Så har jag bloggat ett år.
Det här är det 97e inlägget på den här bloggen.
Hade det inte varit mycket annat nu, så skulle jag genomfört förändringar redan.
Det har varit lärorikt att driva en blogg, och något jag gärna kommer fortsätta med.
Men jag måste i så fall justera namnet. Det känns aldeles för opersonligt.
Och det var nog tanken från början, att mina egna åsikter och värderingar skulle ta liten plats, och att inläggen skulle vara mer ifrågassättande, utan att klart kunna uttyda svar.
Vi får se vad det blir. Tack alla som har läst och reflekterat och kommenterat, här, via mail, samtal eller FB. GOTT NYTT ÅR till er alla!
lördag 31 december 2011
tisdag 27 december 2011
Ny svensk film - Änglagård 3 - mästerverk?
Ofta brukar jag ha svårt för de där filmerna - oftast svenska - där några av rollerna är så oerhört pinsamma. Rollfigurer som har en total avsaknad av inkännandeförmåga i den situation de befinner sig i. Och då menar jag inte t ex Kvarteret Skatan, för där görs det så uppenbart, att det blir roligt.
Men många andra svenska filmer har just känslan av pinsamhet som sitt starkaste kort.
Nu är inte Änglagård 3 en av dessa, och det är ju bra...
Har väntat på att få se denna film, men kände nog inte att det var läge att gå på bio för att göra det. Nu har den börjat sändas på TV (TV1000 Nordic), så ja, vad är det jag har väntat så på?
En bit in i filmen inser jag att det här är ju en komedi. Första filmen såg jag mer som en dramakomedi, men utan inskrivna vitsar. En film som skapar leenden, men inte så många skratt. Den kändes seriös och nyskapande, även om de gamla fördomarna var lite väl överdrivna.
Den andra filmen har jag inget djupare förhållande till utom att jag minns att det var ett sätt att försöka göra om den första, men att dessutom stoppa in scener som inte kändes särskilt relevanta. Och det blev ju lite komik i sig.
3:an är (i a f jämfört då med 1:an) väldigt annorlunda. Här har satsats mer på att skriva in lite enkla vitsar i manuset, Rickard Wolf har tyvärr några sådana. Jag tror att de flesta som vill börja att göra film avhåller sig från denna nivå av vitsande, men dessvärre återfinns de här.
Men jag upplever faktiskt en känsla jag inte upptäckt hos mig själv förut.
Filmen ser på mig. Ja, jo, det har förekommit förut också, men då är det dramer som tar upp seriösa frågor, eller skräckfilmer.
Detta är ju en komedi, och den vill få mig att inte bara skratta med filmen eller med dess manus och karaktärer.
Nu upplever jag att filmen inbjuder till att bli skrattad åt. Dess staplade pinsamheter verkar vilja håna mig för att jag ser på filmen och vill att jag ska ta avstånd från den.
Det kan inte vara möjligt att Sweetwater/Nutley gjort filmen så här... fånig omedvetet.
Tidigare, i 1:an, drev man med landsortbefolkningen, att de är så inskränkta, och det finns ju kvar i repliken att, om man äter brysselkål (tänk "exotisk" mat), så kan hjärtat flytta på sig 9 cm/mm eller vad det nu var.
Folk på landet är väldigt sena att förstå världens förändring, främlingsfientliga o s v.
Ja, ja, suck.
I 3:an är det annorlunda. Filmteamet/produktionsbolaget är nu i fokus som de inskränkta, de som inte vet hur livet utanför manuset fungerar. De vet inte hur människor lever, vad som händer i världen, och allra värst - de vet inte hur man försöker få en film att verka trovärdig.
Tre filmer kan man bygga på att Fanny måste ta reda vem som är hennes pappa, men Alice däremot - hon är stabil. Hon skiter väl i vems är hennes pappa. Ja, rimligt...?
Jag kan nog ta på mig skulden för, efter samtalen med en kvinna på Sweetwater, att Reine den här gången använde röklin och stola i kyrkan. Jag har nog inte sett någon präst som inte gjort det under mina levnadsår, men troligen har inte någon i filmteamet varit i en kyrka sedan Bergmans Tystnaden.
Sorry, men då går det inte att driva med andra om man har så oerhört liten pejl på det område man vill beskriva.
Fortfarande är naturbilderna vackra och jag ägnar mest energi åt att leta efter statister och lokalisera inspelningsplatser. Och fundera över varför en prästvigd människa inte har haft en enda gudstjänst under sina fem första månader?? Och ägnar dagarna åt att lära folk att steppa?
Jo jag gillar Monty Python, men de har lite mer naturtroget sätt att beskriva världen och människorna på, och då går det att ta skämten på allvar. Och visst, det finns goda skådespelarinsatser från de flesta av skådespelarna, det vill jag inte förneka.
Men, helheten blir så orealistisk och pinsam. Kanske skulle den funka som fejk-dokumentär, och det kanske det den är, egentligen? Jag bara känner besviken att filmteamet inte lagt två strån i kors för att försöka göra en vettig film, när nu själva idén till en tredje Änglagård inte är så helgjuten.
Men många andra svenska filmer har just känslan av pinsamhet som sitt starkaste kort.
Nu är inte Änglagård 3 en av dessa, och det är ju bra...
Har väntat på att få se denna film, men kände nog inte att det var läge att gå på bio för att göra det. Nu har den börjat sändas på TV (TV1000 Nordic), så ja, vad är det jag har väntat så på?
En bit in i filmen inser jag att det här är ju en komedi. Första filmen såg jag mer som en dramakomedi, men utan inskrivna vitsar. En film som skapar leenden, men inte så många skratt. Den kändes seriös och nyskapande, även om de gamla fördomarna var lite väl överdrivna.
Den andra filmen har jag inget djupare förhållande till utom att jag minns att det var ett sätt att försöka göra om den första, men att dessutom stoppa in scener som inte kändes särskilt relevanta. Och det blev ju lite komik i sig.
3:an är (i a f jämfört då med 1:an) väldigt annorlunda. Här har satsats mer på att skriva in lite enkla vitsar i manuset, Rickard Wolf har tyvärr några sådana. Jag tror att de flesta som vill börja att göra film avhåller sig från denna nivå av vitsande, men dessvärre återfinns de här.
Men jag upplever faktiskt en känsla jag inte upptäckt hos mig själv förut.
Filmen ser på mig. Ja, jo, det har förekommit förut också, men då är det dramer som tar upp seriösa frågor, eller skräckfilmer.
Detta är ju en komedi, och den vill få mig att inte bara skratta med filmen eller med dess manus och karaktärer.
Nu upplever jag att filmen inbjuder till att bli skrattad åt. Dess staplade pinsamheter verkar vilja håna mig för att jag ser på filmen och vill att jag ska ta avstånd från den.
Det kan inte vara möjligt att Sweetwater/Nutley gjort filmen så här... fånig omedvetet.
Tidigare, i 1:an, drev man med landsortbefolkningen, att de är så inskränkta, och det finns ju kvar i repliken att, om man äter brysselkål (tänk "exotisk" mat), så kan hjärtat flytta på sig 9 cm/mm eller vad det nu var.
Folk på landet är väldigt sena att förstå världens förändring, främlingsfientliga o s v.
Ja, ja, suck.
I 3:an är det annorlunda. Filmteamet/produktionsbolaget är nu i fokus som de inskränkta, de som inte vet hur livet utanför manuset fungerar. De vet inte hur människor lever, vad som händer i världen, och allra värst - de vet inte hur man försöker få en film att verka trovärdig.
Tre filmer kan man bygga på att Fanny måste ta reda vem som är hennes pappa, men Alice däremot - hon är stabil. Hon skiter väl i vems är hennes pappa. Ja, rimligt...?
Jag kan nog ta på mig skulden för, efter samtalen med en kvinna på Sweetwater, att Reine den här gången använde röklin och stola i kyrkan. Jag har nog inte sett någon präst som inte gjort det under mina levnadsår, men troligen har inte någon i filmteamet varit i en kyrka sedan Bergmans Tystnaden.
Sorry, men då går det inte att driva med andra om man har så oerhört liten pejl på det område man vill beskriva.
Fortfarande är naturbilderna vackra och jag ägnar mest energi åt att leta efter statister och lokalisera inspelningsplatser. Och fundera över varför en prästvigd människa inte har haft en enda gudstjänst under sina fem första månader?? Och ägnar dagarna åt att lära folk att steppa?
Jo jag gillar Monty Python, men de har lite mer naturtroget sätt att beskriva världen och människorna på, och då går det att ta skämten på allvar. Och visst, det finns goda skådespelarinsatser från de flesta av skådespelarna, det vill jag inte förneka.
Men, helheten blir så orealistisk och pinsam. Kanske skulle den funka som fejk-dokumentär, och det kanske det den är, egentligen? Jag bara känner besviken att filmteamet inte lagt två strån i kors för att försöka göra en vettig film, när nu själva idén till en tredje Änglagård inte är så helgjuten.
söndag 25 december 2011
rapport från juldagens eftermiddag
En märklig känsla av att ha sovit till sent på förmiddagen kommer jag troligen inte att slippa undan resten av dagen. När hände det senast? Längesen!
Eftersom den tänkta julpromenaden i snön verkade svår att genomföra beslutade jag mig för altenativet: motionsspåret!
På juldagen?
Rekommendendation: Räkna INTE med att slå några hastighetsrekord på motionsslingan på juldagen. Trots det,
Eftersom den tänkta julpromenaden i snön verkade svår att genomföra beslutade jag mig för altenativet: motionsspåret!
På juldagen?
Rekommendendation: Räkna INTE med att slå några hastighetsrekord på motionsslingan på juldagen. Trots det,
- det var utmärkt att komma ut i friska luften
- att jogga fungerade betydligt bättre idag än om det varit klar sol, vacker vit snö och gnistrande kallt.
- det var fler som var ute, fem personer lyckades jag önska "god fortsättning"
- endast en svarade inte (hon var fullständigt out of the world med hörlurarna inte bara i öronen utan också i ögonen uppenbarligen)
- kändes bra efter gårdagens mat-intag
- känns bra inför kvällens godis-intag.
Dessutom sjönk jag ner i badet efteråt och det var heller inte så tokigt.
På det hela taget en fin avslappning efter en majestätisk och mycket välbesökt midnattsmässa i Carolikyrkan i Borås, som blev en härlig avslutning på julaftonens firande.
God fortsättning!
torsdag 22 december 2011
En ny situation ger perspektiv på den gamla
Rubriken kan passa in på allt möjligt, förstås.
I förrgår slog det mig att det snart är jul.
Något jag sagt under många år tidigare är att, det inte blir jul ordentligt förrän jag hade farit runt med en vän i en av mina tidigare församlingar och delat ut julblommor till de gamla (och ibland även ensamma och sjuka).
I år saknar jag det mycket, för det brukade bli en dag som jag själv kände mycket glädje och tacksamhet inför.
Sista året, alltså vid förra julen, föregicks den här dagen av ett kort samtal med en företrädare för arbetsgivaren.
Ja, kort..., jag sa - "ja, OK, jag har bara fyra minuter på mig, sen måste jag åka! Jag har flera som väntar på mig."
- Visst, sa personen, det går på fyra minuter och stängde dörren.
42 minuter senare kommer jag ut ur personens rum. Utskälld. Ordentligt.
För vad jag gjort för mycket,
för vad jag inte gjort,
för vad gjort på ett sätt som denne person i efterhand tyckte kunde gjorts på annat sätt,
eller för vad andra gjort eller inte gjort.
Visst kan det vara en tröst att personen var ordenligt psykiskt instabil. Men...
Förnuft och känsla stavas inte lika.
Jag förknippar denna härliga dag med ett förspel iform av ett verbalt övergrepp, denna dag som inneburit så mycket glädje.
Häromdagen insåg jag detta, då den person som är min nuvarande motsvarighet till denne andre, hade ett samtal med mig.
Lugnt och stilla, avslappnat, lyssnande, omsorgsfullt.
Och jag inser att, även om jag missar julkänslan, så är det värt det.
Även om jag saknar mycket av det goda i en situation, så lämnar jag gärna det, om det överskuggas av något som är nedbrytande.
Och som lämnar en väldigt stark känsla av... ja, svårt att säga. Sorg, vemod, besvikelse... över att inte välja respekt, vare för sig själv eller för en annan.
Ibland väljer vi bort något gott, p g a att något beungande överskuggar det. Och när vi då efteråt ser skillnaden, så känns också glädjen över att ha slippit ifrån det gamla både skön och vemodig.
Inte alltid enkelt, livet. Men alltid kan vi sträva efter att inte acceptera det som tär och drar ner.
Ur det kommer frihet.
I förrgår slog det mig att det snart är jul.
Något jag sagt under många år tidigare är att, det inte blir jul ordentligt förrän jag hade farit runt med en vän i en av mina tidigare församlingar och delat ut julblommor till de gamla (och ibland även ensamma och sjuka).
I år saknar jag det mycket, för det brukade bli en dag som jag själv kände mycket glädje och tacksamhet inför.
Sista året, alltså vid förra julen, föregicks den här dagen av ett kort samtal med en företrädare för arbetsgivaren.
Ja, kort..., jag sa - "ja, OK, jag har bara fyra minuter på mig, sen måste jag åka! Jag har flera som väntar på mig."
- Visst, sa personen, det går på fyra minuter och stängde dörren.
42 minuter senare kommer jag ut ur personens rum. Utskälld. Ordentligt.
För vad jag gjort för mycket,
för vad jag inte gjort,
för vad gjort på ett sätt som denne person i efterhand tyckte kunde gjorts på annat sätt,
eller för vad andra gjort eller inte gjort.
Visst kan det vara en tröst att personen var ordenligt psykiskt instabil. Men...
Förnuft och känsla stavas inte lika.
Jag förknippar denna härliga dag med ett förspel iform av ett verbalt övergrepp, denna dag som inneburit så mycket glädje.
Häromdagen insåg jag detta, då den person som är min nuvarande motsvarighet till denne andre, hade ett samtal med mig.
Lugnt och stilla, avslappnat, lyssnande, omsorgsfullt.
Och jag inser att, även om jag missar julkänslan, så är det värt det.
Även om jag saknar mycket av det goda i en situation, så lämnar jag gärna det, om det överskuggas av något som är nedbrytande.
Och som lämnar en väldigt stark känsla av... ja, svårt att säga. Sorg, vemod, besvikelse... över att inte välja respekt, vare för sig själv eller för en annan.
Ibland väljer vi bort något gott, p g a att något beungande överskuggar det. Och när vi då efteråt ser skillnaden, så känns också glädjen över att ha slippit ifrån det gamla både skön och vemodig.
Inte alltid enkelt, livet. Men alltid kan vi sträva efter att inte acceptera det som tär och drar ner.
Ur det kommer frihet.
tisdag 13 december 2011
skolbesök i kyrkan utan "mission"
(Du förstår nog var jag som präst står, och jag skriver inte detta för att debattera (jag tror inte att detta inlägg ändrar på skollagen..) utan för att ge luft åt min upplevelse - take it or leave it! Jag har försökt att vara nästan helt seriös.)
Skollagen har tagit ett hårdare grepp om de skolor som fortfarande vågar sig till kyrkan.
Från kyrkans sida tillåts ingen bön och ingen välsignelse eller andra konfessionella inslag.
Det, måste jag erkänna, gör det svårt att vara präst i den kyrkolokal jag tjänstgör i.
Som att tala tydligt med munkavle eller som att
"fråga en politiker vad han/hon gör utan att denne får säga något om politik", som någon beskrev det som.
Trots detta vill skolan komma till kyrkan. Frågan är egentligen om kyrkan numera vill ha dit skolan?
I den stora staden är detta mycket känsligare än på den lilla landsbygden, konstaterar jag, och vet inte riktigt hur & vad jag ska säga, röra mig, klä mig o så.
Är rektorn rädd att jag ska säga något olämpligt? Antagligen. Det är en lång tradition som skolan vill ha kvar, och den hänger i en ytterligt skör tråd. Ett par ord från mig... så är den bruten.
Vilken makt jag har!
Makt bör användas klokt. Därför kan allt jag säger infogas utan problem inom skollagens ramar. Jag vet var jag grundar mina värderingar i. Fast även om skolan har liknande värderingar, vill den inte alls tänka på varför den har dessa värderingar.
Skolan är historielös, eftersom den tvingas klippa många band med sin historia. T ex, fram till 1960-talet var kyrkoherden självskriven i skolstyrelsen.
- Huh, va hemskt, säger skollagen, och vill inte höra talas om någon sådan påverkan!
Nej, jag är bakbunden och agerar så.
För att tillsammans kämpa mot mobbing, mot nedvärderande av människor, särskilt barn,
för att visa på att vårt samhälle blir bättre av att hjälpas åt, ta hand om varandra o s v, ja, Du vet, så väljer jag att samarbeta. Det finns definitivt ett mervärde i att visa på det goda, istället för att till varje pris prata om det (eller hindra någon att prata om det också för den delen).
Men allteftersom tiden går inser jag att ... om de tiger skall stenarna ropa kanske faktiskt stämmer rätt så bra in. Kyrkans väggar, stenarna i dessa ropar.
Psalmerna som ungdomarna sjunger, och som är en oskiljaktlig del av "vår kulturyttring", ropar.
De andra sångerna - de flesta - är förtäckta evangelium om vad som händer på julnatten eller om helgonet och martyren Lucias tro.
Ordet "halleluja" kommer inte från mig. Inte heller orden stjärnan, frid, signade o s v.
Nej, jag har fel. Skolan är inte historielös. Ingen människa är historielös. Någon kan tycka illa om sin historia, men det innebär inte att man blir av med den.
Den påverkar oss. Antingen kan man ta med sig det goda eller så bär man det negativa med sig. I de flesta människors och samhällens historia finns rikligt av både och, men valet - VALET vad vi tar fram - är ditt o mitt.
Musiktips: Det finns en julsång som är en icke religiös, helt fri från påverkan av värderingar eller tro, änglar och herdar. Varför missade dom att sjunga den?
Barn gillar den, det förstår jag, men jag måste erkänna att jag är tveksam om det är detta vi istället ska bygga vårt samhälle på.
Vintergubben myser i sitt vita skägg
Och nyser han så snöar det
Gulliga små flingor kommer singlande
Och dämpar slädens pinglande
Två små röda luvor på en fårskinnsfäll
Skumpar runt omkring skumpar runt omkring
Gubbarna i stubbarna sa ingenting
Men det tissla tassla runt omkring
Skollagen har tagit ett hårdare grepp om de skolor som fortfarande vågar sig till kyrkan.
Från kyrkans sida tillåts ingen bön och ingen välsignelse eller andra konfessionella inslag.
Det, måste jag erkänna, gör det svårt att vara präst i den kyrkolokal jag tjänstgör i.
Som att tala tydligt med munkavle eller som att
"fråga en politiker vad han/hon gör utan att denne får säga något om politik", som någon beskrev det som.
Trots detta vill skolan komma till kyrkan. Frågan är egentligen om kyrkan numera vill ha dit skolan?
I den stora staden är detta mycket känsligare än på den lilla landsbygden, konstaterar jag, och vet inte riktigt hur & vad jag ska säga, röra mig, klä mig o så.
Är rektorn rädd att jag ska säga något olämpligt? Antagligen. Det är en lång tradition som skolan vill ha kvar, och den hänger i en ytterligt skör tråd. Ett par ord från mig... så är den bruten.
Vilken makt jag har!
Makt bör användas klokt. Därför kan allt jag säger infogas utan problem inom skollagens ramar. Jag vet var jag grundar mina värderingar i. Fast även om skolan har liknande värderingar, vill den inte alls tänka på varför den har dessa värderingar.
Skolan är historielös, eftersom den tvingas klippa många band med sin historia. T ex, fram till 1960-talet var kyrkoherden självskriven i skolstyrelsen.
- Huh, va hemskt, säger skollagen, och vill inte höra talas om någon sådan påverkan!
Nej, jag är bakbunden och agerar så.
För att tillsammans kämpa mot mobbing, mot nedvärderande av människor, särskilt barn,
för att visa på att vårt samhälle blir bättre av att hjälpas åt, ta hand om varandra o s v, ja, Du vet, så väljer jag att samarbeta. Det finns definitivt ett mervärde i att visa på det goda, istället för att till varje pris prata om det (eller hindra någon att prata om det också för den delen).
Men allteftersom tiden går inser jag att ... om de tiger skall stenarna ropa kanske faktiskt stämmer rätt så bra in. Kyrkans väggar, stenarna i dessa ropar.
