respekt för att inte ha hela sanningen

I slutfasen av en uppsats på C-nivå under mina studier, minns jag hur min handledare och jag diskuterade titeln på arbetet.
Jag skrev om satanismen och avslutade med en uppställning för olika slags undergrupper, beroende på deras uppfattning om en metafysisk (ickefysisk/överjordisk) verklighet eller inte och skillnader i deras agerande.
Min handledare påpekar då för mig att jag ju faktiskt har visat att det finns så stora skillnader inom huvudbegreppet, att jag inte kan ha kvar begreppsordet i bestämd form. Jag tog alltså bort de två sista bokstäverna i begreppsordet, så att det fick stå i obestämd form.

Detta ha påverkat mitt sätt att använda bestämd och obestämd form när jag uttrycker mig.
Jag tror inte att en människa kan uppfatta och förstå sanningen om den värld vi lever i. Vi har inte tillräcklig kunskap, och ingen har förmåga att ta till sig allt ändå. Det finns alltid mer att läsa, mer att förstå, mer att utforska och mer att på ett bättre sätt än idag uttrycka den kunskap vi fått fram.

Vi kan ge upp. Eller så kan vi vara glada att så länge vi lever har vi alltid något nytt att lära oss.

Vår förre ärkebiskop K G Hammar skrev väl en bok, som jag inte läst, med titeln "Jag har inte sanningen, men jag söker den".
Naturligtvis fick han lite skit för det, det fick han ju alltid, men om vi tar in begreppet respekt här, så innebär åtminstone titeln för att han inte definitivt vet och kan förklara allt.

Jag borde nog läsa boken...
Musiktips: "This is my truth. Tell me Yours." Manic Street Preachers.
Har inte närstuderat texterna, men både titeln och musiken är bra.

Vi har nog alla delar av vad som är sanning, vi försöker att förstå vår tillvaro, så gott vi kan.
Därför önskar jag en ömsesidig respekt för andra människor, som också söker efter sanning, men (som Du, Creutz, påpekar) naturligtvis under förutsättning att sökandet i sig grundar sig i respekt för andra. Att fördöma en annan människa är inte att ha respekt för denna.

"Sanningen ska göra er fria"! Ja, det är mitt hopp, och tills dess vill jag vädja till det goda i varje människa, och möta honom/henne respektfullt, så långt denne gör det möjligt i sin egen respekt för andra.

Visa respekt för sanningar!!

Det är viktigt att visa respekt för andra människors sanningar.

Så säger den judiske rabbinen Peter Borenstein, enligt Kyrkans tidning (nr 21/2011, s 8).
Ett fantastiskt uttalande! Ja, i alla fall ett fantastiskt förhållningssätt, för den som håller sig till det.
Genom historien vet vi att det här förhållningssättet inte varit särskilt vanligt, i alla fall inte i våra historeböcker. Den som har makten bestämmer vad som är sanning. Den som segrar i krig och politiska maktspel är den som (be-)skriver och formar historien.

Idag vet vi att olika människor har olika sanningar, en tydlig effekt av det vi kallar postmodernism. Det är en förutsättning för att vi kan identifiera olika världsbilder och uppfattningar. Och icke desto mindre så har vi olika sätt att se på kunskap, ideologi och medvetande.

Rabbinens ord uttalades under en gatufest med benämningen "Ett Göteborg för alla".
I religions-sfären finns flera olika sätt att uttala sanning, liksom det finns religionskritik med åter andra sätt att uttala sanning.

Likväl delar vi alla, och lever av, samma jord och luft. Vi uppfattar världen och sanning olika, men om vi bär i oss en grundläggande respekt för andra människor och deras sätt att se och förstå tillvaron, så har vi i detta en framkomlig väg och ett hopp om att kunna fortsätta leva tillsammans i någorlunda trygghet.

Om viljan är stark,så...

Tänk hur långt vi kan komma bara med en stark vilja!
Med hjälp av den kan vi göra det vi annars inte trodde vi skulle klara av, vi kan överbrygga vissa av våra svagheter och med den utvecklas vi.

