ett eget domännamn i bloggen?

En kort reflexion bara av praktisk art.

Tänkte byta adress till en enklare och kortare, och har därför köpt en egen domän. Det ska ta upp till 24 timmar innan den fungerar. Det är väl OK.
Man kan också få vänta upp till tre dagar. Och det är väl rimligt.
Nu har det gått en vecka.

Google lovar att de som har vissa problem ska få support via telefon eller e-post, men när jag väl klickar mig vidare kommer jag bara vidare till instruktioner som inte är relevanta.
Närjag själv försöker att ändra till min egna domän, får jag svaraet att det redan finns en blogg kopplad till den adressen. Går jag in på min adress hittar jag ingen blogg utan en ( i och för sig fin) bild och några irrelevanta länkar.

Detta är motsatsen till den barnsliga glädjen jag skrev om nyss. Detta är vad jag tror man kan förvänta sig av helvetet. Att opersonligt bli skickad runt i en labyrinth utan utgång, med gångar som endast leder fel. Ingen att fråga, ingen att möta, inget som fungerar.
Myten om Sisyfos, som måste rulla upp stenen på berget, se den rulla ner och gå ner för att hämta den igen. Nej, jag föredrar ständig lycka i himlen, tillsammans med mångfalden av glada, livsbejakande levande människor och andra vareleser!

Har Du ett praktiskt råd till mig - skicka en kommentar!! Tack!

om den barnsliga glädjen

Jag var på 5-årskalas helgen som gick.
Det är fantasiskt att se en 5-åring, som när kalaset börjar, får fler och fler presenter.
Så han sätter igång att stampa i golvet och skrika:
- Mamma, mamma, jag hinner inte med att öppna alla", för att lyckan är så stor.

För en 5-åring blir det lätt många stora gåvor. Det är stort att fylla fem!

För oss vuxna är det däremot rätt så sällsynt att vi ställer och stampar i golvet när vi fyller år, för att vi är så jättelyckliga över alla presenter, och inte hinner öppna dem så snabbt vi önskar.
Men vi har annat att glädjas åt.
Bara något så enkelt som att vi möter en bekant i affären, någon vi inte sett på länge, eller en obekant på tåget eller i en kö och vi börjar prata. Vi inser att vi har mycket gemensamt, att vi skrattar tillsammans, och att det är förvånansvärt lätt att trivas med en människa vi aldrig sett förut och kanske aldrig kommer möta igen.

Kanske får Du höra en sång på radion, just en av dem Du verkligen ville höra, och så plösligt kommer den bara.
Att oväntat besök av någon eller att få skriva ett brev till en gammal vän. Enkla saker som vi inte alltid tar oss tid till, men väl där kan de ge en nästan barnslig lycka.

Alltid är det enkla händelser, men som fyller oss med en ödmjukhet inför livet, just det liv vi får leva här och nu.
Samma känsla som vid promenaden i skogen jag tog en härlig vinterdag, där snön lyser ikapp med solen, 3 minusgrader, rimfrost och klarblå himmel! Då gick jag med lätta steg fastän det var djup snö.

Den här lite barnsliga glädjen säger en del viktigt om livet. Och jag tror att precis den känslan jag får under de här stunderna, är den känsla jag ständigt kommer att leva i, när jag kommer till himlen en gång.

vetenskapligt förhållningssätt och människomöten

Idag hade jag förmånen att vara inbjuden till en väns examen som sjuksköterska. En fin tillställning vid Hälsohögskolan i Jönköping. En brassgrupp och två sångare med en gitarr spelade fint och festligt, och det hölls några tal och så förstås diplomutdelning.

Eftersom det för mig var första gången jag fick tillfälle att deltaga på något liknande var jag nyfiken, men kom förstås med mina invanda frågor och tankar.
VD:n för högskolan berättade en del om studenternas slit med studierna och att de skulle vara stolta över vad de klarat av. Men så säger hon att det nu inte räcker med de ämneskunskaper de inhämtat under studietiden. Det krävs något mer, nämligen att de ska bry sig om sina medmänniskor. Se individerna, inte tala till dem utan med dem.

Och då måste vi ju fråga oss - är detta verkligen vetenskapligt? För det är väl det som en högskola ska undervisa och framföra till sina studenter? Ska man verkligen en högskola lägga sig i hur studenterna personligen ska bete sig mot andra, eller hur de kommer att använda sina vetenskapligt grundade studier?