Psalmerna som ungdomarna sjunger, och som är en oskiljaktlig del av "vår kulturyttring", ropar.
De andra sångerna - de flesta - är förtäckta evangelium om vad som händer på julnatten eller om helgonet och martyren Lucias tro.
Ordet "halleluja" kommer inte från mig. Inte heller orden stjärnan, frid, signade o s v.
Nej, jag har fel. Skolan är inte historielös. Ingen människa är historielös. Någon kan tycka illa om sin historia, men det innebär inte att man blir av med den.
Den påverkar oss. Antingen kan man ta med sig det goda eller så bär man det negativa med sig. I de flesta människors och samhällens historia finns rikligt av både och, men valet - VALET vad vi tar fram - är ditt o mitt.
Musiktips: Det finns en julsång som är en icke religiös, helt fri från påverkan av värderingar eller tro, änglar och herdar. Varför missade dom att sjunga den?
Barn gillar den, det förstår jag, men jag måste erkänna att jag är tveksam om det är detta vi istället ska bygga vårt samhälle på.
Vintergubben myser i sitt vita skägg
Och nyser han så snöar det
Gulliga små flingor kommer singlande
Och dämpar slädens pinglande
Två små röda luvor på en fårskinnsfäll
Skumpar runt omkring skumpar runt omkring
Gubbarna i stubbarna sa ingenting
Men det tissla tassla runt omkring
söndag 11 december 2011
Väkomna nytillkomna!
Hej, Du som hittade adressen i BT i samband med "personligt"-artikeln!
Här finns en del gammalt skrivet redan och jag kanske skulle börja med att fylla på lite oftare.
Fast nu har det varit mycket tid o energi som lagts på bilbyte istället.
Och jobbet.
Lägg gärna till Dig som följare av bloggen och klicka gärna på "kommentarer" och lämna en synpunkt!
Allt gott. Vi ses!
Här finns en del gammalt skrivet redan och jag kanske skulle börja med att fylla på lite oftare.
Fast nu har det varit mycket tid o energi som lagts på bilbyte istället.
Och jobbet.
Lägg gärna till Dig som följare av bloggen och klicka gärna på "kommentarer" och lämna en synpunkt!
Allt gott. Vi ses!
Måste man verkligen bli arg?
Ulf i "Innerstaden, Göteborg" ska sälja sin bil.
Han lägger ut den på blocket och beskriver ganska bra vad det handlar om. Riklig utrustning, bränslesnål, mycket välvårdad Mazda.
Låter bra tycker jag, så jag skickar ett mail. Försäkerhets skull SMS:ar jag också.
Nästa dag ringer jag honom o talar in på mobilsvararen att jag sökt honom , men inte hört från honom (bilen kan ju blivit såld...).
Så ringer han (från ett dolt nummer). Berättar om bilen, hur bra den är o s v.
- Ja, säger jag, låter intressant, när kan jag få se på den?
- Kl 15.00 (samma dag) säger han har jag möjlighet.
Vi bestämmer platsen också, och han förklarar noga.
Detta var i fredags, då stormvädret drog in över Göteborg, men vad är 15 mils biltur i oväder, om man får tag på en riktigt bra bil till hyfsat pris?
---
Han dyker inte upp. Jag ringer. SMS:ar. Flera gånger.
Kl 15.20 svara han:
-Jaså är det Du! Väntar Du?
- Ja, vi bestämde tid kl 15!
- Jaha. Ja, bilen är såld. Till min bror.
- Nej, vänta nu. Vi har ju bestämt en tid, som var den första tiden Du kunde visa den.
- Ja, men jag har försökt få tag Dig men inte lyckats...
- Jah, men jag har haft mobilen på hela tiden (och jag brukar inte missa samtal närjag har den på mig). Du kunde lämnat meddelande. Eller varför SMSade Du inte?
- Naj, det kunde jag ju ha gjort...
- Jag har kört 7-8 mil enkel väg för att vi bestämde...
-Ja, men bilen är såld, ursäkta det var tråkigt, adjö. Klick.
//Här hör rubriken på inlägget hemma//
Förmåga att ta ansvar? Nej!
Visar respekt för andra människor? Nej!
Tillräcklig mognad för att ta konsekvenser av sina handlingar? Nej!
Kunde jag påverkat detta något? Nej.
Ändå blir jag arg. Skitförbannad!
Fast han var lite feg - han vågade inte ta emot min ilska, utan lade på luren och stängde av telefonen.
Ja, jag är arg och kan inte rikta det mot det/den som är fel. OK. Jag vägrar acceptera, men kan inte göra något. Surt. Inte heller kan jag få honom förstå vad hans agerande resulterar i.
Det är HANS problem.
Han kommer inte fortsättningsvis agera som en mogen vuxen människa. Men vad vet jag om hans bakgrund. Kanske har han haft det värre än mig. HAR antagligen det värre än mig.
Nej, jag behöver inte vara arg längre. Det svåraste problemet är inte att jag är utan bil. Det finns fler. Men han har bara sig själv. Det är svårare att byta ut.
Stackas Ulf från Innerstaden i Göteborg.
Käre Gud, förbarma Dig över honom.
Han lägger ut den på blocket och beskriver ganska bra vad det handlar om. Riklig utrustning, bränslesnål, mycket välvårdad Mazda.
Låter bra tycker jag, så jag skickar ett mail. Försäkerhets skull SMS:ar jag också.
Nästa dag ringer jag honom o talar in på mobilsvararen att jag sökt honom , men inte hört från honom (bilen kan ju blivit såld...).
Så ringer han (från ett dolt nummer). Berättar om bilen, hur bra den är o s v.
- Ja, säger jag, låter intressant, när kan jag få se på den?
- Kl 15.00 (samma dag) säger han har jag möjlighet.
Vi bestämmer platsen också, och han förklarar noga.
Detta var i fredags, då stormvädret drog in över Göteborg, men vad är 15 mils biltur i oväder, om man får tag på en riktigt bra bil till hyfsat pris?
---
Han dyker inte upp. Jag ringer. SMS:ar. Flera gånger.
Kl 15.20 svara han:
-Jaså är det Du! Väntar Du?
- Ja, vi bestämde tid kl 15!
- Jaha. Ja, bilen är såld. Till min bror.
- Nej, vänta nu. Vi har ju bestämt en tid, som var den första tiden Du kunde visa den.
- Ja, men jag har försökt få tag Dig men inte lyckats...
- Jah, men jag har haft mobilen på hela tiden (och jag brukar inte missa samtal närjag har den på mig). Du kunde lämnat meddelande. Eller varför SMSade Du inte?
- Naj, det kunde jag ju ha gjort...
- Jag har kört 7-8 mil enkel väg för att vi bestämde...
-Ja, men bilen är såld, ursäkta det var tråkigt, adjö. Klick.
//Här hör rubriken på inlägget hemma//
Förmåga att ta ansvar? Nej!
Visar respekt för andra människor? Nej!
Tillräcklig mognad för att ta konsekvenser av sina handlingar? Nej!
Kunde jag påverkat detta något? Nej.
Ändå blir jag arg. Skitförbannad!
Fast han var lite feg - han vågade inte ta emot min ilska, utan lade på luren och stängde av telefonen.
Ja, jag är arg och kan inte rikta det mot det/den som är fel. OK. Jag vägrar acceptera, men kan inte göra något. Surt. Inte heller kan jag få honom förstå vad hans agerande resulterar i.
Det är HANS problem.
Han kommer inte fortsättningsvis agera som en mogen vuxen människa. Men vad vet jag om hans bakgrund. Kanske har han haft det värre än mig. HAR antagligen det värre än mig.
Nej, jag behöver inte vara arg längre. Det svåraste problemet är inte att jag är utan bil. Det finns fler. Men han har bara sig själv. Det är svårare att byta ut.
Stackas Ulf från Innerstaden i Göteborg.
Käre Gud, förbarma Dig över honom.
lördag 3 december 2011
vinter?
Igår, den 2 december satte jag in vinterskivorna i CDväxlaren i bilen.
Och, med ens kom snön! Mellan Tranemo och Limmared var det nästan omöjligt att ha på helljuset ( särskilt på min bil eftersom den är utrustad med "ugglesökare").
Men då syntes snön, som vräkte ner.
Ja, i alla fall under fem minuter.
Sedan blev det tråk-november-höst igen.
Som idag.
Ska ut och tända adventsljus på Stora torget i Borås om en stund.
Blir en utmaning.
I alla fall vad gäller att få fyr på ljuset...
(se länken nedan märkt "kommentarer" för hur det gick!!)
Men, ha en skön mysig inomhusadvent!
Och, med ens kom snön! Mellan Tranemo och Limmared var det nästan omöjligt att ha på helljuset ( särskilt på min bil eftersom den är utrustad med "ugglesökare").
Men då syntes snön, som vräkte ner.
Ja, i alla fall under fem minuter.
Sedan blev det tråk-november-höst igen.
Som idag.
Ska ut och tända adventsljus på Stora torget i Borås om en stund.
Blir en utmaning.
I alla fall vad gäller att få fyr på ljuset...
(se länken nedan märkt "kommentarer" för hur det gick!!)
Men, ha en skön mysig inomhusadvent!
måndag 28 november 2011
kyrkogångshelg
Ja, det är det ju för det mesta för min del.
Men när man har bytt arbetsplats, då är ju allting nytt och för första gången. Även om det man själv gjort många gånger förut. Dt blir nytt ändå, men andra människor omkring sig och i ett nytt sammanhang.
Därför var det jätteroligt att fira nyårsfest på lördagskvällen. Ett gäng mellan, ja cirka 4 år till... ja, uppåt 70 kanske - de flesta mittemellan - som träffas, äter varandras mat och har det gott.
1a söndagen i advent är ju traditionsenligt en helg där fler ger sig själv möjligheten att gå till kyrkan, och så var det i år också. Fast det här året inleddes gudstjänsten redan med morgontidningens ledarkrönika. Kyrkans röst i samhället är för svag, var chefredaktörens mening.
Och som präst, ja vad skulle jag göra, annat än att med så snabba fingrar jag hade, skriva en helt ny predikan utifrån denna ledare. Och att få in både Sakarja och Matteus med Jesus ridande in i Jerusalem var ju inte så svårt. Chefredaktören har alldeles rätt och därför var det bara att haka på och argumentera utifrån gudstjänstens synvinkel.
Att kollekten dessutom gick till Caroli diakonifond, gjorde ju inte det hela sämre.
Inte heller blir det sämre av att jag vid utgången råkade säga hej till chefredaktören själv. Och samtidigt var jag tacksam för att mina linser upplevdes lite "dimmiga" i början på gudstjänsten.
Man behöver inte se allt med en gång.
Att sedan få träffa konfirmanderna några timmer är ju som alltid jätteroligt, även om de nog tyckte jag var lite rörig ibland.
Slutsats - en väldigt god kyrkogångshelg, jag gärna gör om nästa nya kyrkoår.
Men när man har bytt arbetsplats, då är ju allting nytt och för första gången. Även om det man själv gjort många gånger förut. Dt blir nytt ändå, men andra människor omkring sig och i ett nytt sammanhang.
Därför var det jätteroligt att fira nyårsfest på lördagskvällen. Ett gäng mellan, ja cirka 4 år till... ja, uppåt 70 kanske - de flesta mittemellan - som träffas, äter varandras mat och har det gott.
1a söndagen i advent är ju traditionsenligt en helg där fler ger sig själv möjligheten att gå till kyrkan, och så var det i år också. Fast det här året inleddes gudstjänsten redan med morgontidningens ledarkrönika. Kyrkans röst i samhället är för svag, var chefredaktörens mening.
Och som präst, ja vad skulle jag göra, annat än att med så snabba fingrar jag hade, skriva en helt ny predikan utifrån denna ledare. Och att få in både Sakarja och Matteus med Jesus ridande in i Jerusalem var ju inte så svårt. Chefredaktören har alldeles rätt och därför var det bara att haka på och argumentera utifrån gudstjänstens synvinkel.
Att kollekten dessutom gick till Caroli diakonifond, gjorde ju inte det hela sämre.
Inte heller blir det sämre av att jag vid utgången råkade säga hej till chefredaktören själv. Och samtidigt var jag tacksam för att mina linser upplevdes lite "dimmiga" i början på gudstjänsten.
Man behöver inte se allt med en gång.
Att sedan få träffa konfirmanderna några timmer är ju som alltid jätteroligt, även om de nog tyckte jag var lite rörig ibland.
Slutsats - en väldigt god kyrkogångshelg, jag gärna gör om nästa nya kyrkoår.
måndag 14 november 2011
rensningsdags
Tror att jag är ensam om att ha kvar en massa gamla mediciner i skåpen.
Eller?
Förstår inte varför de inte bara försvinner, alla dessa till hälften använda mediciner och tabletter med utgångsdatum 2006?
Några olika flaskor hostmedicin skulle säkert kunna utgöra en maffig drink (väl lagrade).
För att inte tala om att jag mycket väl skulle kunna sätta upp ett medicin-museum för 2004 års utgåvor.
Nästa gång ska jag ha med med mer TILL apoteket än därifrån.
Hoppas det är ett friskhetstecken!
Eller?
Förstår inte varför de inte bara försvinner, alla dessa till hälften använda mediciner och tabletter med utgångsdatum 2006?
Några olika flaskor hostmedicin skulle säkert kunna utgöra en maffig drink (väl lagrade).
För att inte tala om att jag mycket väl skulle kunna sätta upp ett medicin-museum för 2004 års utgåvor.
Nästa gång ska jag ha med med mer TILL apoteket än därifrån.
Hoppas det är ett friskhetstecken!
Perspektiv på tillvaron?
Ja, tack!
Hur ska vi annars kunna se det som vi själva står i?
Under helgen har det varit väldigt internationellt tema för mig.
Fick i lördags vara värd för några gruppers besök till ett rum där man fick möta Kiefle.
Han skulle ge värdefull information till intet ont anande ungdomar, som jag uppmanade att anteckna och komma ihåg så mycket som möjligt. Informationen var viktig och skulle avgöra hur pass bra de skulle komma att må och utvecklas under åren framöver.
När de bänkar sig, sätter han igång och pratar på Targingga (vet inte hur det stavas), språket i Eritrea. Ingen förstod någonting, utom möjligen orden "Borås" "kommun" och "procent".
Så småningom sprider sig leendena när de förstår att det är inte på riktigt. Men kanske förstår de att det inte är självklart att kunna förstå över huvud taget, för den som tvingas fly till en helt annan plats på jorden.
För 20 år sedan kom Kielfe till Sverige, och för honom var det på allvar. Han flydde för sitt liv, och när han väl kom hit var det första ord han lärde sig:
"vänta"!
Admir från Srebrenica berättade sedan sin historia om flykten, om hur han skildes från sin bror och pappa, som var två av de drygt 8000 män som dog i folkmordet där.
Vi behöver ha perpektiv på tillvaron. Vi behöver få veta att våra liv inte är självklara, att vi inte självklart lever i ett fredligt land.
Genom att möta människor med annan erfarenhet lär vi oss lite mer om hur välrden fungerar.
Hur ska vi annars kunna se det som vi själva står i?
Under helgen har det varit väldigt internationellt tema för mig.
Fick i lördags vara värd för några gruppers besök till ett rum där man fick möta Kiefle.
Han skulle ge värdefull information till intet ont anande ungdomar, som jag uppmanade att anteckna och komma ihåg så mycket som möjligt. Informationen var viktig och skulle avgöra hur pass bra de skulle komma att må och utvecklas under åren framöver.
När de bänkar sig, sätter han igång och pratar på Targingga (vet inte hur det stavas), språket i Eritrea. Ingen förstod någonting, utom möjligen orden "Borås" "kommun" och "procent".
Så småningom sprider sig leendena när de förstår att det är inte på riktigt. Men kanske förstår de att det inte är självklart att kunna förstå över huvud taget, för den som tvingas fly till en helt annan plats på jorden.
För 20 år sedan kom Kielfe till Sverige, och för honom var det på allvar. Han flydde för sitt liv, och när han väl kom hit var det första ord han lärde sig:
"vänta"!
Admir från Srebrenica berättade sedan sin historia om flykten, om hur han skildes från sin bror och pappa, som var två av de drygt 8000 män som dog i folkmordet där.
Vi behöver ha perpektiv på tillvaron. Vi behöver få veta att våra liv inte är självklara, att vi inte självklart lever i ett fredligt land.
Genom att möta människor med annan erfarenhet lär vi oss lite mer om hur välrden fungerar.
fredag 11 november 2011
vanans makt...
Gick den vanliga vägen över gatan,
på väg mot parkeringen
när jag gick från jobbet.
Gatan som länge varit ändrad
för vägarbete,
med enbart ena körriktningen tillåten
(på motsatta sidan dessutom),
är plötsligt öppen för båda.
Som vanligt.
Jag måste titta åt båda hållen,
inser jag mitt i vägen.
Inser jag
när bilar kör omkring mig
i båda riktningarna.
Om det inte varit
för den som vände strax för mig,
för att den körde som vanligt
men nu helt motsatt den andra trafiken,
och nästan blev påkörd
av bakomvarande
som körde
som om inget annat
än vanans makt fanns.
på väg mot parkeringen
när jag gick från jobbet.
Gatan som länge varit ändrad
för vägarbete,
med enbart ena körriktningen tillåten
(på motsatta sidan dessutom),
är plötsligt öppen för båda.
Som vanligt.
Jag måste titta åt båda hållen,
inser jag mitt i vägen.
Inser jag
när bilar kör omkring mig
i båda riktningarna.
Om det inte varit
för den som vände strax för mig,
för att den körde som vanligt
men nu helt motsatt den andra trafiken,
och nästan blev påkörd
av bakomvarande
som körde
som om inget annat
än vanans makt fanns.
söndag 23 oktober 2011
Uppdaterar bakåtkompabiliteten hos min personliga kulturstatus
Om några dagar ska jag få ... ja, jag ska göra det som står som rubrik.
I det här fallet handlar det om att gå på konsert med John Foxx.
Ett av de band som var stora under min uppväxt, men för min del då, inte allra bäst, var Ultravox. Jag var 12 då "Dancing with tears in my eyes" spelades flitigt, och kan på sätt och vis ses som höjdpunkten på gruppens karriär. Fast det kan förstås diskuteras, för många håller nog "Vienna"-eran som högre.
Det är personligt, beroende på vad man hörde först, vad man fastnade för och ev när man tröttnade. Kanske att jag själv föredrar "Rage in Eden"-albumet, som är det minst kommerisella av den andra upplagan av gruppen, i alla fall om man räknar singlar.
Förra sommaren lyckades jag ju bli lyrisk över Ultravox-konserten i Varberg. Jo, för mig var det fantastiskt.
Men John Foxx, då?
Gruppens första sångare lämnade gruppen innan de större framgångarna, och började på en egen karriär, som till och från fortfarande idag är igång. Och nu är det alltså dags att få möta honom på konsert i London.
Det är som att försöka beta av konsertbesök jag önskar jag skulle gjort tidigare, men som jag dels var alldeles för ung för, dels inte kunde dela med någon.
Kanske är det därför, att jag alltid känt det nödvändigt att hitta min egen väg bland musiken, som jag idag inte känner någon entusiasm för Spotify eller internetradio. Jag vill välja själv. Jag vill själv göra mina upptäckter och själv försöka upptäcka vad som driver någon att göra musik som jag inte förstår än.
Så nu väntar jag att få möta en person som tidigt gjorde helt elektronisk popmusik. Idag är det en självklarhet, eftersom en hel del av den musik som spelas omkring oss är hel-elektronisk.
Men John Foxx, var definitivt en av de allra första.
I det här fallet handlar det om att gå på konsert med John Foxx.
Ett av de band som var stora under min uppväxt, men för min del då, inte allra bäst, var Ultravox. Jag var 12 då "Dancing with tears in my eyes" spelades flitigt, och kan på sätt och vis ses som höjdpunkten på gruppens karriär. Fast det kan förstås diskuteras, för många håller nog "Vienna"-eran som högre.
Det är personligt, beroende på vad man hörde först, vad man fastnade för och ev när man tröttnade. Kanske att jag själv föredrar "Rage in Eden"-albumet, som är det minst kommerisella av den andra upplagan av gruppen, i alla fall om man räknar singlar.
Förra sommaren lyckades jag ju bli lyrisk över Ultravox-konserten i Varberg. Jo, för mig var det fantastiskt.