Bakom en stark vilja måste förstås finnas en god portion motivation, och det är ju inte alltid säkert att vi har. Där har vi alla mer eller mindre att brottas med, för även den som har allmänt god motivation, har det sällan för alla områden.
Möjligen kan vi ta till just en sådan där allmän motivation som "att utvecklas" - att det skulle vara ett mål i sig, eller "att pröva sina gränser", att "utmana en tradition".
Eller varför inte hälsomässiga skäl.

När jag tänker efter så stämmer alla dessa fyra allmänna motiv in på mina joggingrundor, åtminstone den andra och den fjärde. Fast jag är trött och ibland lite omotioverad, ja där kom det, kan jag ändå med viljans hjälp motivera mig att ta en tur ut i skogen. Jag kan utvecklas och försöka springa snabbare för att testa mina gränser. Och framför allt mår jag bättre.

Viljan att använda mina resurser för att hjälpa någon annan är också bra, och där kan motivet bakom vara vår tro och våra värderingar.
Tron och värderingarna kan också vara en drivande kraft bakom viljan hur vi väljer att leva och vara över huvud taget.
Fast vare sig det gäller våra egna resurser eller motivationen att pröva sina gränser måste vi veta var våra gränser går. Vi kan inte pröva gränserna om vi tror att vi själva är gränslösa, och vi kan inte ge ut några resurser när vi har förbrukat de vi har.

Därför är hälsoperspektivet alltiv viktigt att bära med oss, för jag skulle ju inte må bra om jag som är van att springa en halvmil plötsligt tänkte springa ett marathon. Men med hjälp av en stark vilja och gärna en tro & goda värderingar i botten kan vi utvecklas, bit för bit.
Det tror jag är ett förhållningssätt som håller att leva länge på.

IT och splittring - fördel?

Trots att vi varit förskonade från terroristbrott på nära håll i fem månader nu, så är temat terrorism alltid aktuellt.
Fem månader, ja, det låter ju inte så långt, men det har inte gått längre tid sedan mannen från Tranås sprängde sig själv i Stockholms julhandel.

Usama bin Laden infångades och dödades efter en jakt på nästan 10 år, vilket gav mer energi åt temat i medias olika utrymmen.
Det tycks mig som att terrorismen ofta slår till i städer. Pentagon var visserligen ett högpriorterat mål 2001, som kunde varit placerat var som helst, men nu låg det också i ett tättbefolkat område.

Är det då lämpligt att fortfarande ha regeringar och andra strategiskt viktiga politiska organ placerade i våra huvudstäder? Är det fortfarande klokt att sammanföra terror-bekämpnings-resurser i tättbefolkade områden.?

Har vi inte resurser med dagens teknik att decentralisera dessa, och låta dem samarbeta och hålla kontakten via IT? Genom att försöka särskilja för terrorister intressanta mål från områden med stor befolkning, finns ju möjlighet att antalet civila offer minskar.
Därför borde vi använda IT på sätt som utmanar våra tidigare traditioner att sammanföra människor med makt och inflytande till samma fysiska plats.

Mötas och samtala - det behöver vi fortfarande, för människan kommer alltid att vara social, men om vi kan identifiera tydliga hot från terrorism, kanske det är klokt att förflytta dessa så långt bort från tätorter som möjligt.

En inte långt tänkt strategi, som säkert har många brister och utvecklingsmöjligheter. Men att utmana gamla traditioner som inte längre tjänar dagens och morgondagens samhälle längre, är det alltid vår uppgift att ge luft åt. Åtminstone det handlar om att motverka våld och mänklsigt lidande.

det som inte skulle hända ...igen

Ibland blir jag överraskad över hur människor agerar och tänker.
Naturligtvis väl medveten om att andra kan skriva samma sak när de funderar över mig.

Jag är sällan så intresserad av att framhålla vilka hot som byggs upp omkring oss, hur skrämmande världens utveckling eller "dagens ungdom" är.
Och varför skulle jag?
De finns andra som gör och förresten tycker jag att det är bättre att istället försöka hitta lösningar eller alternativa vägar, än att fastna i problemen och grymtandet över dem.