Jag förväntar mig att skolverket skulle säga nej - för inte ska väl studenterna påverkas av åsikter och värderingar - men själv säger jag: Tack!
Det är inte lätt att upprätthålla en konsekvent vetenskaplig hållning, när man har med människor att göra. Och människor är de flesta av oss. Vi behöver de goda orden att se varandra, bemöta varandra med respekt och inte som objekt för någons yrkesutövande.

Vi kan visserligen se vetenskapligt mätbara effekter av sådant handlande som är positiva vad gäller vård av människor, men här handlar det om individernas inställning vid deras möten med andra människor. Och det är inte minst viktigt för att lyckas med arbetet.
Ingen som arbetar med människor kan lyckas i sitt arbete om han eller hon talar till andra, utan endast om han eller hon talar med andra.
Jag önskar att detta vore självklart för alla i vård, kyrkor, skolor o s v.

Så, tack Anita Helmbring, för att Du sa som Du gjorde till dina studenter. Det visar både på respekt för dem och för alla dessa de kommer möta i sina arbeten. Och ger mig en god framtidstro för mänskligheten.

Ta i från tårna - ända upp i huvudet!

Ibland kan jag upptäcka att jag längat mycket efter något jag inte ens var medveten om att jag längtade efter alls. (Ja, detta inlägg är väl inte så djuplodande precis)
Men, så kom jag äntligen på ett Body Pump-pass (gympa med skivstång och vikter), efter över ett års vanhelgande av kroppen. Nu kommer jag gå som en 102åring de närmaste dagarna, men samtidigt ville jag inte ta det allt för lugnt.

Jag inser att det verkligen är värt att ta kroppen på allvar och se till att musklerna får väckas till liv, röra på sig, utmanas.
Då jag drabbats av intensiv huvudvärk mycket oftare än normalt de senaste månaderna, särskilt sedan mitten av december, kan detta vara en lösning att komma från de problemen.

Samtidigt är det skönt att få upp styrkan i kroppen igen och även om konditionen inte ökar så mycket för just den här typen av gympa-pass, så blir det ju inte sämre heller.

Vi är många som har stillasittande arbeten, möjligen med undantag för gå en kort bit då och då. Naturligtvis är det då extra nödvändigt att hålla igång kroppen. Allt sitter ju ihop.
Fick en märklig idé efteråt (visst, jag var trött) att vi borde flytta med gympan och kroppsmedvetenheten till andra platser. Mer gympa på arbetsplatser, i våra församlingshem och andra platser där vi möts. Gärna kombinerat med något annat.

Därför passar jag på att uppmuntra dig att komma iväg på något som passar Dig. Jag borde gjort något under förra året, men det "blev aldrig av". Om det är så för Dig - se till att du kommer iväg. Finns många alternativ, och en del har fria prova-på-veckor så här i början av året.
Jag lovar - du kommer känna dig som en ny människa! Som en 102åring som bara blir yngre och yngre!

Suddar tiden bort sår?

I dagarna är det jubileum.
Känns rätt så personligt, men kan ändå vara värt att ge någon liten glimt över.


För 10 år sedan, 14 januari, prästvigdes jag. Det är väl något stort i sig, men med tidens flöde passerar dagen mer som en bland många i livet. Som en yttre bekräftelse på ett konstant tillstånd, snarare. Fast visst, det yttre är i sig något mycket respektingivande. Jag kände mig trots det, allt annat än närvarande i mitt eget liv just då.


För 10 år sedan, natten till den 17 januari, tog livet en annan riktning. En smärtsam instikt som trots mitt starka motstånd inte gick att bortse från.
Hur mycket vi än vill tvinga oss själva till att göra rätt, att stå för våra beslut, att göra vad vi kan för att inte tillfoga smärta mot andra, finns det en gräns där vi inte kan kompromissa med det som är vårt eget liv.


En del av oss tar lätt till oss andras förväntningar, värderingar, inriktningar för livet, och tror att det är våra egna. Om de inte står så mycket i strid med det som verkligen är våra egna behöver det inte innebära några större problem. Men, om vi försöker leva om andras liv, om vi försöker leva felfria, klara oss genom livet utan törnar och sår... är det inte konstigt om vi blir besvikna.