Men John Foxx, då?
Gruppens första sångare lämnade gruppen innan de större framgångarna, och började på en egen karriär, som till och från fortfarande idag är igång. Och nu är det alltså dags att få möta honom på konsert i London.
Det är som att försöka beta av konsertbesök jag önskar jag skulle gjort tidigare, men som jag dels var alldeles för ung för, dels inte kunde dela med någon.
Kanske är det därför, att jag alltid känt det nödvändigt att hitta min egen väg bland musiken, som jag idag inte känner någon entusiasm för Spotify eller internetradio. Jag vill välja själv. Jag vill själv göra mina upptäckter och själv försöka upptäcka vad som driver någon att göra musik som jag inte förstår än.
Så nu väntar jag att få möta en person som tidigt gjorde helt elektronisk popmusik. Idag är det en självklarhet, eftersom en hel del av den musik som spelas omkring oss är hel-elektronisk.
Men John Foxx, var definitivt en av de allra första.
fredag 21 oktober 2011
nöjesfredag i Borås
"Sex sidor om helgens nöjen" står det överst på Borås Tidnings framsida idag, fredag.
Och det kan väl vara intressant att se hur nöjeslivet ser ut i Borås en fredagkväll: vilka band spelar, vart går man för att träffa folk, vilka vill locka människor till sig ikväll?
Egentligen skulle jag vilja ha en lista på vad som finns att göra, och något i stil med det är Borås GUIDEN "Fem saker Du kan göra idag". Men fem saker? Fem? Det måste väl finnas mer i en stad på 100,000?
Det som finns under rubriken "nöjesfredag" och dess sex sidor är för idag fredag:
Och det kan väl vara intressant att se hur nöjeslivet ser ut i Borås en fredagkväll: vilka band spelar, vart går man för att träffa folk, vilka vill locka människor till sig ikväll?
Egentligen skulle jag vilja ha en lista på vad som finns att göra, och något i stil med det är Borås GUIDEN "Fem saker Du kan göra idag". Men fem saker? Fem? Det måste väl finnas mer i en stad på 100,000?
Det som finns under rubriken "nöjesfredag" och dess sex sidor är för idag fredag:
- textilmuseet, en utställning mellan 11-17
Ja, det tog slut där. Visst, det står om biofilmerna som går också, och en del intressanta reportage, en restaturangrecension, och tidigare, under "Borås GUIDEN"nämna att man kan bowla också. Visst, men... Suck. Det händer egentligen ingenting speciellt alls en nöjesfredag i Borås.
Antingen ser Borås Tidning inte det som sin uppgift att berätta vad som händer för boende och besökare eller så gör man ett dåligt jobb. Eller, så är det en bild av verkligheten - det händer inget (utom bio och bowling) i Borås en fredagkväll. Och hade nu BT varit dåliga på sin rapportering hade det nog gått att ändra på, men nu handlar det nog mer om hur verkligheten ser ut, och då är det nog värre.
Säg mig, är det konstigt att man längtar till London ständigt?
För all del har jag tittat litegrann efter spelningar i Göteborg för kvällen också och vad jag minns så har Bob Geldof ställt in sin spelning.
Jag minns och saknar t ex konserterna med Portion Control och Emmon, och ångrar än idag att jag inte gick på Neon Judgements konsert för några år sedan. För så som det ser ut idag... så är det inte mycket att hoppas på för Borås.
torsdag 20 oktober 2011
med reservation för felskrivning
Såg en bilannons igår eftermiddag och insåg, att detta är en chans jag väntat länge på. Har lagt in några efterlysningar på webben och får upp de annonser som passar in i mallen. Och nu var det verkligen med råge! Ringde och bad dem reservar bilen så jag kunde komma när de öppnade i morse.
Eftersom det rörde sig om en importerad bil ringde jag ännu en gång i förväg och frågade om det fanns dokumentation från ursprungslandet, vilket skulle finnas en hel del.
Med registreringsnumret fick jag en hel del uppgifter från vägverket, och när jag lade i hop det med hur bilen såg ut började jag bli misstänksam. Den här modellen som det står att det är, den brukar inte se ut så där. Och inte har den de specifikationer jag fick fram på webben heller.
Jag ringde dessutom före jag åkte iväg för att fråga om det var en sådan bil som var beskrivet och, ja, det var det absolut.
Naturligtvis... Så hade bilförsäljaren ingen som helst koll på vad för slags modell bilen var av. Bör man inte ha lite mer än grundläggande kunskap om man säljer bilar? Det finns ju bilregister med massa uppgifter, att ta del av.
Dokumentationen fanns naturligtvis inte, och av den "helt ifyllda serviceboken" fanns inte heller ett spår. Då är det väldigt tveksam att köpa en tysk-importerad bil, för man har ingen som helst aning om hur många mil den har gått. Och inte var den så vacker heller - lacken var ojämn, sprucken på sina ställen.
Fast det får jag ju hävda till bilägarens fördel - just det hade han ju i alla fall inte skrivit något om, så vad gällde det hade han ju inte fel...
Eftersom det rörde sig om en importerad bil ringde jag ännu en gång i förväg och frågade om det fanns dokumentation från ursprungslandet, vilket skulle finnas en hel del.
Med registreringsnumret fick jag en hel del uppgifter från vägverket, och när jag lade i hop det med hur bilen såg ut började jag bli misstänksam. Den här modellen som det står att det är, den brukar inte se ut så där. Och inte har den de specifikationer jag fick fram på webben heller.
Jag ringde dessutom före jag åkte iväg för att fråga om det var en sådan bil som var beskrivet och, ja, det var det absolut.
Naturligtvis... Så hade bilförsäljaren ingen som helst koll på vad för slags modell bilen var av. Bör man inte ha lite mer än grundläggande kunskap om man säljer bilar? Det finns ju bilregister med massa uppgifter, att ta del av.
Dokumentationen fanns naturligtvis inte, och av den "helt ifyllda serviceboken" fanns inte heller ett spår. Då är det väldigt tveksam att köpa en tysk-importerad bil, för man har ingen som helst aning om hur många mil den har gått. Och inte var den så vacker heller - lacken var ojämn, sprucken på sina ställen.
Fast det får jag ju hävda till bilägarens fördel - just det hade han ju i alla fall inte skrivit något om, så vad gällde det hade han ju inte fel...
det obekväma med demokrati
Så har, som uppföljning på mitt förra inlägg, Socialdemokraterna valt att stå bakom sin partiledare. Skönt för honom.
Och visst är det partiets egen angelägenhet. I alla fall så lälnge det bara rör partiet.
Om socialdemokraterna vid nästa val skulle göra ett bättre val, trots sin partiledare, är det inte bara partiets bekymmer - kan vi verkligen ha Juholt som stadsminister, med den nonchalans han visar för offentlighetens regler och pengar och bristen i förstånd vad gäller hur mycket som är berättigat honom?
Det var många i efter förrförra valets ursprungliga regeringsförslag som tvingades bort för mindre än detta.
Fast, står demokratin så högt i kurs hos de sociala demokraterna?
Efter att man uteblev från TVdebatten, så finns det viss anledning till oro.
Sverigedemokraternas mandat är lika demokratiska som socialdemokraternas (eller vänsterpartiets), men genom att inte vilja deltag i debatten sviker man sina egna väljare. Att inte låta sin röst höras som representant för dem som lagt sin röst på ett parti, det är knappast vidare demokratiskt. Något som vi hade hoppats på att två av våra riksdagspartier på är.
Politikerförakt är benämningen, folkets röster - ja, spelar de egenligen någon roll, när man väl blivit invald - för Juholt, Ohly o Petzäll? Eller blir de för obekvämt?
Varken Sverigedemokraterna eller väljarna försvinner om heltidspolitikerna blundar, och därför bör vi be dem öppna ögonen och visa respekt mot folket. Även om den enskilde inte är ense med någon av de olika grupperna.
Men det är väl det som är en av poängerna med demokrati - att var och ens röst, oavsett vad man tycker, ska för göra sig hörd, och respekteras. Annars ska vi nog hitta en annan benämning på vår "demokratiska" ordning.
Och visst är det partiets egen angelägenhet. I alla fall så lälnge det bara rör partiet.
Om socialdemokraterna vid nästa val skulle göra ett bättre val, trots sin partiledare, är det inte bara partiets bekymmer - kan vi verkligen ha Juholt som stadsminister, med den nonchalans han visar för offentlighetens regler och pengar och bristen i förstånd vad gäller hur mycket som är berättigat honom?
Det var många i efter förrförra valets ursprungliga regeringsförslag som tvingades bort för mindre än detta.
Fast, står demokratin så högt i kurs hos de sociala demokraterna?
Efter att man uteblev från TVdebatten, så finns det viss anledning till oro.
Sverigedemokraternas mandat är lika demokratiska som socialdemokraternas (eller vänsterpartiets), men genom att inte vilja deltag i debatten sviker man sina egna väljare. Att inte låta sin röst höras som representant för dem som lagt sin röst på ett parti, det är knappast vidare demokratiskt. Något som vi hade hoppats på att två av våra riksdagspartier på är.
Politikerförakt är benämningen, folkets röster - ja, spelar de egenligen någon roll, när man väl blivit invald - för Juholt, Ohly o Petzäll? Eller blir de för obekvämt?
Varken Sverigedemokraterna eller väljarna försvinner om heltidspolitikerna blundar, och därför bör vi be dem öppna ögonen och visa respekt mot folket. Även om den enskilde inte är ense med någon av de olika grupperna.
Men det är väl det som är en av poängerna med demokrati - att var och ens röst, oavsett vad man tycker, ska för göra sig hörd, och respekteras. Annars ska vi nog hitta en annan benämning på vår "demokratiska" ordning.
fredag 14 oktober 2011
social demokrati - en klyscha tunnare än vatten?
Visst klagar vi ibland på att politiker bara använder ord för att vilseleda, låta professionella utan att egentligen vilja säga något verkligt.
Så var det när Håkan Juholt blev partiledare. Han förklarade sin socialdemokrati med att den byggde på "social demokrati".
Det ifrågasattes förstås med en gång. Orden har väl egentligen ingen betydelse. Demokrati kan endast och alltid vara social.
Nu är frågan om han bara inte visste vad han skulle säga och tycka, utan också om han fullständigt struntade att tycka något.
Om "Social demokrati" betyder något kan Juholt inte "välja att sitta kvar"!
Det är omöjligt, eftersom han inte är demokrati. Han kan vara diktator, och då handlar hans politik om social diktatur. Må så vara i så fall.
Men, framför allt känns hans ledarskap för varje extra dag som ett stort svek mot sina väljare. Vem skulle vilja ha en ledare som regelbundet begär att få dubbla och extra mycket ersättningar?
Det finns en gräns, för förtroende, för politikens trovädighet, för svenska folkets tålamod.
Och den har passerats!
Det är dags att inse att dessa ord faktiskt betyder något.
Så var det när Håkan Juholt blev partiledare. Han förklarade sin socialdemokrati med att den byggde på "social demokrati".
Det ifrågasattes förstås med en gång. Orden har väl egentligen ingen betydelse. Demokrati kan endast och alltid vara social.
Nu är frågan om han bara inte visste vad han skulle säga och tycka, utan också om han fullständigt struntade att tycka något.
Om "Social demokrati" betyder något kan Juholt inte "välja att sitta kvar"!
Det är omöjligt, eftersom han inte är demokrati. Han kan vara diktator, och då handlar hans politik om social diktatur. Må så vara i så fall.
Men, framför allt känns hans ledarskap för varje extra dag som ett stort svek mot sina väljare. Vem skulle vilja ha en ledare som regelbundet begär att få dubbla och extra mycket ersättningar?
Det finns en gräns, för förtroende, för politikens trovädighet, för svenska folkets tålamod.
Och den har passerats!
Det är dags att inse att dessa ord faktiskt betyder något.
fredag 7 oktober 2011
rätt svar i nobelpriset i litteratur
Det är glädjande att Tomas Tranströmer nu tilldelas nobelpriset i litteratur.
Naturligtvis är det inte de mest lättlästa som ska premieras, och därför kanske många av våra så ofta lästa deckarförfattare inte är aktuella.
Tranströmer har däremot också en "folklig förankring", om det nu är rätt begrepp.
Det är åtskillga gånger jag har hört utdrag ur "Romanska bågar" eller dikten i sin helhet, sedan jag hörde den första gången.
Ofta citeras den i många olika sammanhang, och slutet (åtminstone) har klart fått status som en omistlig del av vårt nutida svenska språk, med dess minnesord och berömda citat.
Och det säger oss något viktigt om livet, som för många av oss blir ord som lyfter av bördor, som ser livet för vad det är.
Du blir aldrig färdig
och det är som det skall.
Tack för att vi fick glädjas åt Tranströmers utnämning.
Nu reser vi vidare i livet.
Naturligtvis är det inte de mest lättlästa som ska premieras, och därför kanske många av våra så ofta lästa deckarförfattare inte är aktuella.
Tranströmer har däremot också en "folklig förankring", om det nu är rätt begrepp.
Det är åtskillga gånger jag har hört utdrag ur "Romanska bågar" eller dikten i sin helhet, sedan jag hörde den första gången.
Ofta citeras den i många olika sammanhang, och slutet (åtminstone) har klart fått status som en omistlig del av vårt nutida svenska språk, med dess minnesord och berömda citat.
Och det säger oss något viktigt om livet, som för många av oss blir ord som lyfter av bördor, som ser livet för vad det är.
Du blir aldrig färdig
och det är som det skall.
Tack för att vi fick glädjas åt Tranströmers utnämning.
Nu reser vi vidare i livet.
torsdag 29 september 2011
En fantastiskt höstdag!
Klarblå himmel
Ljum vind
Starkt solsken
som lyser upp träden
med sina blads alla färger och nyanser.
Lättandad luft.
Samma känsla som skapar hösten, inte minst när höstskivorna stoppas in i bilens CDspelare igen.
David Sylvian´s September, är oslagbar.
Och när den kombineras med Fiona Apple´s Pale September, Ratatas Sent i September, Natalie Imbruglia´s Come September och Psyche´s September Moon
då är hösten som allra vackrast.
Ett lugn att njuta av.
Ljum vind
Starkt solsken
som lyser upp träden
med sina blads alla färger och nyanser.
Lättandad luft.
Samma känsla som skapar hösten, inte minst när höstskivorna stoppas in i bilens CDspelare igen.
David Sylvian´s September, är oslagbar.
Och när den kombineras med Fiona Apple´s Pale September, Ratatas Sent i September, Natalie Imbruglia´s Come September och Psyche´s September Moon
då är hösten som allra vackrast.
Ett lugn att njuta av.
stiftsadjunkter i Skara - till slut!
Nu äntligen har det tillkännagetts - tre stiftsadjunkter för Skara stift på ett bräde nämns idag i Kyrkans tidning.
Jag funderar på om det finns en särskild tanke med detta? Eller är det bara mitt sökande efter logik i tillvaron?
Efter mycket tystnad vad gäller tjänsten för själavård, så är tillkännagivandet det första livstecknet för de flesta att det pågått en process. Vad gäller tjänsten för barn och unga så har den processen varit mer synlig.
I TVÅ år har denna tillsättningsprocess pågått. Jag ser fyra grunder för detta:
Man har helt enklet inte prioriterat arbetet för barn och unga,
det har inte funnits sökande,
de som lett processen har saknat lämplig kompetens för det, eller att
det saknats ekonomiska förutsättningar/andra tekniska begränsningar för tillsättande i sig.
Sanningen ligger nog någonstans mittemellan. Det första vill ingen erkänna, men kanske är en följd av otydlighet, vilket drabbar främst Svenska Kyrkans Ungas (SKU) arbete, en organisation vår kyrka bör satsa största möjliga insatser på. Även konfirmandarbetet drabbas av att detta arbete inte i praktiken bedöms så viktigt (ingen vill som sagt erkänna att det kan vara så här!).
Sökande har funnits, som bedömts ha samtliga egenskaper, erfarenheter och utbildning som krävts, och som dessutom varit motiverade och varit önskvärda av medarbetare och SKU. Därför faller denna anledning bort.
Det går att läsa om ett av försöken i tillsättningsprocessen på en annan sida i denna blogg. Men gör helst inte det!
Det har varit ett halvtydligt anställningsstopp under viss tid på stiftskansliet, men detta har inte informerats om till ansvariga för den här processen, varken när det inträdde eller när det upphävdes. Jag vet dessvärre det!
Men om vi nu tar ut i förskott att Gud en gång skall torka alla tårar, och istället gläds åt vi nu har tre nya stiftsadjunkter, så får vi hoppas att väntetiden varit värt detta.
Vi hoppas att stiftsadjunkten för barn och unga har goda erfarenheter av att ha jobbat med och varit medlem länge i SKU, jobbat med konfirmander under många år på landsbygd såväl som större stad, har pedagogiska vidareutbildningar, har varit både komminister och kyrkoherde, är känd i och känner till Skara stift, och dessutom har gjort allt detta under de senaste åren.
Kan dessutom personen några cirkuskonster, har kontakter med landets mediaelit och kan skåda in i framtiden är det meriterande. Kunskap om Facebook och sociala medier däremot..., tja, det är inte så noga...
Ja, lycka till och välkomna! Alla dessa tjänster behövs och nu kan det bara bli bättre!
Jag funderar på om det finns en särskild tanke med detta? Eller är det bara mitt sökande efter logik i tillvaron?
Efter mycket tystnad vad gäller tjänsten för själavård, så är tillkännagivandet det första livstecknet för de flesta att det pågått en process. Vad gäller tjänsten för barn och unga så har den processen varit mer synlig.
I TVÅ år har denna tillsättningsprocess pågått. Jag ser fyra grunder för detta:
Man har helt enklet inte prioriterat arbetet för barn och unga,
det har inte funnits sökande,
de som lett processen har saknat lämplig kompetens för det, eller att
det saknats ekonomiska förutsättningar/andra tekniska begränsningar för tillsättande i sig.
Sanningen ligger nog någonstans mittemellan. Det första vill ingen erkänna, men kanske är en följd av otydlighet, vilket drabbar främst Svenska Kyrkans Ungas (SKU) arbete, en organisation vår kyrka bör satsa största möjliga insatser på. Även konfirmandarbetet drabbas av att detta arbete inte i praktiken bedöms så viktigt (ingen vill som sagt erkänna att det kan vara så här!).
Sökande har funnits, som bedömts ha samtliga egenskaper, erfarenheter och utbildning som krävts, och som dessutom varit motiverade och varit önskvärda av medarbetare och SKU. Därför faller denna anledning bort.
Det går att läsa om ett av försöken i tillsättningsprocessen på en annan sida i denna blogg. Men gör helst inte det!
Det har varit ett halvtydligt anställningsstopp under viss tid på stiftskansliet, men detta har inte informerats om till ansvariga för den här processen, varken när det inträdde eller när det upphävdes. Jag vet dessvärre det!
Men om vi nu tar ut i förskott att Gud en gång skall torka alla tårar, och istället gläds åt vi nu har tre nya stiftsadjunkter, så får vi hoppas att väntetiden varit värt detta.
Vi hoppas att stiftsadjunkten för barn och unga har goda erfarenheter av att ha jobbat med och varit medlem länge i SKU, jobbat med konfirmander under många år på landsbygd såväl som större stad, har pedagogiska vidareutbildningar, har varit både komminister och kyrkoherde, är känd i och känner till Skara stift, och dessutom har gjort allt detta under de senaste åren.
Kan dessutom personen några cirkuskonster, har kontakter med landets mediaelit och kan skåda in i framtiden är det meriterande. Kunskap om Facebook och sociala medier däremot..., tja, det är inte så noga...
Ja, lycka till och välkomna! Alla dessa tjänster behövs och nu kan det bara bli bättre!
onsdag 28 september 2011
Är det ett tecken...?
Fick häromdagen en inbjudan till fest!
Det låter ju roligt: att få gå på fest och träffa trevliga och glada människor och njuta av att livet kan vara härligt. Det är väl inget att tveka på?
Festen jag inbjöds till var - en klassfest! Du som gick i nian... o s v. Vet att det varit några sådana tidigare, men jag har inte haft möjlighet (alternativt: brinnande intresse) att gå på dem.
Men nu då, nu när jag får chansen igen?
Vi var fyra klasser som gick ur nian samtidigt på min skola och vi kände väl varandra generellt bra. Jag skulle inte ha något emot att träffa vem som helst av dessa - tvärtom det hade varit kul. Så kanske jag skulle gå, då?