Jag kan ändå inte låta bli att häpna när jag träffar eller hör om rasister på nära håll. Jag har svårt att verkligen tro att någon kan medvetet välja att nedvärdera andra människor som har något gemensamt och som skiljer dessa från den eller de som har den här åsikten.

Spelar det verkligen någon roll vilken egenskap som den grupp med människor har, som nedvärderas? T ex att vi i Sverige nedvärderar de som är födda utomlands.
Det är ju rätt så dumt för de allra flesta är ju faktiskt inte födda i Sverige, och de flesta gör sig inte ens till för att verka vara det. Eller utger sig för att vara nordeuropéer över huvud taget.

Och om någon nu har sådana tankar inom sig, vad är det som gör att man gärna uttrycker dem? Särskilt om man själv använder uttryck som har sitt ursprung i "andra generationens svenskars" språkbruk? Eller gillar pizza, klär sig i andra kläder än äkta svenska märkeskläder och, ja, vad som helst.

Vi kan aldrig gå tillbaka till en helsvensk tillvaro om man inte lever som helt och hållet självförsörjande.

Lars von Trier uttrycker sin sympati för Hitler. Nej, det var inte genomtänkt.
Naturligtvis är inte namnet Hitler en kod för att man ställer sig bakom hela världens djävulskhet, visst även han var en människa liksom du och jag. Fast det blir väldigt svårt att dra fler likheter som inte kraftigt överskuggas av hans initiativ till krig och särskiljande av människor för att mörda en stor mängd av dessa.

Jag börjar inse att det inte bara är cynism och besvikelse som ligger bakom oron över att mänskliga utrensningar kommer att utföras igen. Dessvärre är det nog sant.
En allt större brist på eget ställningstagande och brist på uppvärdering av goda normer kommer att medverka till det.

Inget är gott bara för att en människa säger att det är gott och detsamma med det som kallas ont. Vi behöver dela det med varann. Vi behöver ha diskussioner när vi möts i skolor, på arbetsplatser, torg och gator, kassaköer och parkeringsplatser, kyrkor och föreningar om grunden för vad som är gott/rätt och ont/fel.

Själv tror jag att vi behöver ha något utanför det egna tyckandet och argumenterandet som garanterar att det finns något gott, som verkligen i sig, är gott.

Sedan kan vi aldrig tvinga människor att tänka, känna, reflektera. Fast vi kan alltid hoppas och be för att detta i sig upplevs som attraktivt och som en bestämning av vad det är att vara människa. För det är inget som vi hänföra till en detalj på ytan.

All Seasons in One Day

Ibland undrar man om det verkligen är sant.
Under joggingturen i morse hajade jag till när jag såg den stora svampen ligga alldeles intill joggingstigen. Svamp nu - redan - i maj? Årets första!

Strax därpå sprang jag förbi två stora snöhögar.
Det var visserligen mycket snö i vintras, och under kanten på det stora industrilagret har jag sett snö långt in på våren tidigare år också. Men visst var det snö!

Annars tyckte jag att vitsipporna längs ån och fågelsång ovanför mig påminde mest om vår och den milda morgonvinden i grenarnas sommargrönska fick mig att känna att sommaren är här.

Musiktips: Crowded House : All seasons in One day.
En mjuk Beatles-pastich som gavs ut på singel tidigt 90-tal (? -hittar den inte just nu), då man fortfarande kunde köpa nyutgivna vinylsinglar i en vanlig affär.

konfirmationstid

Har nu fått förtroendet ännu ett år från ett gäng ungdomar att vara ledare under ett år.
Ett år, ja det låter ju som ett tag, men sedan i början av september har tiden bara sprungit iväg. Hallå, vi hade ju precis bara börjat...

Ändå känns det som ett stort förtroende, alla de samtal som vi haft om allt - himmel och jord och däremellan. Alla frågor som väcks och som vi tillsammans får tänka och diskutera om.

