-var-nye.html?showComment=1312891805860#c4245496737864050004


Visst är det intressant för oss som konkret i arbetet rör oss bland nyfödda, sexåringar, fjortonåringar, 22-, 47- och 83-åringar att då och då fundera över stiftskansliet som finns där en bit ifrån oss, och dess funktioner.
Jag delar ditt syfte, för att den biskop som väljs ska känna att hon eller han får möjlighet att utöva sitt ämbete på bästa sätt.

Skilda delar av stiftskansliet har ju olika funktioner och är olika nära knutna till biskopen, varför frågan om tidsbegränsning endast rör vissa delar.
En del uppgifter på stiftsnivån har funktionen att stödja församlingarnas arbete. Det måste då vara en förutsättning att anställda på stiftskansliet är medvetna om den verklighet församlingarnas verksamhet bedrivs i. Ett exempel är Facebook. Visst, vi kan tycka olika om FB, men betydelsen av detta sociala mötesforum kan nog inte underskattas, åtminstone när det gäller den del av församlingsverksamheten som möter många ungdomar. Att då som anställd ha blivit alltför skyddad från denna verklighet innanför kansliets väggar, och därmed inte förstå poängen med kunskap om/erfarenhet av FB, är allt annat än lämpligt. Särskilt om uppgiften är att vara ett stöd för församlingarna i deras arbete, men också för att kunna ge biskopen ett aktuellt stöd i dennas arbete. Det skulle verkligen tala för en tidsbegränsning.

För vissa områden krävs dock kontinuitet, t ex relationer med vänstift i andra länder. Idag delas erfarenheten mellan många aktiva medarbetare i stiftet vilket är en god grund för att kontinuitet är möjlig, utan att för den skull behöva knytas till ett mångårigt arbetsrum på stiftskansliet.
Ändå behövs någon funktion eller mindre grupp som håller samman såväl erfarenheter som framtida utveckling och mål.

Även organisations- och strukturarbete måste ha långtgående riktlinjer och kontinuitet, och möjligen skulle en tidsbegränsning här motverka utvecklingsarbetets kvalitet. Dock ser vi i dagsläget att trots att det i vårt stift pågått ett mångårigt omorganisationsarbete saknas det på stiftskansliet ändå rutiner och riktlinjer. Detta är däremot något som andra stift kommit betydligt längre i, så kanske att en viss cirkulation också här ändå inte skulle skada.

Den ledningsfunktion biskopen besitter kräver både en balans och samverkan mellan förnyelsearbete och kontinuitet med sin historia. Biskopens medarbetare måste också ha denna medvetenhet, och ett tidsbegränsning på vissa positioner skulle defintivt kunna bredda båda dessa inriktningar, för helhetens bästa.

Taizé - fokus på det goda

Taizé är en unik plats i vår värld.
Eftersom jag nämnt denna samlingsplats tidigare bör jag nog utveckla min syn lite mer.
Desutom är det en plats där fokus är på det goda, och där detta förmedlas till många tusentals ungdomar varje år.

Att enbart klaga på det negativa i världen för oss inte framåt. Taizé fokuserar istället på försoning,
glädje,
gemenskap,
närhet till en god Gud,
kärlek
och utmanar var och en: vad kan jag göra i mitt liv för att förstärka detta.
Ingen av oss som kämpar för detta kämpar ensam. Genom sånger, bibelläsningar, studier och samtal blir det tydligt att det finns en Gud som delar den här kampen idag och som vill dra med oss i detta.

Hela tiden utifrån var och ens förutsättningar och tro. det handlar inte om en tävling utan om livet, att få växa, dela livet och tro att "jag kan göra skillnad" genom att välja att ställa sig på det godas sida.

Att få vara med som ledare för ungdomar en vecka i Taizé är en omväxlande upplevelse. Hur den blir beror mycket på ungdomarna som man är ledare för förstås. Ibland kan den egna gruppen vara väldigt självgående och man hör inte mycket från dem. Ibland är det fullt upp hela tiden med alla tankar, problem och funderingar som finns naturligt hos tonåringar. Eller varför inte hos oss människor som helhet? Och det är fantastiskt att dela varandras liv.