Nu visar det sig att det inte bara är dessa fyra klasser. Hela Borås och Bollebygds kommun var inbjudna, vilket borde röra sig om ... ja, kanske runt 1300-1500 personer. Om det inte varit så att det gällde tre årskullar, vilket alltså innebär en sådär 4000 personer.
Är det intressant? Hur många känner jag där att prata gamla minnen med? Eller att jämföra framgångens sötma med, för det är väl något som också ligger i konceptet?
Nej, det känns tyvärr inte så angeläget. Hade det gällt min gamla skola så kanske, men knappast nu.
Men, så får jag ögonen på det där som bara inte kan vara en slump. Det måste vara ett tecken!
Samma dag får jag nämligen med reklamen ett erbjudande som passar som hand i handske med festinbjudan.
Naturligtvis skulle man gärna ta på sig 80-talsinspirerade kläder till klassfesten. Ja, tänkte jag först - det går väl att hitta. Men sedan får jag se ett annat erbjudande som jag kopplar ihop med 80-talet, där det utlovas att man blir festens blickfång. Nu kan jag inte backa längre. Nu finns nämligen möjligheten att skaffa sig "rätt klädsel" - en Jabba the Hut-dräkt!
Det måste vara ett tecken!
Det låter ju roligt: att få gå på fest och träffa trevliga och glada människor och njuta av att livet kan vara härligt. Det är väl inget att tveka på?
Festen jag inbjöds till var - en klassfest! Du som gick i nian... o s v. Vet att det varit några sådana tidigare, men jag har inte haft möjlighet (alternativt: brinnande intresse) att gå på dem.
Men nu då, nu när jag får chansen igen?
Vi var fyra klasser som gick ur nian samtidigt på min skola och vi kände väl varandra generellt bra. Jag skulle inte ha något emot att träffa vem som helst av dessa - tvärtom det hade varit kul. Så kanske jag skulle gå, då?
Nu visar det sig att det inte bara är dessa fyra klasser. Hela Borås och Bollebygds kommun var inbjudna, vilket borde röra sig om ... ja, kanske runt 1300-1500 personer. Om det inte varit så att det gällde tre årskullar, vilket alltså innebär en sådär 4000 personer.
Är det intressant? Hur många känner jag där att prata gamla minnen med? Eller att jämföra framgångens sötma med, för det är väl något som också ligger i konceptet?
Nej, det känns tyvärr inte så angeläget. Hade det gällt min gamla skola så kanske, men knappast nu.
Men, så får jag ögonen på det där som bara inte kan vara en slump. Det måste vara ett tecken!
Samma dag får jag nämligen med reklamen ett erbjudande som passar som hand i handske med festinbjudan.
Naturligtvis skulle man gärna ta på sig 80-talsinspirerade kläder till klassfesten. Ja, tänkte jag först - det går väl att hitta. Men sedan får jag se ett annat erbjudande som jag kopplar ihop med 80-talet, där det utlovas att man blir festens blickfång. Nu kan jag inte backa längre. Nu finns nämligen möjligheten att skaffa sig "rätt klädsel" - en Jabba the Hut-dräkt!
Det måste vara ett tecken!
måndag 26 september 2011
Fotboll och kraven på framgång
Som elfsborgare är det naturligtvis tråkigt att laget inte nådde ända upp till första plats.
Så brukar det ju vara för alla som håller på någon person eller lag i en tävling.
Visst är det allra bäst om han/hon /det vinner och kommer på första plats.
Kanske är det så för många över huvud taget. Man vill komma först. Att komma tvåa eller ännu sämre är inte bra nog.
Och i takt med att kraven tycks öka på oss från många håll idag, så blir det lätt ett elitistiskt krav att bli inget annat än bäst.
Nu är jag ingen fotbollsexpert precis, jag är mycket utom just det, men om jag inte har fel så var Elfsborg ett av de mest favorittippade lagen inför årets allsvenska. Jodå, det var nog Elfsborgs tur nu.
Starten blev allt annat än lyckad. Det gick dåligt. Möjligen var det samma problem årets dessförinnan. Starten blev inte bra.
På senaste tiden har det höjts rop på att byta ut tränaren eftersom man inte nådde förstaplatsen i år. Det görs analyser om varför det går så dåligt ibland och jag tror man skyller en hel del på gräset. Hmm....
Jämfört med den start Elfsborg fick så är en andra plats i Sverige riktigt bra. Tyvärr verkar många inte tycka så. Men kanske har det att göra med vad man jämför med.
Istället för att ställa krav på sig själv och andra att vara bäst, så bör vi istället inrikta oss på att bli bättre. Bättre utifrån den position som är utgångspunkten. Och kanske att det inte alltid går att mäta vad som är bättre, men det vill vi så gärna också se. Vi vill ha bevis.
Vore det inte bättre att lita på sig själv istället? Kan verkligen yttre siffror vara hela sanningen oavsett vad jag själv upplever?
Vi kan inte utgå från något annat än oss själva, och det vi håller på har inget annat att komma med än att göra sitt bästa med de förutsättningar de har. Det måste vi respektera.
Därför tycker jag att en andra plats är hedervärt.
I alla fall om man ryckt upp sig från den tionde eller så.
Så brukar det ju vara för alla som håller på någon person eller lag i en tävling.
Visst är det allra bäst om han/hon /det vinner och kommer på första plats.
Kanske är det så för många över huvud taget. Man vill komma först. Att komma tvåa eller ännu sämre är inte bra nog.
Och i takt med att kraven tycks öka på oss från många håll idag, så blir det lätt ett elitistiskt krav att bli inget annat än bäst.
Nu är jag ingen fotbollsexpert precis, jag är mycket utom just det, men om jag inte har fel så var Elfsborg ett av de mest favorittippade lagen inför årets allsvenska. Jodå, det var nog Elfsborgs tur nu.
Starten blev allt annat än lyckad. Det gick dåligt. Möjligen var det samma problem årets dessförinnan. Starten blev inte bra.
På senaste tiden har det höjts rop på att byta ut tränaren eftersom man inte nådde förstaplatsen i år. Det görs analyser om varför det går så dåligt ibland och jag tror man skyller en hel del på gräset. Hmm....
Jämfört med den start Elfsborg fick så är en andra plats i Sverige riktigt bra. Tyvärr verkar många inte tycka så. Men kanske har det att göra med vad man jämför med.
Istället för att ställa krav på sig själv och andra att vara bäst, så bör vi istället inrikta oss på att bli bättre. Bättre utifrån den position som är utgångspunkten. Och kanske att det inte alltid går att mäta vad som är bättre, men det vill vi så gärna också se. Vi vill ha bevis.
Vore det inte bättre att lita på sig själv istället? Kan verkligen yttre siffror vara hela sanningen oavsett vad jag själv upplever?
Vi kan inte utgå från något annat än oss själva, och det vi håller på har inget annat att komma med än att göra sitt bästa med de förutsättningar de har. Det måste vi respektera.
Därför tycker jag att en andra plats är hedervärt.
I alla fall om man ryckt upp sig från den tionde eller så.
måndag 19 september 2011
Dax för bilbesiktning!
Ja, det sägs leda till viss nervositet för en del.
Kommer den gå igenom eller är det reparationer för tusentals kronor som besöket kommer innebära?
Är det så att bilar nuförtiden är av bättre kvalitet än tidigare?
Jag får för mig det.
Min första bil var en Ford Escort LX - den brasilianska! Det var sällan sambatoner man kände vart man än åkte, tillverksta´n eller till bilbesiktningen.
FORD erbjöd för-besiktningsundersökning, vilket var ett smart drag. De kunde själva upptäcka alla fel (vilket det alltid var några stycken) och åtgärda dem innan besiktningsresultaten registrerades.
Numera tycker jag att det går lika bra på besiktningen vare sig jag kommer dit med svensk, engelsk eller japansk bil. Fast idag fick jag anmärkning på min frus bil för skyltbelysningen. Aj aj - reservdelerna går på 32 kronor!
Och fick dessutom veta att bilen var i bättre skick än jag hade förväntat mig. Och bara det är ju värt 300kr!
Kommer den gå igenom eller är det reparationer för tusentals kronor som besöket kommer innebära?
Är det så att bilar nuförtiden är av bättre kvalitet än tidigare?
Jag får för mig det.
Min första bil var en Ford Escort LX - den brasilianska! Det var sällan sambatoner man kände vart man än åkte, tillverksta´n eller till bilbesiktningen.
FORD erbjöd för-besiktningsundersökning, vilket var ett smart drag. De kunde själva upptäcka alla fel (vilket det alltid var några stycken) och åtgärda dem innan besiktningsresultaten registrerades.
Numera tycker jag att det går lika bra på besiktningen vare sig jag kommer dit med svensk, engelsk eller japansk bil. Fast idag fick jag anmärkning på min frus bil för skyltbelysningen. Aj aj - reservdelerna går på 32 kronor!
Och fick dessutom veta att bilen var i bättre skick än jag hade förväntat mig. Och bara det är ju värt 300kr!
söndag 11 september 2011
Godkänd = frihet
Frihet är ett intressant begrepp.
Idag är söndagens tema "Friheten i Kristus".
Det är en uppmaning att gå utanför de ramar som stänger inne, att välja liv och förmåga framför stela regler och begränsning.
Visst finns reglerna där av någon anledning, många gånger goda sådana, men om det de syftar på snarare hindras än underlättas av reglerna i sig, är det ett tecken på att de är felaktigt utformade.
Och när Jesus märker att reglernas efterföljd missbrukas till nackdel för en människas mest grundläggande behov, är det självklart att människan går före regeln. Men visst, det måste finnas ett syfte som är högre än regelns mål.
Av en annan anledning känner jag mig fri nu.
Jag har fått reda på att jag är godkänd i min senaste uppsats (som jag skrivit om tidigare här).
Jag är godkänd på hela kursen jag genomgått under ett år.
Efter fyra år med studier vid sidan av jobbet, ibland halvfart, ibland kvartsfart, har jag nu inga kurser att gå på och ingen anvisad litteratur jag måste läsa för att sedan prövas på och ev. bli "godkänd".
Så nu kan ingen annan säga till mig vilka böcker jag ska läsa i höst.
Det är frihet.
Och det är skönt!
Idag är söndagens tema "Friheten i Kristus".
Det är en uppmaning att gå utanför de ramar som stänger inne, att välja liv och förmåga framför stela regler och begränsning.
Visst finns reglerna där av någon anledning, många gånger goda sådana, men om det de syftar på snarare hindras än underlättas av reglerna i sig, är det ett tecken på att de är felaktigt utformade.
Och när Jesus märker att reglernas efterföljd missbrukas till nackdel för en människas mest grundläggande behov, är det självklart att människan går före regeln. Men visst, det måste finnas ett syfte som är högre än regelns mål.
Av en annan anledning känner jag mig fri nu.
Jag har fått reda på att jag är godkänd i min senaste uppsats (som jag skrivit om tidigare här).
Jag är godkänd på hela kursen jag genomgått under ett år.
Efter fyra år med studier vid sidan av jobbet, ibland halvfart, ibland kvartsfart, har jag nu inga kurser att gå på och ingen anvisad litteratur jag måste läsa för att sedan prövas på och ev. bli "godkänd".
Så nu kan ingen annan säga till mig vilka böcker jag ska läsa i höst.
Det är frihet.
Och det är skönt!
lördag 10 september 2011
GODKÄND!
Ett enda litet ord kan vara helt avgörande.
Ett enda ord på rätt ställe kan påverka ett helt liv, ja till och med ganska många liv.
Ordet "godkänd" är ett sådant.
Och det står på en viss rad kan det öppna dörrar som tidigare varit stängda. Som att ha blivit betrodd med rätt nyckel till ett lås man länge önska kunna öppna.
Andra gånger ger ordet en viss lättnad eller bara en enkel bekräftelse på vad som redan var i stort sett färdigt.
Ibland saknas ordet på den där raden där det skulle stå, eller så har någon kluddat dit ett "icke" före. Då känns det inte alls som man hoppats och tänkt sig.
Men med ordet så kan du tillåtas växa och utvecklas, förhoppningsvis till något positivt som Du tidigare inte haft möjlighet till. Därför är detta ord, ett ord som förvandlar.
Vägen vidare är inte dock sällan utstakad. Du måste själv ta ansvar för att ordets innebörd blir sann.
Ett enda ord på rätt ställe kan påverka ett helt liv, ja till och med ganska många liv.
Ordet "godkänd" är ett sådant.
Och det står på en viss rad kan det öppna dörrar som tidigare varit stängda. Som att ha blivit betrodd med rätt nyckel till ett lås man länge önska kunna öppna.
Andra gånger ger ordet en viss lättnad eller bara en enkel bekräftelse på vad som redan var i stort sett färdigt.
Ibland saknas ordet på den där raden där det skulle stå, eller så har någon kluddat dit ett "icke" före. Då känns det inte alls som man hoppats och tänkt sig.
Men med ordet så kan du tillåtas växa och utvecklas, förhoppningsvis till något positivt som Du tidigare inte haft möjlighet till. Därför är detta ord, ett ord som förvandlar.
Vägen vidare är inte dock sällan utstakad. Du måste själv ta ansvar för att ordets innebörd blir sann.
torsdag 8 september 2011
regionalt möte
Häromdagen var jag på regionalt möte.
Min arbetsgivare ordnade en samling för alla som arbetar i vår region, och det är väl inget konstigt med det - det gör väl många företag och organisationer.
1100 personer samlades därför för att mötas, inspireras, träffas och inte minst få stärkas i sitt arbete.
Det är en härlig känsla av att gå omkring och möta många olika människor som alla arbetar för samma mål. Visserligen olika arbetsuppgifter, men alla har sin funktion och sitt egna område.
Behöver man vara lika varandra på något sätt, eller som någon uttalade: behöver man vara på ett visst sätt för att arbeta här? Nej, det var tydligt att vi hade stora skillnader oss emellan.
En sak - en inställning, vet jag, att alla behöver ha. I alla fall om det skall bli ett gott arbete:
- Jag kan inte göra allt själv.
- Inget blir bättre av att jag försöker.
- Tillsammans kan vi däremot förflytta berg.
Min arbetsgivare ordnade en samling för alla som arbetar i vår region, och det är väl inget konstigt med det - det gör väl många företag och organisationer.
1100 personer samlades därför för att mötas, inspireras, träffas och inte minst få stärkas i sitt arbete.
Det är en härlig känsla av att gå omkring och möta många olika människor som alla arbetar för samma mål. Visserligen olika arbetsuppgifter, men alla har sin funktion och sitt egna område.
Behöver man vara lika varandra på något sätt, eller som någon uttalade: behöver man vara på ett visst sätt för att arbeta här? Nej, det var tydligt att vi hade stora skillnader oss emellan.
En sak - en inställning, vet jag, att alla behöver ha. I alla fall om det skall bli ett gott arbete:
- Jag kan inte göra allt själv.
- Inget blir bättre av att jag försöker.
- Tillsammans kan vi däremot förflytta berg.
måndag 5 september 2011
Att börja om från början.
Ja, så känns det.
Nytt jobb - nya rutiner.
Nya blanketter, telefonnummer.
Nya nycklar, och så koder som jag aldrig behövde på förra jobbet.
Allt som gått av sig själv måste nu läras om. Allt som jag kände så väl till vet jag ingenting om alls. Än.
Alla människor jag lämnat, alla jag saknar, och alla jag får tillfälle att lära känna i mitt nya sammanhang.
Det är spännande att få ompröva många detaljer och en hel del nya prioriteringar och förutsättningar. Ett nytt arbetsrum och inreda och flytta in i.
Även om arbetsuppgifterna i mycket är samma, så blir de ändå på nytt, för de genomförs, planeras och utvärderas tillsammans med andra.
Det finns alltid mycket att lära sig!
Nytt jobb - nya rutiner.
Nya blanketter, telefonnummer.
Nya nycklar, och så koder som jag aldrig behövde på förra jobbet.
Allt som gått av sig själv måste nu läras om. Allt som jag kände så väl till vet jag ingenting om alls. Än.
Alla människor jag lämnat, alla jag saknar, och alla jag får tillfälle att lära känna i mitt nya sammanhang.
Det är spännande att få ompröva många detaljer och en hel del nya prioriteringar och förutsättningar. Ett nytt arbetsrum och inreda och flytta in i.
Även om arbetsuppgifterna i mycket är samma, så blir de ändå på nytt, för de genomförs, planeras och utvärderas tillsammans med andra.
Det finns alltid mycket att lära sig!
onsdag 24 augusti 2011
Uppsatsskrivande
Skickade in min uppsats igår.
Har under det senaste året studerat kyrkligt ledarskap i Uppsala på distans.
Som avslutning skulle vi nu, efter att ha läst böcker och artiklar uppradade på tre A4sidor (ganska många alltså) skriva en liten uppsats.
Vi har visserligen lämnat in två-tre inlämningsuppgifter och haft en tenta tidigare, så skrivandet i sig var ju inte så främmande. Men att titta igenom allt detta material, välja ut vad som kan vara intressant och formulera det i skrift tar sin lilla tid.
När det väl är gjort gäller det ju att få ett sammanhang i texten: vad bör komma först, finns det några delar som har någon slags ordningsföljd, eller om inte, vilken ordningsföljd väljer jag ( och varför). Sedan är det bara att omformulera och omplacera allt skrivet material! Dessutom tycker ju alla inte likadant och det är just det som är det mest spännande: att få olika forskare och författare att diskutera utifrån sina skrifter!
När allt väl var genomgånget och kände väl utvalt, var det dags för den slutliga redigeringen. Max 10 sidor innebär att 14 sidor är fyra för mycket! Då gäller det att välja, gå igenom texten framåt och bakåt, ta bort meningar, vissa stycken, många gånger bara enstaka ord, eventuellt ändra textstorleken någon inskjuten del o s v. Till slut lyckades jag med två raders marginal.
Nåja, vid rättstavningen insåg jag att jag glömt två böcker i referenslistan, så det blev ytterligare några rader i texten som fick tas bort, men det är sånt man får räkna med...
Det tar sin tid. När uppsatsen väl var klar kändes som att jag hållt mig i en glasbubbla under två veckor. Visst, alla dagar ägnas inte åt den, men efter ett tag kommer man in i ett tänkande som man hela tiden bär med sig. Därför är det just väldigt skönt att få sända iväg den till sist.
Och börja tänka på andra och annat viktigt i världen som pågått under tiden.
Har under det senaste året studerat kyrkligt ledarskap i Uppsala på distans.
Som avslutning skulle vi nu, efter att ha läst böcker och artiklar uppradade på tre A4sidor (ganska många alltså) skriva en liten uppsats.
Vi har visserligen lämnat in två-tre inlämningsuppgifter och haft en tenta tidigare, så skrivandet i sig var ju inte så främmande. Men att titta igenom allt detta material, välja ut vad som kan vara intressant och formulera det i skrift tar sin lilla tid.
När det väl är gjort gäller det ju att få ett sammanhang i texten: vad bör komma först, finns det några delar som har någon slags ordningsföljd, eller om inte, vilken ordningsföljd väljer jag ( och varför). Sedan är det bara att omformulera och omplacera allt skrivet material! Dessutom tycker ju alla inte likadant och det är just det som är det mest spännande: att få olika forskare och författare att diskutera utifrån sina skrifter!
När allt väl var genomgånget och kände väl utvalt, var det dags för den slutliga redigeringen. Max 10 sidor innebär att 14 sidor är fyra för mycket! Då gäller det att välja, gå igenom texten framåt och bakåt, ta bort meningar, vissa stycken, många gånger bara enstaka ord, eventuellt ändra textstorleken någon inskjuten del o s v. Till slut lyckades jag med två raders marginal.
Nåja, vid rättstavningen insåg jag att jag glömt två böcker i referenslistan, så det blev ytterligare några rader i texten som fick tas bort, men det är sånt man får räkna med...
Det tar sin tid. När uppsatsen väl var klar kändes som att jag hållt mig i en glasbubbla under två veckor. Visst, alla dagar ägnas inte åt den, men efter ett tag kommer man in i ett tänkande som man hela tiden bär med sig. Därför är det just väldigt skönt att få sända iväg den till sist.
Och börja tänka på andra och annat viktigt i världen som pågått under tiden.
måndag 22 augusti 2011
sju år är en lång tid
Har idag haft min officiella avslutningsgudstjänst på min tjänst där jag jobbat i över sju år.