Det är väldigt skönt att som ledare inte behöva vara den som har svar på allt! Istället den som börjar med att inleda ett ämne och berätta en del om sin egen och traditionens tro. Och när funderingarna och tankarna sedan kommer försöka bena upp de olika svaren. För det blir så tydligt när vi pratar om det som är lite svårt
- det som har så många bottnar och det där som verkligen betyder något -
att det inte finns ett enda rätt svar.
Men inte desto mindre viktigt blir det att samtala om alternativen.

Även om vi inte skrattar jämt, är det ändå många gånger som vi faktiskt har väldigt roligt. Men, så är det ju ofta när vi delar med oss av vår fantasi, när vi vänder på perspektiven för att se tillvaron från ett annat håll.

Nu så här efteråt tänker jag så mycket på allt det vi aldrig kom till, allt det där vi har kvar...
På allt det där vi hade förberett och sedan kom vi in på ett annat spår och gick vidare därifrån.
Kanske jag skulle hålla mig mer till planeringen framöver?

Fast, kanske ändå inte, för det är ytterst sällan som livet självt gör just det,
och det är ju livet ändå allting handlar om.
Därför är det väldigt roligt för mig att dela det, med ett gäng härliga ungdomar.

att bygga upp eller riva ner trygghet med sexualiteten

Det är mycket snack om sport nu.
Och om sexuella övergrepp.
Det var det snack om förut också, men då i samband med katolska kyrkan. Alltså är det inte bara katoliker som är sexuella varelser, utan kanske rent av människan i sig.

Om det nu är så, är det nog bäst att varken stänga in eller stänga ute de drivkrafter som människan har. Naturligtvis gäller detta så länge de inte skadar någon, som inte vill dras in i någon annans drivkrafter. Men, det här med respekt brukar jag ju framhålla rätt så ofta.

Sexualiteten är dessutom en förutsättning för Guds första bud till människan: föröka er och uppfyll jorden.
Flera gamla bud har förstås blivit upphävna för en annan tid har kommit, men detta bud har inte upphävts men däremot skärpts i det sjätte av de s k 10 Guds bud: Du ska inte begå äktenskapsbrott.

Både rör sig om sexualitet och båda har ett mål att bygga upp en mänsklighet, eller samhälle, som vi brukar säga. Med det andra budet här, tydliggörs att syftet är att samhället ska vara stabilt. Det är inte bara mängd som gäller utan också trygghet.
Sedan vet vi att det finns sexualitet som inte har som mål att mänsklighetens ska förökas. Fast kanske att denna sexualitet ( jag sätter inga "stämplar" här) också är till för att bygga upp samhället, detta genom att människor genom sexualiteten kan ge något av sig själv till en annan, och att ge och ta emot något innerligt förhoppningsvis skapar trygghet i mänskligheten.
Oj, då, jag är inne på respekt igen...

För att återknyta - vi kan inte acceptera ett samhälle där några gör övergrepp på andra.
Vi bör ändra på de tystnadens och rädslans rutiner som hindrar att detta upptäcks.
Ja, och så ska vi möta varandra med respekt.

glädjen i att ge

Känner mig trött, men glad ikväll.
Har haft en musikgudstänst med dikter av den lokale poeten Hans Hallebo, där drygt hälften av musiken uruppfördes.
Och just hälften av musiken var jag själv tonsättare till.

Alla har vi många olika gåvor och goda egenskaper. Jag har inte gjort något själv för att få en viss gåva. Däremot ligger det i mitt ansvar att använda det jag har fått, förhoppningsvis så att inte bara jag själv har nytta och glädje av det. Jag tror att det är så som Gud hoppas att vi ska dela med oss. Kanske också vidareutveckla det vi har, i den mån det är möjligt.
För att få ge något är förknippat med glädje.

Dessutom är det ett sätt att bygga upp och vidmakthålla vår värld och samhäller när vi delar med oss av det goda.
Många människor runt omkring mig ger mycket av sig själv. Att då få dela med sig av något är en förmån. Vi blir komplement till varandra.
Dessutom utvecklar det mig själv att ge vidare. Jag får utveckla mina gåvor, och därför i förlängningen kan jag ge mer.

Tacksamheten blir dubbel, både för vad jag har fått och för vad jag kan ge. Och kanske också glädjen blir dubbel? Så , vad har vi att förlora?