Det som gjorde att livet för 10 år sedan gjorde ett brott i sin bana, var inte prästvigningen utan skilsmässan. Jag minns smärtan inom mig under den tiden. Såret jag fick då är läkt, men ytan är inte slät, som om det aldrig funnits. Ärret är tydligt, men väl inlemmat i den människa jag är idag. Kan jag likna det vid att en sannare självbild föddes, genom smärtan?


Jag vet idag att det inte kan vara ett realistiskt mål att gå igenom livet utan sår, att alltid vara konsekvent, eller att försöka leva upp till det nästan perfekta ideal vi kan ta till oss som mål.
Istället är det så vi växer, så som vi blir de människor vi är, i djupet av oss själva.

Vi bär alla på svagheter, och det gör ont att upptäcka och erkänna dem. Men bilden av mig själv som jag bär på idag, är ärligare, för mina fel och brister är också en del av mig. Jag känner mig bättre och behöver inte försöka bli något jag inte är. Förlåtelse behöver inte handla om andra - jag måste också kunna se mig i spegeln och förlåta mig själv.


Tror att det bara är så vi kan bli hela som människor, med våra svagheter och sår. De är en lika sann del av oss som allt gott, och att erkänna dessa gör att vi inte måste skämmas för dem. De kan istället vara en hjälp för ett mer ödmjukt sätt att se på livet.
Dessutom vinner vi något annat istället - befrielsen från pressen att leva felfria och perfekta.

om vad det spelar för roll att vara lik någon

Vad är det som gör att jag är lik någon annan? Och är det jag som är lik den andre, eller den andre som är lik mig?

I alla fall är det rätt kul att fundera över påstådda likheter med andra. Det kan ju faktiskt lära mig något nytt. Både om mig själv - hur jag uppfattas, men också om någon som jag själv inte känner till.
Så därför blev jag glatt överraskad när jag nu har lyssnat igenom mina två första CD med "Deine Lakaien", en tysk electro-indie grupp, som faktiskt gav ut sitt debut-album redan 1986. Har missat dem helt!

På konserten på synthklubben kommer en glad kille fram till mig, hälsar och frågan, om jag är Alexander Veljanov. Jag blir alldeles förvånad och kan inte svara ja, utan det blir nåt i stil med att, möjligen, men inte vad jag känner till. Han förklarar vem det är och pratar om likheten med håret. Jag blir ju nyfiken förstås, och killen vandrar vidare och hälsar på fler. Kul med nån som går runt och får folk att trivas!

Inte så långt senare på en pub ställer jag mig vid disken för att beställa, och killen intill mig, vänder sig till mig och frågar: Är det Du som är Jakob Hellman?
Det här var före förra årets "Forever Young"-turné, så jag undrar ju förstås om killen fortfarande lever, för så stark vägran att återvända till scenen har väl ingen annan svensk artist haft, av dem som ändå nått en större publik.
Glasögonen och det höga håret får honom att fråga. Och självklart skulle jag tagit fram gitarren och spelat lite som svar om jag bara haft den gömd innanför rocken, men även denna gång fick mitt förmodade kändisskap stryka på foten.

Fast det gjorde ju inget - jag blir ju igenkänd ändå!
Eller så är det just glädje i att kommunicera som gör att vi gärna låter vår fantasi ge oss modet att inleda ett samtal med någon vi inte känner. Och inte för att det är viktigt att veta, men det är kul att ibland fråga nån okänd vad hon läser, vart han är på väg just då, eller vad personen har för relation till bandet som snart ska spela.

Kanske påverkar det den andre något? Kanske börjar jag själv fundera över något, när jag får frågor om undrar vem jag är eller vad det ser ut som att jag jobbar med ( designer?).
I alla fall skulle jag inte försökt skaffa de här skivorna med "Deine Lakaien" och överraskas av den ibland riktigt finstämda och välgjorda musiken. De här skulle jag ju upptäckt för 20 år sen!

Så, TACK min glade Varbergsboende synth-vän för tipset! Vi lär väl ses igen och då har jag ju verkligen tillfälle att ta upp samtalet igen, och kanske vi kan lära oss något nytt igen.

(kanske får jag lära mig sjunga någon sång, så kanske jag kan övertyga honom...)