Under dryga sju år hinner mycket hända. Så många man träffar en del flyktigt, andra lär man känna efter ett flertal möten. Några blir man verkligen vänner med, när man träffats, funderat, arbetat, kämpat, hoppats, sjungit, åkt, ätit tillsammans.
Som en vän och arbetskamrat sa, så försvinner inte vänner, bara för att man byter jobb, och det är en tröst, när allt känns så vemodigt.
För det är just vemodigt det känns.
Vemod, och lite glädje. Glädje över allt det fina som vi har delat.
Men allra mest tacksamhet.
För det som vi verkligen delar under många års samarbete, är själva livet. Glädjeämnen, bekymmer, och vardagstrivialiteter. Man lär sig hur en vän tänker och kan lätt, när det gäller, komplettera varandra.
Just detta - att dela ett tänkande med någon inom ett visst område, är en speciell känsla, som jag nu kommer att sakna länge framöver. Det är inte många människor man kan få den kopplingen med, och framför allt tar det några år.
Vänner försvinner inte. Jag kommer att bära med mig mina vänner i mitt hjärta, som en stjärnhimmel, där alla lyser med sina ljus och som finns där intill mig.
Tacksamhet
och lycka
över att ha fått ta emot...
Under dryga sju år hinner mycket hända. Så många man träffar en del flyktigt, andra lär man känna efter ett flertal möten. Några blir man verkligen vänner med, när man träffats, funderat, arbetat, kämpat, hoppats, sjungit, åkt, ätit tillsammans.
Som en vän och arbetskamrat sa, så försvinner inte vänner, bara för att man byter jobb, och det är en tröst, när allt känns så vemodigt.
För det är just vemodigt det känns.
Vemod, och lite glädje. Glädje över allt det fina som vi har delat.
Men allra mest tacksamhet.
För det som vi verkligen delar under många års samarbete, är själva livet. Glädjeämnen, bekymmer, och vardagstrivialiteter. Man lär sig hur en vän tänker och kan lätt, när det gäller, komplettera varandra.
Just detta - att dela ett tänkande med någon inom ett visst område, är en speciell känsla, som jag nu kommer att sakna länge framöver. Det är inte många människor man kan få den kopplingen med, och framför allt tar det några år.
Vänner försvinner inte. Jag kommer att bära med mig mina vänner i mitt hjärta, som en stjärnhimmel, där alla lyser med sina ljus och som finns där intill mig.
Tacksamhet
och lycka
över att ha fått ta emot...
tisdag 9 augusti 2011
inför biskopsvalet i Skara stift - om kontinuitet och förnyelse på stiftskansliet
Detta är ett svar på ett blogginlägg av Anders Sterzel på bloggen "biskopsvalskara2012". Se adress nedan:
http://biskopsvalskara2012.blogspot.com/2011/08/anders-sterzel-till-vad-ska-var-nye.html?showComment=1312891805860#c4245496737864050004
Visst är det intressant för oss som konkret i arbetet rör oss bland nyfödda, sexåringar, fjortonåringar, 22-, 47- och 83-åringar att då och då fundera över stiftskansliet som finns där en bit ifrån oss, och dess funktioner.
Jag delar ditt syfte, för att den biskop som väljs ska känna att hon eller han får möjlighet att utöva sitt ämbete på bästa sätt.
Skilda delar av stiftskansliet har ju olika funktioner och är olika nära knutna till biskopen, varför frågan om tidsbegränsning endast rör vissa delar.
En del uppgifter på stiftsnivån har funktionen att stödja församlingarnas arbete. Det måste då vara en förutsättning att anställda på stiftskansliet är medvetna om den verklighet församlingarnas verksamhet bedrivs i. Ett exempel är Facebook. Visst, vi kan tycka olika om FB, men betydelsen av detta sociala mötesforum kan nog inte underskattas, åtminstone när det gäller den del av församlingsverksamheten som möter många ungdomar. Att då som anställd ha blivit alltför skyddad från denna verklighet innanför kansliets väggar, och därmed inte förstå poängen med kunskap om/erfarenhet av FB, är allt annat än lämpligt. Särskilt om uppgiften är att vara ett stöd för församlingarna i deras arbete, men också för att kunna ge biskopen ett aktuellt stöd i dennas arbete. Det skulle verkligen tala för en tidsbegränsning.
För vissa områden krävs dock kontinuitet, t ex relationer med vänstift i andra länder. Idag delas erfarenheten mellan många aktiva medarbetare i stiftet vilket är en god grund för att kontinuitet är möjlig, utan att för den skull behöva knytas till ett mångårigt arbetsrum på stiftskansliet.
Ändå behövs någon funktion eller mindre grupp som håller samman såväl erfarenheter som framtida utveckling och mål.
Även organisations- och strukturarbete måste ha långtgående riktlinjer och kontinuitet, och möjligen skulle en tidsbegränsning här motverka utvecklingsarbetets kvalitet. Dock ser vi i dagsläget att trots att det i vårt stift pågått ett mångårigt omorganisationsarbete saknas det på stiftskansliet ändå rutiner och riktlinjer. Detta är däremot något som andra stift kommit betydligt längre i, så kanske att en viss cirkulation också här ändå inte skulle skada.
Den ledningsfunktion biskopen besitter kräver både en balans och samverkan mellan förnyelsearbete och kontinuitet med sin historia. Biskopens medarbetare måste också ha denna medvetenhet, och ett tidsbegränsning på vissa positioner skulle defintivt kunna bredda båda dessa inriktningar, för helhetens bästa.
http://biskopsvalskara2012.blogspot.com/2011/08/anders-sterzel-till-vad-ska-var-nye.html?showComment=1312891805860#c4245496737864050004
Visst är det intressant för oss som konkret i arbetet rör oss bland nyfödda, sexåringar, fjortonåringar, 22-, 47- och 83-åringar att då och då fundera över stiftskansliet som finns där en bit ifrån oss, och dess funktioner.
Jag delar ditt syfte, för att den biskop som väljs ska känna att hon eller han får möjlighet att utöva sitt ämbete på bästa sätt.
Skilda delar av stiftskansliet har ju olika funktioner och är olika nära knutna till biskopen, varför frågan om tidsbegränsning endast rör vissa delar.
En del uppgifter på stiftsnivån har funktionen att stödja församlingarnas arbete. Det måste då vara en förutsättning att anställda på stiftskansliet är medvetna om den verklighet församlingarnas verksamhet bedrivs i. Ett exempel är Facebook. Visst, vi kan tycka olika om FB, men betydelsen av detta sociala mötesforum kan nog inte underskattas, åtminstone när det gäller den del av församlingsverksamheten som möter många ungdomar. Att då som anställd ha blivit alltför skyddad från denna verklighet innanför kansliets väggar, och därmed inte förstå poängen med kunskap om/erfarenhet av FB, är allt annat än lämpligt. Särskilt om uppgiften är att vara ett stöd för församlingarna i deras arbete, men också för att kunna ge biskopen ett aktuellt stöd i dennas arbete. Det skulle verkligen tala för en tidsbegränsning.
För vissa områden krävs dock kontinuitet, t ex relationer med vänstift i andra länder. Idag delas erfarenheten mellan många aktiva medarbetare i stiftet vilket är en god grund för att kontinuitet är möjlig, utan att för den skull behöva knytas till ett mångårigt arbetsrum på stiftskansliet.
Ändå behövs någon funktion eller mindre grupp som håller samman såväl erfarenheter som framtida utveckling och mål.
Även organisations- och strukturarbete måste ha långtgående riktlinjer och kontinuitet, och möjligen skulle en tidsbegränsning här motverka utvecklingsarbetets kvalitet. Dock ser vi i dagsläget att trots att det i vårt stift pågått ett mångårigt omorganisationsarbete saknas det på stiftskansliet ändå rutiner och riktlinjer. Detta är däremot något som andra stift kommit betydligt längre i, så kanske att en viss cirkulation också här ändå inte skulle skada.
Den ledningsfunktion biskopen besitter kräver både en balans och samverkan mellan förnyelsearbete och kontinuitet med sin historia. Biskopens medarbetare måste också ha denna medvetenhet, och ett tidsbegränsning på vissa positioner skulle defintivt kunna bredda båda dessa inriktningar, för helhetens bästa.
söndag 7 augusti 2011
Taizé - fokus på det goda
Taizé är en unik plats i vår värld.
Eftersom jag nämnt denna samlingsplats tidigare bör jag nog utveckla min syn lite mer.
Desutom är det en plats där fokus är på det goda, och där detta förmedlas till många tusentals ungdomar varje år.
Att enbart klaga på det negativa i världen för oss inte framåt. Taizé fokuserar istället på försoning,
glädje,
gemenskap,
närhet till en god Gud,
kärlek
och utmanar var och en: vad kan jag göra i mitt liv för att förstärka detta.
Ingen av oss som kämpar för detta kämpar ensam. Genom sånger, bibelläsningar, studier och samtal blir det tydligt att det finns en Gud som delar den här kampen idag och som vill dra med oss i detta.
Hela tiden utifrån var och ens förutsättningar och tro. det handlar inte om en tävling utan om livet, att få växa, dela livet och tro att "jag kan göra skillnad" genom att välja att ställa sig på det godas sida.
Att få vara med som ledare för ungdomar en vecka i Taizé är en omväxlande upplevelse. Hur den blir beror mycket på ungdomarna som man är ledare för förstås. Ibland kan den egna gruppen vara väldigt självgående och man hör inte mycket från dem. Ibland är det fullt upp hela tiden med alla tankar, problem och funderingar som finns naturligt hos tonåringar. Eller varför inte hos oss människor som helhet? Och det är fantastiskt att dela varandras liv.
De flesta åker hem till sig efter en vecka, men bär med sig en större självinsikt och självtillit, och ett budskap där Gud (enligt den bild var och en bär med sig) finns med och hjälper oss att påverka våra val -
att älska varandra,
att se gemenskap med andra gör oss starkare, även om inte alla är lika,
att rusta var och en att göra skillnad, för att världen ska bli en mer kärleksfull plats att leva i för alla.
Och vi behöver tillfällen då vi rustas till att förändra världen och samla krafter för det goda. Både för idag och för framtiden.
Eftersom jag nämnt denna samlingsplats tidigare bör jag nog utveckla min syn lite mer.
Desutom är det en plats där fokus är på det goda, och där detta förmedlas till många tusentals ungdomar varje år.
Att enbart klaga på det negativa i världen för oss inte framåt. Taizé fokuserar istället på försoning,
glädje,
gemenskap,
närhet till en god Gud,
kärlek
och utmanar var och en: vad kan jag göra i mitt liv för att förstärka detta.
Ingen av oss som kämpar för detta kämpar ensam. Genom sånger, bibelläsningar, studier och samtal blir det tydligt att det finns en Gud som delar den här kampen idag och som vill dra med oss i detta.
Hela tiden utifrån var och ens förutsättningar och tro. det handlar inte om en tävling utan om livet, att få växa, dela livet och tro att "jag kan göra skillnad" genom att välja att ställa sig på det godas sida.
Att få vara med som ledare för ungdomar en vecka i Taizé är en omväxlande upplevelse. Hur den blir beror mycket på ungdomarna som man är ledare för förstås. Ibland kan den egna gruppen vara väldigt självgående och man hör inte mycket från dem. Ibland är det fullt upp hela tiden med alla tankar, problem och funderingar som finns naturligt hos tonåringar. Eller varför inte hos oss människor som helhet? Och det är fantastiskt att dela varandras liv.
De flesta åker hem till sig efter en vecka, men bär med sig en större självinsikt och självtillit, och ett budskap där Gud (enligt den bild var och en bär med sig) finns med och hjälper oss att påverka våra val -
att älska varandra,
att se gemenskap med andra gör oss starkare, även om inte alla är lika,
att rusta var och en att göra skillnad, för att världen ska bli en mer kärleksfull plats att leva i för alla.
Och vi behöver tillfällen då vi rustas till att förändra världen och samla krafter för det goda. Både för idag och för framtiden.
fredag 5 augusti 2011
det goda i att bära varandra
För någon vecka sedan slog det mig att terrordåden i Norge kanske i allt det avsyvärda också kommer att resultera i att vårt samhälle slår in på en alternativ väg.
Individualism är idag något självklart för oss i vårt land och för stora delar av västsvärlden. Vi har både rätt och möjligheter att uttrycka vår individualism, att visa att just jag inte bara är en människa i massan.
Vid beöket i Indien för drygt två år sedan minns jag att detta var en av de saker jag reagerade på. Människorna där såg sig betydligt mer som ett kollektiv, och behovet av individualitet verkade vara betydligt lägre.
Det som hänt nu, får många att tänka över sin uppfattning om samhället - gemenskapen mellan oss som bor och lever på samma plats. Kan det blir så framöver att vi mer och mer söker gemenskap för att vi tillsammans ska stå starkare mot det som hotar oss.
Sverige har inte varit särskilt hotat som enhet under lång tid. Kanske att vi med händelserna i Stockholm i december och i nu i Norge, upplever att det nu finns ett hot mot oss som befolkning? Och därmed söker en starkare gemenskap?
Samtidigt märks behovet av kontrast mot det avskyvärda. Vi behöver platser och gemenskaper som visar på motsatsen mot ondska, mot våld, mot meningslöshet.
Vi behöver fler röster som vågar utmana det som är fel, och tydligare och fler ställningstaganden för det som bygger upp människor och samhälle.
Detta är inget nytt, men däremot har riktningn nu blivit tydligare. Vi har en riktning att kämpa emot. Dags att ta ställning för det som bygger upp oss i djupet.
Individualism är idag något självklart för oss i vårt land och för stora delar av västsvärlden. Vi har både rätt och möjligheter att uttrycka vår individualism, att visa att just jag inte bara är en människa i massan.
Vid beöket i Indien för drygt två år sedan minns jag att detta var en av de saker jag reagerade på. Människorna där såg sig betydligt mer som ett kollektiv, och behovet av individualitet verkade vara betydligt lägre.
Det som hänt nu, får många att tänka över sin uppfattning om samhället - gemenskapen mellan oss som bor och lever på samma plats. Kan det blir så framöver att vi mer och mer söker gemenskap för att vi tillsammans ska stå starkare mot det som hotar oss.
Sverige har inte varit särskilt hotat som enhet under lång tid. Kanske att vi med händelserna i Stockholm i december och i nu i Norge, upplever att det nu finns ett hot mot oss som befolkning? Och därmed söker en starkare gemenskap?
Samtidigt märks behovet av kontrast mot det avskyvärda. Vi behöver platser och gemenskaper som visar på motsatsen mot ondska, mot våld, mot meningslöshet.
Vi behöver fler röster som vågar utmana det som är fel, och tydligare och fler ställningstaganden för det som bygger upp människor och samhälle.
Detta är inget nytt, men däremot har riktningn nu blivit tydligare. Vi har en riktning att kämpa emot. Dags att ta ställning för det som bygger upp oss i djupet.
måndag 1 augusti 2011
Är jag sjuk, eller...?
En fråga jag burit med mig de senaste åren är definitionsparet "sjuk" - "frisk".
För egen del har jag inte hittat en beskrivning som känns hållbar än.
Är en människa sjuk när något inte är som det vanligtvis är hos henne?
Eller, är en människa sjuk när något hos henne inte är som det brukar vara hos de flesta andra?
Ja, den senare av dess har vi nog en gång för alla kommit ifrån, men jag tror att den första ibland kan vara giltig.
Är en människa sjuk när en funktion eller egenskap för tillfället är nedsatt, eller när en funktion eller egenskap även kontinuerligt är nedsatt i jämförelse med andra eller med "en full funktion"?
De flesta i vuxen ålder har nedsatt syn. Men, vad är det som säger att en människa "normalt" skulle ha fullgod syn?
Feber - är det ett sjukdomstillstånd? Kroppen motverkar en infektion på kroppens naturliga sätt, vilket många gånger räcker. Och det är väl som det ska vara?
Mmm, jag tänker fortsätta fundera...
Idag är mitt eget tillstånd lite sådär. Jag sov ganska dåligt eftersom jag är tvungen att halvsitta mot ryggen, och så kan jag inte sova särskilt bra. Detta p g a skräpet i de nedre luftvägarna, som annars irriterar alldeles för mycket, och jag får svårt att andas och hostar ännu mera.
När jag sover dåligt just nu, då jag behöver extra mycket sömn, får jag huvudvärk och tecknen på magkatarr gör sig mer påminda. Men för att sova riktigt gott kan jag ju inte halvsitta...
Som en bonus -!!- har min överläpp svullnat upp (är glad att Du inte ser mig - jag ser jättefånig ut!), samt ganska stora utslag där benen börjar. INGEN aning vad dessa betyder. Kanske kommer jag förvandlas till en ödla?
Är det i så fall "sjukt"?
För egen del har jag inte hittat en beskrivning som känns hållbar än.
Är en människa sjuk när något inte är som det vanligtvis är hos henne?
Eller, är en människa sjuk när något hos henne inte är som det brukar vara hos de flesta andra?
Ja, den senare av dess har vi nog en gång för alla kommit ifrån, men jag tror att den första ibland kan vara giltig.
Är en människa sjuk när en funktion eller egenskap för tillfället är nedsatt, eller när en funktion eller egenskap även kontinuerligt är nedsatt i jämförelse med andra eller med "en full funktion"?
De flesta i vuxen ålder har nedsatt syn. Men, vad är det som säger att en människa "normalt" skulle ha fullgod syn?
Feber - är det ett sjukdomstillstånd? Kroppen motverkar en infektion på kroppens naturliga sätt, vilket många gånger räcker. Och det är väl som det ska vara?
Mmm, jag tänker fortsätta fundera...
Idag är mitt eget tillstånd lite sådär. Jag sov ganska dåligt eftersom jag är tvungen att halvsitta mot ryggen, och så kan jag inte sova särskilt bra. Detta p g a skräpet i de nedre luftvägarna, som annars irriterar alldeles för mycket, och jag får svårt att andas och hostar ännu mera.
När jag sover dåligt just nu, då jag behöver extra mycket sömn, får jag huvudvärk och tecknen på magkatarr gör sig mer påminda. Men för att sova riktigt gott kan jag ju inte halvsitta...
Som en bonus -!!- har min överläpp svullnat upp (är glad att Du inte ser mig - jag ser jättefånig ut!), samt ganska stora utslag där benen börjar. INGEN aning vad dessa betyder. Kanske kommer jag förvandlas till en ödla?
Är det i så fall "sjukt"?
söndag 31 juli 2011
samling mot ondskan (tragedien i Norge)
Efter att bara ha haft italienska tidningar omkring sig under några dagar försöker jag ta mig igenom några av de Borås Tidning som kommit i brevlådan under tiden.
Naturligtvis står terrorattacken av Behring Breivik i centrum.
i tidningarna, men också i övrig media, i mötet mellan människor, i samhället i stort.
Vi är överraskade. Inte för tänkt att det varit omöjligt, utan för att det inte var förväntat.
Attentatsmannen själv är samlad och redogör för hur han gått tillväga, som det naturligaste i världen. Fullt vid medvetande. Han tycker sig ha gjort en god insats för sitt land.
Eller för kristendomen, trots att han skriver i dagboken t ex att "idag var första gången på länge som jag bad".
Jag undrar: är han något medveten om att hans uppfattning inte delas av en majoritet av medmänniskorna i Norge eller resten av världen?
Detta är år 2011! Då är detta inte är ett sätt som accepteras att lösa meningsskiljaktligheter på. Är han medveten om att skjuta sina landsmän inte främjar sitt land? Eller att han har en Gud som bor i en tändsticksask, som han tar fram för att be till när allt är klart? Vad har det med kristendom att göra?
En annan markant skillnad mellan honom och resten av världen är att han hålls isolerad, han är ensam, medan resten av världen samlas.
Kyrkorna är den naturliga platsen för samhället när tragedier som den här sker, och det frågas varken om medlemsskap eller trosbekännelse. Gator och torg är också samlingsplatser oavsett bakgrund och tillhörighet, samt förstås det socialdemokratiska partiets lokala avdelningar, eftersom det blivit direkt attackerat.
Vi samlar ihop för att dela sorg och förtvivlan, men också hopp.
Vi måste för sörja ut den sorg som vi fått, men den ger också en kreativ kraft.
Biskop Laila Riksaasen Dahl, som höll i söndagens minnesgudstjänst i kyrkan inte så långt från Utöya förklarade riktningen hos kraften som finns i gemenskapen, i att samlas - hoppet.
"Vi har gjort något stort idag. Vi har samlats mot ondskan."