De flesta åker hem till sig efter en vecka, men bär med sig en större självinsikt och självtillit, och ett budskap där Gud (enligt den bild var och en bär med sig) finns med och hjälper oss att påverka våra val -
att älska varandra,
att se gemenskap med andra gör oss starkare, även om inte alla är lika,
att rusta var och en att göra skillnad, för att världen ska bli en mer kärleksfull plats att leva i för alla.

Och vi behöver tillfällen då vi rustas till att förändra världen och samla krafter för det goda. Både för idag och för framtiden.

det goda i att bära varandra

För någon vecka sedan slog det mig att terrordåden i Norge kanske i allt det avsyvärda också kommer att resultera i att vårt samhälle slår in på en alternativ väg.

Individualism är idag något självklart för oss i vårt land och för stora delar av västsvärlden. Vi har både rätt och möjligheter att uttrycka vår individualism, att visa att just jag inte bara är en människa i massan.

Vid beöket i Indien för drygt två år sedan minns jag att detta var en av de saker jag reagerade på. Människorna där såg sig betydligt mer som ett kollektiv, och behovet av individualitet verkade vara betydligt lägre.

Det som hänt nu, får många att tänka över sin uppfattning om samhället - gemenskapen mellan oss som bor och lever på samma plats. Kan det blir så framöver att vi mer och mer söker gemenskap för att vi tillsammans ska stå starkare mot det som hotar oss.
Sverige har inte varit särskilt hotat som enhet under lång tid. Kanske att vi med händelserna i Stockholm i december och i nu i Norge, upplever att det nu finns ett hot mot oss som befolkning? Och därmed söker en starkare gemenskap?

Samtidigt märks behovet av kontrast mot det avskyvärda. Vi behöver platser och gemenskaper som visar på motsatsen mot ondska, mot våld, mot meningslöshet.
Vi behöver fler röster som vågar utmana det som är fel, och tydligare och fler ställningstaganden för det som bygger upp människor och samhälle.

Detta är inget nytt, men däremot har riktningn nu blivit tydligare. Vi har en riktning att kämpa emot. Dags att ta ställning för det som bygger upp oss i djupet.

Är jag sjuk, eller...?

En fråga jag burit med mig de senaste åren är definitionsparet "sjuk" - "frisk".
För egen del har jag inte hittat en beskrivning som känns hållbar än.

Är en människa sjuk när något inte är som det vanligtvis är hos henne?
Eller, är en människa sjuk när något hos henne inte är som det brukar vara hos de flesta andra?
Ja, den senare av dess har vi nog en gång för alla kommit ifrån, men jag tror att den första ibland kan vara giltig.

Är en människa sjuk när en funktion eller egenskap för tillfället är nedsatt, eller när en funktion eller egenskap även kontinuerligt är nedsatt i jämförelse med andra eller med "en full funktion"?

De flesta i vuxen ålder har nedsatt syn. Men, vad är det som säger att en människa "normalt" skulle ha fullgod syn?
Feber - är det ett sjukdomstillstånd? Kroppen motverkar en infektion på kroppens naturliga sätt, vilket många gånger räcker. Och det är väl som det ska vara?

Mmm, jag tänker fortsätta fundera...
Idag är mitt eget tillstånd lite sådär. Jag sov ganska dåligt eftersom jag är tvungen att halvsitta mot ryggen, och så kan jag inte sova särskilt bra. Detta p g a skräpet i de nedre luftvägarna, som annars irriterar alldeles för mycket, och jag får svårt att andas och hostar ännu mera.

När jag sover dåligt just nu, då jag behöver extra mycket sömn, får jag huvudvärk och tecknen på magkatarr gör sig mer påminda. Men för att sova riktigt gott kan jag ju inte halvsitta...

Som en bonus -!!- har min överläpp svullnat upp (är glad att Du inte ser mig - jag ser jättefånig ut!), samt ganska stora utslag där benen börjar. INGEN aning vad dessa betyder. Kanske kommer jag förvandlas till en ödla?
Är det i så fall "sjukt"?