åka på is och ha de glatt

Blev drabbad av ett leende när jag kanade genom kurvorna på väg till jobbet idag.
På landsbygdens vägar gick det inte att köra så fort, då det var klar, jämn is på vägen. Spark eller skridskor hade fungerat utmärkt. Men jag körde bil.

Så kom jag att tänka på den tidvis intensiva diskussionen inför förra vintern om det här med dubbdäck. Många tyckte att det är dags att förbjuda dem, andra tyckte att de knappt behövdes men några fortfarande vill ha kvar dem. I Borås Tidning skrev en annars klok skribent, att de är nog bra på sjöisar, men fann inga större användningsområden för dem.

Hörde Du något av den diskussionen inför den här vintern? Eller under den här vintern? Kommer vi höra något efter den här vintern? Knappast!
Vi bor i ett land som har vinter ibland, ibland tö och regn, som fryser på igen. Då blir det is, och för att kunna ta sig fram behövs däck som fungerar på det underlaget. Möjligen kunde jag byta ut bakhjulen mot medar, det är tänkbart, fast helst de däck jag har nu: Gislaved Nordfrost 3.

Kanske vore det bättre att de som visste bäst förra hösten men som nu har tystnat, istället kunde fundera på omställningar i trafiken som skulle göra nytta.
Fler anpassningsbara hastighetsbegränsningsskyltar, men ännu hellre: kontroll av alla lastbilars däck, som kör in i landet vintertid. Här skulle det finnas krav dels på bra mönster, dels en försäkring som gör att de snabbt kan bärgas och komma igång, när snön och isen kommer.
Det här är inga problem att införa, men innan det införs får vi leva med onödiga problem i vintertrafiken.

Det är lite extra spännande att köra när det är isigt och snöigt, för man vet inte riktigt hur väglaget är från stund till stund. Med dåliga däck skulle jag sitta där med hjärtat i halsgropen. Därför föredrar jag dubbarna, så jag då och då drabbas av ett leende istället.

vad är extremväder?

När vi ser bilder från Australien med städer, vägar och flygplatser under vatten, från katastrofdrabbade Haiti, torkans Afrika eller orkantäta södra USA - då får vi veta vad extremväder är.
Ofta brukar våra svenska löpsedelstidningar fresta oss med att det blir extremväder här också. Antingen blir det så mycket regn att det blir översvämning i någons källare eller att det blåser så hårt att skogen blåser ner (ja, detta har ju hänt förstås), solen blir så stark på sommaren att vi inte kan gå ut eller så kommer vi att nästan begravas i snö.

OK, det är inte alltid så att vi har "se nu tittar lilla solen fram igen"-väder, men vi klarar nog mer än det väder som blir av dessa skrämselvarningar. Dessutom finns det faktiskt en del positivt med att vädret varierar och ibland inte känns bekvämt för alla.

Tänkte förra vinterna på att det var trevligt att träffa grannarna så ofta, för snöar det inte så mycket, ses vi nästan inte under hela vintern. Det var verkligen ett skott-år förra året.
Vanligt regn vintern igenom är värre.
Snön lyser upp världen så att det är mycket ljusare, och ljus behöver vi under vinterperioden.

När vårt hus precis omdränerats så är jag så glad över att slippa se hur marken i trädgården ser ut. Det blir ingen rolig syn när det blir tö.
Dessutom fick jag idag tillfälle att träffa en hel del personer jag inte skulle gjort om inte både jag och en annan medarbetare fastnat med var sin bil på vägen till jobbet. På landsbygden finns det alltid folk med traktor som kan dra loss en, och ett tag var vi riktigt många som stod där på vägen och hade fastnat eller hjälpte till eller bara tittade på.
Och fast jag höll mig på vägen fastnade bilen ovanpå all snö som samlat ihop sig under bilen. Extremt? Möjligen, men det var det värt!

När mönstret vi vill se inte finns där...

Visst är det kul när man hittar ett system i saker och ting!
Ett mönster som hjälper till att göra saker tydligare, så att det går lättare att förstå, kanske till och med så att något går att förklara. God journalistik ger ofta ett större perspektiv på det som rapporteras, än att bara beskriva vad som hände vid en viss tidpunkt på en viss plats.