Det behöver vi göra, kanske oftare än tidigare. Tillsammans bär vi hoppet om, att ondskan, hur kraftig den är kan visa sig, till slut INTE skall segra!
Naturligtvis står terrorattacken av Behring Breivik i centrum.
i tidningarna, men också i övrig media, i mötet mellan människor, i samhället i stort.
Vi är överraskade. Inte för tänkt att det varit omöjligt, utan för att det inte var förväntat.
Attentatsmannen själv är samlad och redogör för hur han gått tillväga, som det naturligaste i världen. Fullt vid medvetande. Han tycker sig ha gjort en god insats för sitt land.
Eller för kristendomen, trots att han skriver i dagboken t ex att "idag var första gången på länge som jag bad".
Jag undrar: är han något medveten om att hans uppfattning inte delas av en majoritet av medmänniskorna i Norge eller resten av världen?
Detta är år 2011! Då är detta inte är ett sätt som accepteras att lösa meningsskiljaktligheter på. Är han medveten om att skjuta sina landsmän inte främjar sitt land? Eller att han har en Gud som bor i en tändsticksask, som han tar fram för att be till när allt är klart? Vad har det med kristendom att göra?
En annan markant skillnad mellan honom och resten av världen är att han hålls isolerad, han är ensam, medan resten av världen samlas.
Kyrkorna är den naturliga platsen för samhället när tragedier som den här sker, och det frågas varken om medlemsskap eller trosbekännelse. Gator och torg är också samlingsplatser oavsett bakgrund och tillhörighet, samt förstås det socialdemokratiska partiets lokala avdelningar, eftersom det blivit direkt attackerat.
Vi samlar ihop för att dela sorg och förtvivlan, men också hopp.
Vi måste för sörja ut den sorg som vi fått, men den ger också en kreativ kraft.
Biskop Laila Riksaasen Dahl, som höll i söndagens minnesgudstjänst i kyrkan inte så långt från Utöya förklarade riktningen hos kraften som finns i gemenskapen, i att samlas - hoppet.
"Vi har gjort något stort idag. Vi har samlats mot ondskan."
Det behöver vi göra, kanske oftare än tidigare. Tillsammans bär vi hoppet om, att ondskan, hur kraftig den är kan visa sig, till slut INTE skall segra!
lördag 30 juli 2011
tid att bryta mönster
Semester (eller sommarlov) är alltid nyttigt.
Vi tvingas bryta av de vanliga mönstren och kan ofta välja att göra annat istället. En del som vi inte hinner med annars.
De senaste fem veckorna har jag själv rest en del, tre längre (en i jobbet) och några kortare resor.
23 av 35 dagar. Däremellan måste tid till för upp- och ompackning, ett par arbetsdagar på jobbet, kortare jobb vid andra tillfällen, och inte minst några riktiga arbetadagar i trädgården.
Infinner sig vilan? Inte riktigt.
Inte vilan att inte göra någonting, och det är nog ändå den vilan som behövs och som är en semesters största poäng. För det går alltid att ersätta vissa uppgifter med andra. Visserligen brytar man ett mönster, men ersätter det med ett annat.
Den verkliga utmaningen är att bryta ett utan att ersätta det med ett annat. Och då blir det vila.
Men även att bryta det invänada ger resultat.
Jag inser för egen del hur jag egentligen mår.
Lång tid har jag haft en ganska ansträngande tillvaro, men valt att den inte ska påverka mig mer än nödvändigt. När väl mönstret bryts... då ställs man inför sin hälsas verkliga spegelbild.
Under den senaste resan har jag därför haft konstant feber. En del huvudvärk, hosta och migrän. Måttligt roligt på resa, hur bra hotellet än är.
Men jag ställs inför ens egen sanning, och även om denna inte är som man alltid själv önskar, så är det mycket värt att se och förstå den.
Så, tack för att jag nu fick tillfället att bryta mönstret, och se!
Själv har jag sparat detta till sista en och en halva veckan på semestern.
Vi tvingas bryta av de vanliga mönstren och kan ofta välja att göra annat istället. En del som vi inte hinner med annars.
De senaste fem veckorna har jag själv rest en del, tre längre (en i jobbet) och några kortare resor.
23 av 35 dagar. Däremellan måste tid till för upp- och ompackning, ett par arbetsdagar på jobbet, kortare jobb vid andra tillfällen, och inte minst några riktiga arbetadagar i trädgården.
Infinner sig vilan? Inte riktigt.
Inte vilan att inte göra någonting, och det är nog ändå den vilan som behövs och som är en semesters största poäng. För det går alltid att ersätta vissa uppgifter med andra. Visserligen brytar man ett mönster, men ersätter det med ett annat.
Den verkliga utmaningen är att bryta ett utan att ersätta det med ett annat. Och då blir det vila.
Men även att bryta det invänada ger resultat.
Jag inser för egen del hur jag egentligen mår.
Lång tid har jag haft en ganska ansträngande tillvaro, men valt att den inte ska påverka mig mer än nödvändigt. När väl mönstret bryts... då ställs man inför sin hälsas verkliga spegelbild.
Under den senaste resan har jag därför haft konstant feber. En del huvudvärk, hosta och migrän. Måttligt roligt på resa, hur bra hotellet än är.
Men jag ställs inför ens egen sanning, och även om denna inte är som man alltid själv önskar, så är det mycket värt att se och förstå den.
Så, tack för att jag nu fick tillfället att bryta mönstret, och se!
Själv har jag sparat detta till sista en och en halva veckan på semestern.
onsdag 13 juli 2011
långt melan inläggen - sjuk?
Ja, nu verkar jag ha tagit semester från bloggen ordetligt.
Men, det är inte sant.
Jag tror jag är sjuk. Idag har jag haft min andra semesterdag och det är också min andra dag på raken som går åt helt och hållet till trädgårdsarbete.
Kanske kan det bero på att jag känner ett uppdämt behov av att demolera, bryta av och trycka ner, dra upp med rötterna och plantera om.
Gräsmattan måste ju göras om till stor del eftersom huset blivit omdränerat, och det är ... ja, det är faktiskt inte jättetråkigt, men jag hade väl inte valt det om jag sluppit.
Men omplantering kan ju betyda att jag får se något växa så småningom, och det kan ju vara uppmuntrande. Fast om det inte blir så bra ersätts förhoppningen med något mer dystra känslor.
Då är det också lika bra att flytta på några buskar - några jämnas med marken, andra flyttas till mer "bekväma" ställen, mer lättrensade. Idag har också stora delar av syrénbusken fällts och demolerats. Den gamla sandlådan följde med av bara farten. Förhoppningsvis har jag krafter kvar imorgon som göra att jag kan köra bort allt skräp också.
Nej, sjuk är jag nog inte, men kanske finns det något uppdämt behov som gör sig gällande. För faktiskt, det känns riktigt skönt att röja de fula ytorna i trädgården.
Fast, snart får det nog va bra med det också.
Men, det är inte sant.
Jag tror jag är sjuk. Idag har jag haft min andra semesterdag och det är också min andra dag på raken som går åt helt och hållet till trädgårdsarbete.
Kanske kan det bero på att jag känner ett uppdämt behov av att demolera, bryta av och trycka ner, dra upp med rötterna och plantera om.
Gräsmattan måste ju göras om till stor del eftersom huset blivit omdränerat, och det är ... ja, det är faktiskt inte jättetråkigt, men jag hade väl inte valt det om jag sluppit.
Men omplantering kan ju betyda att jag får se något växa så småningom, och det kan ju vara uppmuntrande. Fast om det inte blir så bra ersätts förhoppningen med något mer dystra känslor.
Då är det också lika bra att flytta på några buskar - några jämnas med marken, andra flyttas till mer "bekväma" ställen, mer lättrensade. Idag har också stora delar av syrénbusken fällts och demolerats. Den gamla sandlådan följde med av bara farten. Förhoppningsvis har jag krafter kvar imorgon som göra att jag kan köra bort allt skräp också.
Nej, sjuk är jag nog inte, men kanske finns det något uppdämt behov som gör sig gällande. För faktiskt, det känns riktigt skönt att röja de fula ytorna i trädgården.
Fast, snart får det nog va bra med det också.
måndag 4 juli 2011
internetsemester
Har varit utomlands under en o en halv vecka och haft internetsemester!
Alltså inte en sådan man boka på webben, utan där jag inte har använt mig av internet alls.
Helt bortkopplad från omvärlden nästan.
Visserligen finns internet tillgängligt här och var, men jag har inte saknat det alls. Rentav har det varit skönt att inte behöva känna möjligheten till inloggning och att uppdatera FB, bloggen, kolla mail, tradera, nyheter & väder och annat.
Jag har väl helt enkelt ändå träffat så många i verkliga livet att det har känts tillräckligt.
Men,
nu är jag hemma igen...
Alltså inte en sådan man boka på webben, utan där jag inte har använt mig av internet alls.
Helt bortkopplad från omvärlden nästan.
Visserligen finns internet tillgängligt här och var, men jag har inte saknat det alls. Rentav har det varit skönt att inte behöva känna möjligheten till inloggning och att uppdatera FB, bloggen, kolla mail, tradera, nyheter & väder och annat.
Jag har väl helt enkelt ändå träffat så många i verkliga livet att det har känts tillräckligt.
Men,
nu är jag hemma igen...
torsdag 23 juni 2011
perspektivbyte
Skulle egentligen skriva något om rubriken i allmänhet.
Om hur utvecklande det är att bryta sig ur gamla banor och försöka se på världen ur andra synvinklar.
Att vandra ett slag i någon annans mockasiner.
Fast nu är jag mer konkret inriktad på ett eget perspektivbyte - att byta arbetsplats.
Efter drygt sju år ska jag byta från en arbete till ett annat; från landsbygd till stad, från invanda traditioner till helt okända, för mig hittills oupplevda.
Mycket tvingas jag lämna bakom mig och sakna,
mycket ligger framför mig att lära känna, upptäcka, utforska, stärka och stödja efter bästa förmåga.
Arbetsuppgifterna blir ganska lika, men mycket av det vi gör som människor gör vi tillsammans med andra, och därför är dessa hela tiden under förändring.
Vi förändras som människor, det händer oss och andra närstående saker som påverkar oss, liksom världens utveckling hela tiden justerar våra levnadsvillkor.
Kontinuerligt, varken vi vill eller inte sker alltså en perspektivväxling. Frågan är bara hur medvetet vi går in i den eller inte.
Om hur utvecklande det är att bryta sig ur gamla banor och försöka se på världen ur andra synvinklar.
Att vandra ett slag i någon annans mockasiner.
Fast nu är jag mer konkret inriktad på ett eget perspektivbyte - att byta arbetsplats.
Efter drygt sju år ska jag byta från en arbete till ett annat; från landsbygd till stad, från invanda traditioner till helt okända, för mig hittills oupplevda.
Mycket tvingas jag lämna bakom mig och sakna,
mycket ligger framför mig att lära känna, upptäcka, utforska, stärka och stödja efter bästa förmåga.
Arbetsuppgifterna blir ganska lika, men mycket av det vi gör som människor gör vi tillsammans med andra, och därför är dessa hela tiden under förändring.
Vi förändras som människor, det händer oss och andra närstående saker som påverkar oss, liksom världens utveckling hela tiden justerar våra levnadsvillkor.
Kontinuerligt, varken vi vill eller inte sker alltså en perspektivväxling. Frågan är bara hur medvetet vi går in i den eller inte.
måndag 20 juni 2011
anställningsintervju
Ett exempel på hur en anställningsintervju kan gå till.
Person A som i Axel har sökt ett jobb. Han sitter och väntar utanför rummet, som chefen (B som i Barbara) för avdelningen på företaget, kommer ut ur, lite efter utsatt tid. Hon skrattar och ber om ursäkt för att de var lite sena, men...
- Vi hade det så trevligt...
Intervjun börjar. Med finns också en annan person, men det tredje, personaladministratören (C som i Cecilia), visar sig vara sjuk denna dag.
Axel funderar om det var Cecilia som hade frågorna, eftersom en stor del av samtalet förs om varför Axel inte fortsatt med det jobb han haft tidigare, och vad han saknar med det.
När det äntligen blir dags för Axel att själv ställa frågor, börjar han med att ta fram ett personligt utlåtande, som visar på att han blir perfekt i sin nya roll på företaget. Han har fått ett kanonutlåtande! Precis då knackar det på dörren och Barbara rusar och öppnar.
Axel visar utlåtandet för den andra personen, men strax får de veta att det var en av medarbetarna som knackade på, för att de väntar på den sökande, eftersom den först intervjun nu dragit över tiden.
- Du får återkomma med dina frågor, om det är något, säger Barbara och tittar inte åt utlåtandet. Beslut tas nästa vecka på måndag eftermiddag.
Samtalet med medarbetarna blir glatt och postitivt och det är tydligt att såväl medarbetarna som Axel nog kommer att trivas bra med varandra.
- Ja, säger Axel, jag har ju redan blivit ombedd att börja arbeta lite grann redan nästa helg.
- Just det, det blir bra, säger en av medarbetarna.
Veckan går och det blir måndag. Tre timmar före mötet ringer Axels mobil. Cecilia säger:
- Hej, jag var ju inte med förra veckan, och jag brukar ju vara med och träffa alla som söker tjänst, så jag vill tärffa Dig först innan vi kan fatta ett beslut. Kan vi träffas om två och en halv vecka?
- Ja..., kan vi inte ta det om någon dag, frågar Axel.
- Nej det här var det första tiden Barbara och jag kunde båda två.
- Då är jag ju på företagets kurs.
- Ja, just det, då får vi ta det om fyra veckor istället.
- Ja, OK, men hör gärna av er om ni hittar en tid snabbare. Förresten, hur blir det med jobbet nu till helgen?
- Är det något Du har där Du jobbar nu, frågar Cecilia undrande?
- Nej, jag blev ju ombedd att komma med redan nu till helgen, när Barbara ringde tidigare.
- Oj, då det känner jag inte till. Jag ber Barbara höra av sig.
Axel minns hur det hela började. Hur han hade blivit uppringd av Barbara, som översvallande hade berättat om jobbet, alla dess fördelar och utvecklingsmöjligheter.
- Dessutom har vi sett att Du har den bredd, inriktning, erfarenhet och vidareutbildning som vi söker, så det vore jätteroligt om Du ville söka tjänsten.
Jag skickar lite material till Dig som den som får tjänsten ska arbeta med, titta gärna på det och så vore det jättebra om Du kunde vara med lite på en introduktionshelg...
Jo, han hade planerat om sin helger ganska mycket, både för sig själv och familjen, för att det skulle passa att vara med på den. Nu var det plötsligt ingen bra idé...
Fyra veckor gick. Det blev den 6 december.
Nu fick Axel träffa Barbara igen och även Cecilia. De tog en lunch tillsammans och pratade om tjänsten och om framtiden. Axel berättade om hur han brukade kommunicera via sociala medier med många i den målgrupp som jobbet han sökte inriktade sig på. Varken Barbara eller Cecilia hade erfarenhet av sociala medier, och förstod kan inte riktigt poängen med att Axel hade den här ingången.
Innan de skiljs åt vill Axel ha reda på när han kan vänta ett svar.
- Ja, det ska inte ta så lång tid.
- Bra, men när får jag ett svar
- Senast före jul!
Adventstiden gick, utan att något hände.
Den 23 december tyckte Axel att det vore bra att få höra något eftersom det inte var så långt kvar till jul.
Han ringde företaget och fick höra att varken Barbara eller Cecilia var anträffbara, och att Barbara fanns i hemmet. Det gick möjligen att söka henne där, och det kunde telefonisten hjälpa till med.
Efter att inget hände på en bra stund ringer Axel Barbara på hennes hemtelefon, då han hade fått numret tidigare. Familjemedlemmen som svarar berättar att Barbara pratar i sin jobbmobil, men ber henne ringa upp mig strax.
Det går ytterligare en bra stund, Axel ringer igen, och en annan familjemedlem säger samma sak.
En stund senare ringer Barbara upp. Äntligen ska han få svar på den tjänst hon så ivrigt förespråkade honom att söka.
- Allt som vi fått fram under tiden har varit till Din fördel. Medarbetarna tyckte att Du skulle passa bra, särskilt en av den var mycket nöjd.
Det enda negativa är att en del av din erfarenhet på ett område ligger alltför långt bakåt i tiden. Du har visserligen arbetat med det nyligen också fast på ett annat sätt, och det gör att...
- Ja, dessutom är det så att vi precis har fått ett anställningsstopp och det gör att vi inte kan anställa någon nu, tyvärr. Det kommer att bli en utredning, och ja... sedan får vi väl lysa ut jobbet igen.
Axel är tyst.
Och frågar sedan:
- Men det här med min erfarenhet... det visste du ju redan när Du ringde mig första gången!
- Ja, det gjorde jag ju.
- Och dessutom har jag ju en erfarenhet via de sociala medierna som nog kompletterar den här bristen.
- Ja, men nu har vi fått ett anställningsstopp, så vi kan inte anställa Dig... Och sedan om ett halvår får vi utlysa jobbet igen.
- Då vill ja ta tillbaka min ansökan så länge och så vill jag att Du hör av dig när utredningen är klar, säger Axel.
- Ja ska se vad jag kan göra, jag hör av mig, säger Barbara.
Två månader senare har Axel... inte hört något. Han skriver ett brev till nivån över avdelningen där Barbara är chef. Det dröjer inte länge innan han får ett svar att ansökan är förklarad återtagen ett par veckor efter jul, fast det hade ju varit troligt att få veta, tycker Axel.
Han tycker heller inte det är konstigt att han ser jobbet utlyst på nytt, trots att han aldrig hörde av Barbara igen, som han bett henne. Kanske hon "hade det så trevligt", att hon glömde bort det?
-----
Jag tror inte Axel är lessen över att han tog tillbaka sin ansökan och inte visade mer intresse. Det finns andra jobb. Det finns andra arbetsplatser där man värderar kontakten och samarbetet med sina anställda annorlunda.
Men i skrivande stund kan Du fortfarande söka tjänsten. Om Du är intresserad av att vara med i en icke förutsägbar anställningsprocess, förstås...
Men, Du som redan har en god arbetplats - var glad och tacka Gud för den!
Person A som i Axel har sökt ett jobb. Han sitter och väntar utanför rummet, som chefen (B som i Barbara) för avdelningen på företaget, kommer ut ur, lite efter utsatt tid. Hon skrattar och ber om ursäkt för att de var lite sena, men...
- Vi hade det så trevligt...
Intervjun börjar. Med finns också en annan person, men det tredje, personaladministratören (C som i Cecilia), visar sig vara sjuk denna dag.
Axel funderar om det var Cecilia som hade frågorna, eftersom en stor del av samtalet förs om varför Axel inte fortsatt med det jobb han haft tidigare, och vad han saknar med det.
När det äntligen blir dags för Axel att själv ställa frågor, börjar han med att ta fram ett personligt utlåtande, som visar på att han blir perfekt i sin nya roll på företaget. Han har fått ett kanonutlåtande! Precis då knackar det på dörren och Barbara rusar och öppnar.
Axel visar utlåtandet för den andra personen, men strax får de veta att det var en av medarbetarna som knackade på, för att de väntar på den sökande, eftersom den först intervjun nu dragit över tiden.
- Du får återkomma med dina frågor, om det är något, säger Barbara och tittar inte åt utlåtandet. Beslut tas nästa vecka på måndag eftermiddag.
Samtalet med medarbetarna blir glatt och postitivt och det är tydligt att såväl medarbetarna som Axel nog kommer att trivas bra med varandra.
- Ja, säger Axel, jag har ju redan blivit ombedd att börja arbeta lite grann redan nästa helg.
- Just det, det blir bra, säger en av medarbetarna.
Veckan går och det blir måndag. Tre timmar före mötet ringer Axels mobil. Cecilia säger:
- Hej, jag var ju inte med förra veckan, och jag brukar ju vara med och träffa alla som söker tjänst, så jag vill tärffa Dig först innan vi kan fatta ett beslut. Kan vi träffas om två och en halv vecka?
- Ja..., kan vi inte ta det om någon dag, frågar Axel.
- Nej det här var det första tiden Barbara och jag kunde båda två.
- Då är jag ju på företagets kurs.
- Ja, just det, då får vi ta det om fyra veckor istället.
- Ja, OK, men hör gärna av er om ni hittar en tid snabbare. Förresten, hur blir det med jobbet nu till helgen?
- Är det något Du har där Du jobbar nu, frågar Cecilia undrande?
- Nej, jag blev ju ombedd att komma med redan nu till helgen, när Barbara ringde tidigare.
- Oj, då det känner jag inte till. Jag ber Barbara höra av sig.
Axel minns hur det hela började. Hur han hade blivit uppringd av Barbara, som översvallande hade berättat om jobbet, alla dess fördelar och utvecklingsmöjligheter.
- Dessutom har vi sett att Du har den bredd, inriktning, erfarenhet och vidareutbildning som vi söker, så det vore jätteroligt om Du ville söka tjänsten.
Jag skickar lite material till Dig som den som får tjänsten ska arbeta med, titta gärna på det och så vore det jättebra om Du kunde vara med lite på en introduktionshelg...
Jo, han hade planerat om sin helger ganska mycket, både för sig själv och familjen, för att det skulle passa att vara med på den. Nu var det plötsligt ingen bra idé...
Fyra veckor gick. Det blev den 6 december.
Nu fick Axel träffa Barbara igen och även Cecilia. De tog en lunch tillsammans och pratade om tjänsten och om framtiden. Axel berättade om hur han brukade kommunicera via sociala medier med många i den målgrupp som jobbet han sökte inriktade sig på. Varken Barbara eller Cecilia hade erfarenhet av sociala medier, och förstod kan inte riktigt poängen med att Axel hade den här ingången.
Innan de skiljs åt vill Axel ha reda på när han kan vänta ett svar.
- Ja, det ska inte ta så lång tid.
- Bra, men när får jag ett svar
- Senast före jul!
Adventstiden gick, utan att något hände.
Den 23 december tyckte Axel att det vore bra att få höra något eftersom det inte var så långt kvar till jul.
Han ringde företaget och fick höra att varken Barbara eller Cecilia var anträffbara, och att Barbara fanns i hemmet. Det gick möjligen att söka henne där, och det kunde telefonisten hjälpa till med.
Efter att inget hände på en bra stund ringer Axel Barbara på hennes hemtelefon, då han hade fått numret tidigare. Familjemedlemmen som svarar berättar att Barbara pratar i sin jobbmobil, men ber henne ringa upp mig strax.
Det går ytterligare en bra stund, Axel ringer igen, och en annan familjemedlem säger samma sak.
En stund senare ringer Barbara upp. Äntligen ska han få svar på den tjänst hon så ivrigt förespråkade honom att söka.
- Allt som vi fått fram under tiden har varit till Din fördel. Medarbetarna tyckte att Du skulle passa bra, särskilt en av den var mycket nöjd.
Det enda negativa är att en del av din erfarenhet på ett område ligger alltför långt bakåt i tiden. Du har visserligen arbetat med det nyligen också fast på ett annat sätt, och det gör att...
- Ja, dessutom är det så att vi precis har fått ett anställningsstopp och det gör att vi inte kan anställa någon nu, tyvärr. Det kommer att bli en utredning, och ja... sedan får vi väl lysa ut jobbet igen.
Axel är tyst.
Och frågar sedan:
- Men det här med min erfarenhet... det visste du ju redan när Du ringde mig första gången!
- Ja, det gjorde jag ju.
- Och dessutom har jag ju en erfarenhet via de sociala medierna som nog kompletterar den här bristen.
- Ja, men nu har vi fått ett anställningsstopp, så vi kan inte anställa Dig... Och sedan om ett halvår får vi utlysa jobbet igen.
- Då vill ja ta tillbaka min ansökan så länge och så vill jag att Du hör av dig när utredningen är klar, säger Axel.
- Ja ska se vad jag kan göra, jag hör av mig, säger Barbara.
Två månader senare har Axel... inte hört något. Han skriver ett brev till nivån över avdelningen där Barbara är chef. Det dröjer inte länge innan han får ett svar att ansökan är förklarad återtagen ett par veckor efter jul, fast det hade ju varit troligt att få veta, tycker Axel.
Han tycker heller inte det är konstigt att han ser jobbet utlyst på nytt, trots att han aldrig hörde av Barbara igen, som han bett henne. Kanske hon "hade det så trevligt", att hon glömde bort det?
-----
Jag tror inte Axel är lessen över att han tog tillbaka sin ansökan och inte visade mer intresse. Det finns andra jobb. Det finns andra arbetsplatser där man värderar kontakten och samarbetet med sina anställda annorlunda.
Men i skrivande stund kan Du fortfarande söka tjänsten. Om Du är intresserad av att vara med i en icke förutsägbar anställningsprocess, förstås...
Men, Du som redan har en god arbetplats - var glad och tacka Gud för den!
Ville bara tacka...
Ett personlig reflexion, bara, till några skolor i de byar jag jobbar som präst:
Vill bara på enklaste sätt säga ett tack till de skolor där jag fick vara med på avslutningen.
Sommarlovet är en stor händelse, efterlängtad och fylld med möjligheter. Det minns vi nog själva, vi som inte har sommarlov längre.
Uppväxttiden kastar en människa mellan stark glädje, förhoppningar och känslor av misslyckande och djupa bekymmer. Det är inte lätt att vara barn, åtminstone inte för alla.
Därför är jag så glad att jag fick tillfälle att ännu en gång få säga till era barn och våra barn:
- Ni är värdefulla.
- Var och en av er är unik.
- Använd allt det goda Du har inom Dig, dela med Dig av det och gör ditt bästa.
Jag vet att det finns några som argumenterar för att jag inte skulle varit där. Detta trots att ingen "utsattes" för bön eller tvingades ta emot en välgångsönskan. Det gör att jag är än mer tacksam för att ni gjorde det möjligt att såväl barn som vuxna än en gång fick ett tillfälle att höra att Du är värdefull som den människa du är.
Det är ett viktigt budskap att ge till var och en, och att det bidrar till ett välmående samhälle. Vi vuxna måste göra vad vi kan för att ge våra barn en inre styrka som också bär genom livets svåra stunder.
Ni gjorde det möjligt för mig som präst att göra vad jag kunde, naturligtvis i respekt för oliktroende. Alla vi vuxna har det uppdraget, i våra olika roller.
Så TACK, rektorer, lärare och föräldrar, för att våra barn fick chansen att känna sig älskade, unika och fantastiska!
Vill bara på enklaste sätt säga ett tack till de skolor där jag fick vara med på avslutningen.
Sommarlovet är en stor händelse, efterlängtad och fylld med möjligheter. Det minns vi nog själva, vi som inte har sommarlov längre.
Uppväxttiden kastar en människa mellan stark glädje, förhoppningar och känslor av misslyckande och djupa bekymmer. Det är inte lätt att vara barn, åtminstone inte för alla.
Därför är jag så glad att jag fick tillfälle att ännu en gång få säga till era barn och våra barn:
- Ni är värdefulla.
- Var och en av er är unik.
- Använd allt det goda Du har inom Dig, dela med Dig av det och gör ditt bästa.
Jag vet att det finns några som argumenterar för att jag inte skulle varit där. Detta trots att ingen "utsattes" för bön eller tvingades ta emot en välgångsönskan. Det gör att jag är än mer tacksam för att ni gjorde det möjligt att såväl barn som vuxna än en gång fick ett tillfälle att höra att Du är värdefull som den människa du är.
Det är ett viktigt budskap att ge till var och en, och att det bidrar till ett välmående samhälle. Vi vuxna måste göra vad vi kan för att ge våra barn en inre styrka som också bär genom livets svåra stunder.
Ni gjorde det möjligt för mig som präst att göra vad jag kunde, naturligtvis i respekt för oliktroende. Alla vi vuxna har det uppdraget, i våra olika roller.
Så TACK, rektorer, lärare och föräldrar, för att våra barn fick chansen att känna sig älskade, unika och fantastiska!
fredag 10 juni 2011
Skolavslutning
Det finns olika uppfattningar om en skolavslutning ska vara i kyrkan eller inte.
Och frågan är ju inte riktigt så enkel som det ser ut att vara.
Mikael R Karlsson skrev på debattsidan i BT idag (10/6 2011) att det fanns två argument för att den hålls i kyrkan: lokalen samt traditionen. Han skriver att lokalen är ett starkare argument och jämför med en gammal växtlighetsrit som inte längre är aktuell, men som ändå praktiserades under många hundra år. Att jämföra med skolavslutningar i kyrkan som endast är hundratalet år gammal.
Emellertid skriver han i en bisats att det kan finnas andra argument. Och, visst - han har rätt.
Det finns kyrkor i hela landet. Överallt där det finns ett upptagningsområde för en skola finns det också en församling som tillhör Svenska Kyrkan. Ett fysiskt område alltså, på samma sätt som landet fortfarande är indelat i "församlingar" som följer Svenska Kyrkans.
Av den anledningen kan ett samarbete vara naturligt.
Det var inte så länge sen som skolan skildes från kyrkan. Fram till mitten av 1960-talet var kyrkoherden självskriven i skolans ledning. Och det var ju naturligt eftersom skolväsendet till stora delar är sprunget ur kyrkans undervisning.
Många av de värderingar som lärs ut i skolan har framförts av kyrkan tidigare i vårt land (fast jag vill inte höra några argument om ensamrätt), för kyrkan har varit den främsta värderingsförmedlare som funnits under ung. 900 år i det vi idag kallar Sverige.
Kyrkan har därför en roll i vårt land som den organisation som uppmuntrar och vill utveckla människors andlighet. Det är en mänsklig rättighet och därför är det inget konstigt med att skolan tar med eleverna dit.
Naturligtvis måste jag skriva ordet RESPEKT, och det med stora bokstäver. Den finns inte alltid, och då blir det problem, då blir det allt annat än enkelt.
De flesta av eleverna och skolans anställda är dessutom medlemmar i en kyrka. Inte på alla platser men på de flesta. Inget ska tvingas på de som inte är medlemmar.
Om skolavslutningen hölls på fotbollsplanen istället skulle inte samma andel vara medlemmar i fotbollsklubben, och frågan är hur det går för den som är medlem i en annan fotbollsklubb?
Jaa...., det är väl OK ändå? Visst...
På många håll finns det ett gott samarbete mellan kyrka och skola, och därför sker avslutningarna naturligt i kyrkan. Detta kanske är det viktigaste argumentet för den här traditionen. En idag aktuell relation som bygger på förtroende och ömsesidigt delande av tillvaron och ansvaret för den.
Men, kyrkan...är det nåt som smittar, tro?
Hmm, jag brukar lära ut, att Gud är sådan att han frågar först innan han dundrar in i en människas personlighet. Det gör Gud även vid en skolavslutning. Tyvärr har inte alla präster insett detta, och det beklagar jag. Men, när inte ens gudstjänsterna vi firar varje söndag i första hand är missionerande, varför skulle en skolavslutning vara det?
Respekt måste finnas, för varje människa, oavsett tro och uppfattningar. Respekt måste också finnas för skolans regler - ickekonfessionell undervisning.
Respekt måste finnas för att varje människas tro inte är färdig.
Alltid och överallt. I och utanför skolan och i och utanför kyrkan.
Kyrkan har inte monopol på någonting (tack o lov), men vi är en aktör i vårt samhälle som vill erbjuda människor att ta sin andlighet på allvar, att ta ansvar för vårt samhälle och för alla människor. Jag kan berätta om min tro, och Du om din, men det som vi alltid delar, är det vi kallar livet.
Och frågan är ju inte riktigt så enkel som det ser ut att vara.
Mikael R Karlsson skrev på debattsidan i BT idag (10/6 2011) att det fanns två argument för att den hålls i kyrkan: lokalen samt traditionen. Han skriver att lokalen är ett starkare argument och jämför med en gammal växtlighetsrit som inte längre är aktuell, men som ändå praktiserades under många hundra år. Att jämföra med skolavslutningar i kyrkan som endast är hundratalet år gammal.
Emellertid skriver han i en bisats att det kan finnas andra argument. Och, visst - han har rätt.
Det finns kyrkor i hela landet. Överallt där det finns ett upptagningsområde för en skola finns det också en församling som tillhör Svenska Kyrkan. Ett fysiskt område alltså, på samma sätt som landet fortfarande är indelat i "församlingar" som följer Svenska Kyrkans.
Av den anledningen kan ett samarbete vara naturligt.
Det var inte så länge sen som skolan skildes från kyrkan. Fram till mitten av 1960-talet var kyrkoherden självskriven i skolans ledning. Och det var ju naturligt eftersom skolväsendet till stora delar är sprunget ur kyrkans undervisning.
Många av de värderingar som lärs ut i skolan har framförts av kyrkan tidigare i vårt land (fast jag vill inte höra några argument om ensamrätt), för kyrkan har varit den främsta värderingsförmedlare som funnits under ung. 900 år i det vi idag kallar Sverige.
Kyrkan har därför en roll i vårt land som den organisation som uppmuntrar och vill utveckla människors andlighet. Det är en mänsklig rättighet och därför är det inget konstigt med att skolan tar med eleverna dit.
Naturligtvis måste jag skriva ordet RESPEKT, och det med stora bokstäver. Den finns inte alltid, och då blir det problem, då blir det allt annat än enkelt.
De flesta av eleverna och skolans anställda är dessutom medlemmar i en kyrka. Inte på alla platser men på de flesta. Inget ska tvingas på de som inte är medlemmar.
Om skolavslutningen hölls på fotbollsplanen istället skulle inte samma andel vara medlemmar i fotbollsklubben, och frågan är hur det går för den som är medlem i en annan fotbollsklubb?
Jaa...., det är väl OK ändå? Visst...
På många håll finns det ett gott samarbete mellan kyrka och skola, och därför sker avslutningarna naturligt i kyrkan. Detta kanske är det viktigaste argumentet för den här traditionen. En idag aktuell relation som bygger på förtroende och ömsesidigt delande av tillvaron och ansvaret för den.
Men, kyrkan...är det nåt som smittar, tro?
Hmm, jag brukar lära ut, att Gud är sådan att han frågar först innan han dundrar in i en människas personlighet. Det gör Gud även vid en skolavslutning. Tyvärr har inte alla präster insett detta, och det beklagar jag. Men, när inte ens gudstjänsterna vi firar varje söndag i första hand är missionerande, varför skulle en skolavslutning vara det?
Respekt måste finnas, för varje människa, oavsett tro och uppfattningar. Respekt måste också finnas för skolans regler - ickekonfessionell undervisning.
Respekt måste finnas för att varje människas tro inte är färdig.
Alltid och överallt. I och utanför skolan och i och utanför kyrkan.
Kyrkan har inte monopol på någonting (tack o lov), men vi är en aktör i vårt samhälle som vill erbjuda människor att ta sin andlighet på allvar, att ta ansvar för vårt samhälle och för alla människor. Jag kan berätta om min tro, och Du om din, men det som vi alltid delar, är det vi kallar livet.
torsdag 9 juni 2011
Bra SAAB 9-5, 2,3 -02a - kostar 4000?
Skall sälja en bil.
Har lagt ut den på webben: www.bilgaraget.se/saab/9-5/457741
Mmm, sen är det bara att vänta. Kanske någon nappar.
Vänta.
Som att fisk, ungefär.
Vänta.
OJ!!
En intresserad av att köpa bilen. Jag mailar och beskriver lite mer. På engelska.
Det går någon dag. Vet inte vart han/hon ("Maria.bensonwww") är ute efter, pruta så klart....
Nehej - Jaså, han/hon vill köpa bilen. Tyvärr inte i Sverige just nu utan på Haiti på FN-uppdrag och ska ha bilen som en överraskning till sonen. En agent hämtar upp den. Jag behöver bara skaffa PayPal konto.
- Jaaa, visst, vill du köpa den osedd, så - OK. (Jag har konto sedan tidigare, så jag behöver inte skaffa något nytt - skönt!)
Får mail om att pengar är överförda och innan jag får ut dem måste jag samma dag betala €450 till agenten i England som ska hämta bilen. Så skynda iväg till "MoneyTransfer" nu - här är adressen...
Så jag får betala 4000 för att inte få bilen såld - ingen bra affär.
- - -
Om man försöker att blåsa någon, kan man försöka göra det med lite finess?
Usel engelska passar inte in på FN-uppdrag på Haiti, betala mer än begärt pris (41,000SEK) är lite misstänkt, och varför köpa en svensk bil som skulle hämtas av en engelsk agent?
Att jag fick två mail om aktivering av nytt PayPalkonto, trots att jag svarade att jag har ett sedan tidigare, ja, det beror väl på fel i systemet.
Men, hallå! Vem är det nu som inte har tänkt så långt?
Har lagt ut den på webben: www.bilgaraget.se/saab/9-5/457741
Mmm, sen är det bara att vänta. Kanske någon nappar.
Vänta.
Som att fisk, ungefär.
Vänta.
OJ!!
En intresserad av att köpa bilen. Jag mailar och beskriver lite mer. På engelska.
Det går någon dag. Vet inte vart han/hon ("Maria.bensonwww") är ute efter, pruta så klart....
Nehej - Jaså, han/hon vill köpa bilen. Tyvärr inte i Sverige just nu utan på Haiti på FN-uppdrag och ska ha bilen som en överraskning till sonen. En agent hämtar upp den. Jag behöver bara skaffa PayPal konto.
- Jaaa, visst, vill du köpa den osedd, så - OK. (Jag har konto sedan tidigare, så jag behöver inte skaffa något nytt - skönt!)
Får mail om att pengar är överförda och innan jag får ut dem måste jag samma dag betala €450 till agenten i England som ska hämta bilen. Så skynda iväg till "MoneyTransfer" nu - här är adressen...
Så jag får betala 4000 för att inte få bilen såld - ingen bra affär.
- - -
Om man försöker att blåsa någon, kan man försöka göra det med lite finess?
Usel engelska passar inte in på FN-uppdrag på Haiti, betala mer än begärt pris (41,000SEK) är lite misstänkt, och varför köpa en svensk bil som skulle hämtas av en engelsk agent?
Att jag fick två mail om aktivering av nytt PayPalkonto, trots att jag svarade att jag har ett sedan tidigare, ja, det beror väl på fel i systemet.
Men, hallå! Vem är det nu som inte har tänkt så långt?
Mer än ens fel...?
En arbetskamrat har visat mig ett uppslag på Wikipedia om "Eviankonferensen".
1938 hade judeförföljelserna börjat i Tyskland, vilket blev tydligt i Nürnburg-lagarna från samma år. Judar fråntogs egendom, titlar och mänksliga rättigheter.
Omvärlden reagerade på detta och därför togs initiativ till denna konferens för att se hur Tysklands omvärld ställde sig till judarna som flydde Tyskland.
Hiler själv sade sig vara villig att göra allt för att slippa detta "avskum" och var glad om andra tog sig an deras öden.
Konferens blev ett fiasko för alla dem som hoppats på en bra lösning. Av alla länder ( tror det var 30-40 ung.) var det egentligen endast Dominikanska republiken som visade sig generösa att ta emot flyktingar. Delegaterna hade antingen inte det mandat från sitt land som krävdes, eller så ansåg man att man redan fyllt sin kvot eller att landets egen ekonomi skulle ta skada.
Bara citatet av Hitler i artikeln är fruktansvärt nog för oss idag att inse vilken vedervärdig politik som drev i Tyskland. Men vi frågar oss, varför inte fler tyskar reagerade?
Men lika så kan vi undra, året före det som räknas som krigsutbrottet - varför var det inte fler höga politiker från andra länder som reagerade?
Mediabevakningen var stor, särskilt från Storbrittannien, och många tidningar kritiserar resultatet av konferensen.
Idag har vi facit för vad som hände, och idag är det lätt att helt avfärda nazismen, inte bara för dess människofientlighet och inneboende rädsla utan också för att den byggde sina argument på detta.
Men vad händer nästa gång? Då kommer ingen ny Hitler, för det namnet är redan förbrukat. Vem kommer då istället?
Och vad ska vi göra för att identifiera nästa führer och nästa människoförhatliga utrensning?
Historien lär oss vad som kan hända, men vi måste vara beredda att samtala om vad vi bygger upp våra värderingar på. Vad är gott och vad är ont och varför är det ena och och det andra annorlunda?
Utvecklingen gick vidare efter 1938 på ett icke önskvärt sätt. Vad kan Du och jag göra för att tidigare hindra en vidrig människorättskränkning nästa gång?
1938 hade judeförföljelserna börjat i Tyskland, vilket blev tydligt i Nürnburg-lagarna från samma år. Judar fråntogs egendom, titlar och mänksliga rättigheter.
Omvärlden reagerade på detta och därför togs initiativ till denna konferens för att se hur Tysklands omvärld ställde sig till judarna som flydde Tyskland.