Även politiker, förväntar vi oss, ska kunna förklara, se utvecklingslinjer och driva samhället däråt, att alla får det bättre framöver.
Men det går inte lika bra för alla politiker, skriver Widar Andersson, politisk redaktör för Folkbladet, på ledarsidan i Borås Tidning för ett par dagar sedan (BT 101230).


Han skriver om "när tron inte längre räcker" för att "dagens människor /.../vill veta". Både V och KD är på fallrepet och är splittrade mellan de som tror på respektive partis "trosläror" (bl a klasskamp resp. Jesus) och de andra som... "lite mer allmänt uppskattar höga skatter eller kärnfamiljer".

Och med ens snurrar min skalle igång på högvarv för att få mig att begripa hur de senare motsvaras av "de som vill veta". Att lite mer uppskatta höga skatter har väl inte med vetande att göra? Hur kan man veta mer än tro vad gäller kärnfamiljer?

Vidare går centern bakåt för att de är "trosvissa" vad gäller marknadsekonomi. Nog har många i centern en trostradition med sig, men att de går bakåt kanske mer har att göra med byte av politisk profil än att ha blivit mer trosvissa. För det är nog snarare så att trosvissheten i centern blivit mindre.

Moderaterna har gått framåt, ja det vet vi ju, och då hade det varit bra med en förklaring att de har gått från att tro på en politik till att veta bättre. "De griper sig an samtiden på ett jordnära och visionslöst sätt."

Ja, låter det bra - visionslöst? Är det detta som väljarna uppskattar?
Själv tror jag, ja, jag vet inte helt säkert, att det istället är Moderaternas förmåga att förkunna en vision som hjälpt dem till deras opinionssiffror. I alla fall skriver inte Andersson något om att de vet bäst, eller att de vet något särskilt. Mönstret han vill få fram finns inte där. Det går inte att hitta det system han så gärna vill finna där, men nåt måste han ju skriva. Kanske för att ge en släng åt "tron", men det fungerar inte så bra den här gången...

När vi inte finner de mönster och system vi letar efter, är det bättre att ta ett steg bakåt för att se helheten från lite håll, ta en paus, göra något annat. Ofta ser vi det tydligare efter ett tag och kan hitta andra tecken som vi inte såg förut.
Det är mycket vi inte vet, och det är lika bra att erkänna.

Och tills nästa gång vi funderar mer över vad tro betyder - meditera över följade rad från Kents låt "Idioter": "Jag tror jag aldrig någon gång har trott på att tro".

När det är svårt att veta, räcker antaganden i alla fall en bit på vägen.

God ny kommande tid! (välj längd själv!)

Så är ett år slut igen och vi gör som vi brukar - vi summerar.
TV och tidningar kommer med sina årskrönikor, årets bilder, händelser, böcker och allt vad det nu kan vara som man vill lyfta fram från året som gått.

Vi själva hakar också gärna ibland. Vad var det bästa som hänt Dig under 2010? Vad vill du helst inte minnas från det året?
Och visst är det skillnad när ett nytt år går in, eller?

Du måste skriva 2011 istället för 2010, Du måste.... ja, är det någon mer skillnad?
Visst kan mycket förändras i och med ett årsskifte, men de flesta av dessa förändringar sker för att någon har bestämt att så ska ske ett visst datum. Och mest för att det är bekvämt eller för att vi som människor har behov av att dela upp tillvaron i mindre bitar. Annars skulle vi själv ha svårt att reflektera över livet.

Ett år är en lagom tid att se tillbaka på, och därför har vi behov av den här avgränsningen. Tidsrymden 365 dagar speglar ju bara solens år, från vintersolstånd till vintersolstånd, ungefär. Mycket i livet sker med andra tidsrymder, om det inte är särskilt tidsbestämt.
Ett barns utveckling, viktiga relationer, ekonomins skiftningar i samhället är exempel på sådant som inte så lätt ges en fast tidsrymd och som inte påverkas av årsskiften.

Men så mycket annat sker under ett års tid. Just därför att det är en tidsrymd vi har vant oss vid, anpassat oss och vårt samhälle efter. Och en lämplig tid att reflektera över och jämföra.
Så, jag skulle kunna önska Dig GOTT NYTT ÅR varje dag, men nu önskar jag dig det just idag. Det är ju trots allt en ganska lagom tidsrymd att hoppas något gott över.