Hiler själv sade sig vara villig att göra allt för att slippa detta "avskum" och var glad om andra tog sig an deras öden.
Konferens blev ett fiasko för alla dem som hoppats på en bra lösning. Av alla länder ( tror det var 30-40 ung.) var det egentligen endast Dominikanska republiken som visade sig generösa att ta emot flyktingar. Delegaterna hade antingen inte det mandat från sitt land som krävdes, eller så ansåg man att man redan fyllt sin kvot eller att landets egen ekonomi skulle ta skada.
Bara citatet av Hitler i artikeln är fruktansvärt nog för oss idag att inse vilken vedervärdig politik som drev i Tyskland. Men vi frågar oss, varför inte fler tyskar reagerade?
Men lika så kan vi undra, året före det som räknas som krigsutbrottet - varför var det inte fler höga politiker från andra länder som reagerade?
Mediabevakningen var stor, särskilt från Storbrittannien, och många tidningar kritiserar resultatet av konferensen.
Idag har vi facit för vad som hände, och idag är det lätt att helt avfärda nazismen, inte bara för dess människofientlighet och inneboende rädsla utan också för att den byggde sina argument på detta.
Men vad händer nästa gång? Då kommer ingen ny Hitler, för det namnet är redan förbrukat. Vem kommer då istället?
Och vad ska vi göra för att identifiera nästa führer och nästa människoförhatliga utrensning?
Historien lär oss vad som kan hända, men vi måste vara beredda att samtala om vad vi bygger upp våra värderingar på. Vad är gott och vad är ont och varför är det ena och och det andra annorlunda?
Utvecklingen gick vidare efter 1938 på ett icke önskvärt sätt. Vad kan Du och jag göra för att tidigare hindra en vidrig människorättskränkning nästa gång?
måndag 6 juni 2011
rättvisa i en liten ask
Det här med rättvisa är inte alltid så lätt.
Det är klart att man vill vara rättvis - är det inte så vi är uppfostrade?
Visst, det går inte att upprätthålla förstås, vi ges ju olika förutsättningar i livet allt, både från början och under livets gång.
Men, visst vill vi ha rättvisa!
Eller ?
Tänk om det vore så enkelt. Kanske vill vi egentligen inte det.
Alltså, visst ska alla få det de har rätt till, men om de själva inte lägger två strån i kors för att ta emot det de får, ska de då få en chans till?
Rättvisa är alltså svårt!
Inte går det att garantera att två människor får en rättvis start och inte kan vi garantera att fortsättningen bli rättvis. Dessutom är det tveksamt hur långt vi verkligen vill gå för rättvisans skull.
Ett litet test ( inte alls vetenskapligt):
Försöker du vara rättvis?
Köper Du alltid rättvisemärkta produkter när Du har möjlighet?
Rättvisemärkt kaffe är nästan dubbelt så kostsamt som det andra, så det handlar om hur mycket rättvisa får kosta - har vi råd att vara rättvisa.
Alltså är det svårt med rättvisa. Nästan alltid, förutom i affärens kaffehyllor. Där finns rättvisa som i en liten ask.
Det är klart att man vill vara rättvis - är det inte så vi är uppfostrade?
Visst, det går inte att upprätthålla förstås, vi ges ju olika förutsättningar i livet allt, både från början och under livets gång.
Men, visst vill vi ha rättvisa!
Eller ?
Tänk om det vore så enkelt. Kanske vill vi egentligen inte det.
Alltså, visst ska alla få det de har rätt till, men om de själva inte lägger två strån i kors för att ta emot det de får, ska de då få en chans till?
Rättvisa är alltså svårt!
Inte går det att garantera att två människor får en rättvis start och inte kan vi garantera att fortsättningen bli rättvis. Dessutom är det tveksamt hur långt vi verkligen vill gå för rättvisans skull.
Ett litet test ( inte alls vetenskapligt):
Försöker du vara rättvis?
Köper Du alltid rättvisemärkta produkter när Du har möjlighet?
Rättvisemärkt kaffe är nästan dubbelt så kostsamt som det andra, så det handlar om hur mycket rättvisa får kosta - har vi råd att vara rättvisa.
Alltså är det svårt med rättvisa. Nästan alltid, förutom i affärens kaffehyllor. Där finns rättvisa som i en liten ask.
söndag 29 maj 2011
respekt för att inte ha hela sanningen
I slutfasen av en uppsats på C-nivå under mina studier, minns jag hur min handledare och jag diskuterade titeln på arbetet.
Jag skrev om satanismen och avslutade med en uppställning för olika slags undergrupper, beroende på deras uppfattning om en metafysisk (ickefysisk/överjordisk) verklighet eller inte och skillnader i deras agerande.
Min handledare påpekar då för mig att jag ju faktiskt har visat att det finns så stora skillnader inom huvudbegreppet, att jag inte kan ha kvar begreppsordet i bestämd form. Jag tog alltså bort de två sista bokstäverna i begreppsordet, så att det fick stå i obestämd form.
Detta ha påverkat mitt sätt att använda bestämd och obestämd form när jag uttrycker mig.
Jag tror inte att en människa kan uppfatta och förstå sanningen om den värld vi lever i. Vi har inte tillräcklig kunskap, och ingen har förmåga att ta till sig allt ändå. Det finns alltid mer att läsa, mer att förstå, mer att utforska och mer att på ett bättre sätt än idag uttrycka den kunskap vi fått fram.
Vi kan ge upp. Eller så kan vi vara glada att så länge vi lever har vi alltid något nytt att lära oss.
Vår förre ärkebiskop K G Hammar skrev väl en bok, som jag inte läst, med titeln "Jag har inte sanningen, men jag söker den".
Naturligtvis fick han lite skit för det, det fick han ju alltid, men om vi tar in begreppet respekt här, så innebär åtminstone titeln för att han inte definitivt vet och kan förklara allt.
Jag borde nog läsa boken...
Musiktips: "This is my truth. Tell me Yours." Manic Street Preachers.
Har inte närstuderat texterna, men både titeln och musiken är bra.
Vi har nog alla delar av vad som är sanning, vi försöker att förstå vår tillvaro, så gott vi kan.
Därför önskar jag en ömsesidig respekt för andra människor, som också söker efter sanning, men (som Du, Creutz, påpekar) naturligtvis under förutsättning att sökandet i sig grundar sig i respekt för andra. Att fördöma en annan människa är inte att ha respekt för denna.
"Sanningen ska göra er fria"! Ja, det är mitt hopp, och tills dess vill jag vädja till det goda i varje människa, och möta honom/henne respektfullt, så långt denne gör det möjligt i sin egen respekt för andra.
Jag skrev om satanismen och avslutade med en uppställning för olika slags undergrupper, beroende på deras uppfattning om en metafysisk (ickefysisk/överjordisk) verklighet eller inte och skillnader i deras agerande.
Min handledare påpekar då för mig att jag ju faktiskt har visat att det finns så stora skillnader inom huvudbegreppet, att jag inte kan ha kvar begreppsordet i bestämd form. Jag tog alltså bort de två sista bokstäverna i begreppsordet, så att det fick stå i obestämd form.
Detta ha påverkat mitt sätt att använda bestämd och obestämd form när jag uttrycker mig.
Jag tror inte att en människa kan uppfatta och förstå sanningen om den värld vi lever i. Vi har inte tillräcklig kunskap, och ingen har förmåga att ta till sig allt ändå. Det finns alltid mer att läsa, mer att förstå, mer att utforska och mer att på ett bättre sätt än idag uttrycka den kunskap vi fått fram.
Vi kan ge upp. Eller så kan vi vara glada att så länge vi lever har vi alltid något nytt att lära oss.
Vår förre ärkebiskop K G Hammar skrev väl en bok, som jag inte läst, med titeln "Jag har inte sanningen, men jag söker den".
Naturligtvis fick han lite skit för det, det fick han ju alltid, men om vi tar in begreppet respekt här, så innebär åtminstone titeln för att han inte definitivt vet och kan förklara allt.
Jag borde nog läsa boken...
Musiktips: "This is my truth. Tell me Yours." Manic Street Preachers.
Har inte närstuderat texterna, men både titeln och musiken är bra.
Vi har nog alla delar av vad som är sanning, vi försöker att förstå vår tillvaro, så gott vi kan.
Därför önskar jag en ömsesidig respekt för andra människor, som också söker efter sanning, men (som Du, Creutz, påpekar) naturligtvis under förutsättning att sökandet i sig grundar sig i respekt för andra. Att fördöma en annan människa är inte att ha respekt för denna.
"Sanningen ska göra er fria"! Ja, det är mitt hopp, och tills dess vill jag vädja till det goda i varje människa, och möta honom/henne respektfullt, så långt denne gör det möjligt i sin egen respekt för andra.
lördag 28 maj 2011
Visa respekt för sanningar!!
Det är viktigt att visa respekt för andra människors sanningar.
Så säger den judiske rabbinen Peter Borenstein, enligt Kyrkans tidning (nr 21/2011, s 8).
Ett fantastiskt uttalande! Ja, i alla fall ett fantastiskt förhållningssätt, för den som håller sig till det.
Genom historien vet vi att det här förhållningssättet inte varit särskilt vanligt, i alla fall inte i våra historeböcker. Den som har makten bestämmer vad som är sanning. Den som segrar i krig och politiska maktspel är den som (be-)skriver och formar historien.
Idag vet vi att olika människor har olika sanningar, en tydlig effekt av det vi kallar postmodernism. Det är en förutsättning för att vi kan identifiera olika världsbilder och uppfattningar. Och icke desto mindre så har vi olika sätt att se på kunskap, ideologi och medvetande.
Rabbinens ord uttalades under en gatufest med benämningen "Ett Göteborg för alla".
I religions-sfären finns flera olika sätt att uttala sanning, liksom det finns religionskritik med åter andra sätt att uttala sanning.
Likväl delar vi alla, och lever av, samma jord och luft. Vi uppfattar världen och sanning olika, men om vi bär i oss en grundläggande respekt för andra människor och deras sätt att se och förstå tillvaron, så har vi i detta en framkomlig väg och ett hopp om att kunna fortsätta leva tillsammans i någorlunda trygghet.
tisdag 24 maj 2011
Om viljan är stark,så...
Tänk hur långt vi kan komma bara med en stark vilja!
Med hjälp av den kan vi göra det vi annars inte trodde vi skulle klara av, vi kan överbrygga vissa av våra svagheter och med den utvecklas vi.
Bakom en stark vilja måste förstås finnas en god portion motivation, och det är ju inte alltid säkert att vi har. Där har vi alla mer eller mindre att brottas med, för även den som har allmänt god motivation, har det sällan för alla områden.
Möjligen kan vi ta till just en sådan där allmän motivation som "att utvecklas" - att det skulle vara ett mål i sig, eller "att pröva sina gränser", att "utmana en tradition".
Eller varför inte hälsomässiga skäl.
När jag tänker efter så stämmer alla dessa fyra allmänna motiv in på mina joggingrundor, åtminstone den andra och den fjärde. Fast jag är trött och ibland lite omotioverad, ja där kom det, kan jag ändå med viljans hjälp motivera mig att ta en tur ut i skogen. Jag kan utvecklas och försöka springa snabbare för att testa mina gränser. Och framför allt mår jag bättre.
Viljan att använda mina resurser för att hjälpa någon annan är också bra, och där kan motivet bakom vara vår tro och våra värderingar.
Tron och värderingarna kan också vara en drivande kraft bakom viljan hur vi väljer att leva och vara över huvud taget.
Fast vare sig det gäller våra egna resurser eller motivationen att pröva sina gränser måste vi veta var våra gränser går. Vi kan inte pröva gränserna om vi tror att vi själva är gränslösa, och vi kan inte ge ut några resurser när vi har förbrukat de vi har.
Därför är hälsoperspektivet alltiv viktigt att bära med oss, för jag skulle ju inte må bra om jag som är van att springa en halvmil plötsligt tänkte springa ett marathon. Men med hjälp av en stark vilja och gärna en tro & goda värderingar i botten kan vi utvecklas, bit för bit.
Det tror jag är ett förhållningssätt som håller att leva länge på.
Med hjälp av den kan vi göra det vi annars inte trodde vi skulle klara av, vi kan överbrygga vissa av våra svagheter och med den utvecklas vi.
Bakom en stark vilja måste förstås finnas en god portion motivation, och det är ju inte alltid säkert att vi har. Där har vi alla mer eller mindre att brottas med, för även den som har allmänt god motivation, har det sällan för alla områden.
Möjligen kan vi ta till just en sådan där allmän motivation som "att utvecklas" - att det skulle vara ett mål i sig, eller "att pröva sina gränser", att "utmana en tradition".
Eller varför inte hälsomässiga skäl.
När jag tänker efter så stämmer alla dessa fyra allmänna motiv in på mina joggingrundor, åtminstone den andra och den fjärde. Fast jag är trött och ibland lite omotioverad, ja där kom det, kan jag ändå med viljans hjälp motivera mig att ta en tur ut i skogen. Jag kan utvecklas och försöka springa snabbare för att testa mina gränser. Och framför allt mår jag bättre.
Viljan att använda mina resurser för att hjälpa någon annan är också bra, och där kan motivet bakom vara vår tro och våra värderingar.
Tron och värderingarna kan också vara en drivande kraft bakom viljan hur vi väljer att leva och vara över huvud taget.
Fast vare sig det gäller våra egna resurser eller motivationen att pröva sina gränser måste vi veta var våra gränser går. Vi kan inte pröva gränserna om vi tror att vi själva är gränslösa, och vi kan inte ge ut några resurser när vi har förbrukat de vi har.
Därför är hälsoperspektivet alltiv viktigt att bära med oss, för jag skulle ju inte må bra om jag som är van att springa en halvmil plötsligt tänkte springa ett marathon. Men med hjälp av en stark vilja och gärna en tro & goda värderingar i botten kan vi utvecklas, bit för bit.
Det tror jag är ett förhållningssätt som håller att leva länge på.
IT och splittring - fördel?
Trots att vi varit förskonade från terroristbrott på nära håll i fem månader nu, så är temat terrorism alltid aktuellt.
Fem månader, ja, det låter ju inte så långt, men det har inte gått längre tid sedan mannen från Tranås sprängde sig själv i Stockholms julhandel.
Usama bin Laden infångades och dödades efter en jakt på nästan 10 år, vilket gav mer energi åt temat i medias olika utrymmen.
Det tycks mig som att terrorismen ofta slår till i städer. Pentagon var visserligen ett högpriorterat mål 2001, som kunde varit placerat var som helst, men nu låg det också i ett tättbefolkat område.
Är det då lämpligt att fortfarande ha regeringar och andra strategiskt viktiga politiska organ placerade i våra huvudstäder? Är det fortfarande klokt att sammanföra terror-bekämpnings-resurser i tättbefolkade områden.?
Har vi inte resurser med dagens teknik att decentralisera dessa, och låta dem samarbeta och hålla kontakten via IT? Genom att försöka särskilja för terrorister intressanta mål från områden med stor befolkning, finns ju möjlighet att antalet civila offer minskar.
Därför borde vi använda IT på sätt som utmanar våra tidigare traditioner att sammanföra människor med makt och inflytande till samma fysiska plats.
Mötas och samtala - det behöver vi fortfarande, för människan kommer alltid att vara social, men om vi kan identifiera tydliga hot från terrorism, kanske det är klokt att förflytta dessa så långt bort från tätorter som möjligt.
En inte långt tänkt strategi, som säkert har många brister och utvecklingsmöjligheter. Men att utmana gamla traditioner som inte längre tjänar dagens och morgondagens samhälle längre, är det alltid vår uppgift att ge luft åt. Åtminstone det handlar om att motverka våld och mänklsigt lidande.
Fem månader, ja, det låter ju inte så långt, men det har inte gått längre tid sedan mannen från Tranås sprängde sig själv i Stockholms julhandel.
Usama bin Laden infångades och dödades efter en jakt på nästan 10 år, vilket gav mer energi åt temat i medias olika utrymmen.
Det tycks mig som att terrorismen ofta slår till i städer. Pentagon var visserligen ett högpriorterat mål 2001, som kunde varit placerat var som helst, men nu låg det också i ett tättbefolkat område.
Är det då lämpligt att fortfarande ha regeringar och andra strategiskt viktiga politiska organ placerade i våra huvudstäder? Är det fortfarande klokt att sammanföra terror-bekämpnings-resurser i tättbefolkade områden.?
Har vi inte resurser med dagens teknik att decentralisera dessa, och låta dem samarbeta och hålla kontakten via IT? Genom att försöka särskilja för terrorister intressanta mål från områden med stor befolkning, finns ju möjlighet att antalet civila offer minskar.
Därför borde vi använda IT på sätt som utmanar våra tidigare traditioner att sammanföra människor med makt och inflytande till samma fysiska plats.
Mötas och samtala - det behöver vi fortfarande, för människan kommer alltid att vara social, men om vi kan identifiera tydliga hot från terrorism, kanske det är klokt att förflytta dessa så långt bort från tätorter som möjligt.
En inte långt tänkt strategi, som säkert har många brister och utvecklingsmöjligheter. Men att utmana gamla traditioner som inte längre tjänar dagens och morgondagens samhälle längre, är det alltid vår uppgift att ge luft åt. Åtminstone det handlar om att motverka våld och mänklsigt lidande.
fredag 20 maj 2011
det som inte skulle hända ...igen
Ibland blir jag överraskad över hur människor agerar och tänker.
Naturligtvis väl medveten om att andra kan skriva samma sak när de funderar över mig.
Jag är sällan så intresserad av att framhålla vilka hot som byggs upp omkring oss, hur skrämmande världens utveckling eller "dagens ungdom" är.
Och varför skulle jag?
De finns andra som gör och förresten tycker jag att det är bättre att istället försöka hitta lösningar eller alternativa vägar, än att fastna i problemen och grymtandet över dem.
Jag kan ändå inte låta bli att häpna när jag träffar eller hör om rasister på nära håll. Jag har svårt att verkligen tro att någon kan medvetet välja att nedvärdera andra människor som har något gemensamt och som skiljer dessa från den eller de som har den här åsikten.
Spelar det verkligen någon roll vilken egenskap som den grupp med människor har, som nedvärderas? T ex att vi i Sverige nedvärderar de som är födda utomlands.
Det är ju rätt så dumt för de allra flesta är ju faktiskt inte födda i Sverige, och de flesta gör sig inte ens till för att verka vara det. Eller utger sig för att vara nordeuropéer över huvud taget.
Och om någon nu har sådana tankar inom sig, vad är det som gör att man gärna uttrycker dem? Särskilt om man själv använder uttryck som har sitt ursprung i "andra generationens svenskars" språkbruk? Eller gillar pizza, klär sig i andra kläder än äkta svenska märkeskläder och, ja, vad som helst.
Vi kan aldrig gå tillbaka till en helsvensk tillvaro om man inte lever som helt och hållet självförsörjande.
Lars von Trier uttrycker sin sympati för Hitler. Nej, det var inte genomtänkt.
Naturligtvis är inte namnet Hitler en kod för att man ställer sig bakom hela världens djävulskhet, visst även han var en människa liksom du och jag. Fast det blir väldigt svårt att dra fler likheter som inte kraftigt överskuggas av hans initiativ till krig och särskiljande av människor för att mörda en stor mängd av dessa.
Jag börjar inse att det inte bara är cynism och besvikelse som ligger bakom oron över att mänskliga utrensningar kommer att utföras igen. Dessvärre är det nog sant.
En allt större brist på eget ställningstagande och brist på uppvärdering av goda normer kommer att medverka till det.
Inget är gott bara för att en människa säger att det är gott och detsamma med det som kallas ont. Vi behöver dela det med varann. Vi behöver ha diskussioner när vi möts i skolor, på arbetsplatser, torg och gator, kassaköer och parkeringsplatser, kyrkor och föreningar om grunden för vad som är gott/rätt och ont/fel.
Själv tror jag att vi behöver ha något utanför det egna tyckandet och argumenterandet som garanterar att det finns något gott, som verkligen i sig, är gott.
Sedan kan vi aldrig tvinga människor att tänka, känna, reflektera. Fast vi kan alltid hoppas och be för att detta i sig upplevs som attraktivt och som en bestämning av vad det är att vara människa. För det är inget som vi hänföra till en detalj på ytan.
Naturligtvis väl medveten om att andra kan skriva samma sak när de funderar över mig.
Jag är sällan så intresserad av att framhålla vilka hot som byggs upp omkring oss, hur skrämmande världens utveckling eller "dagens ungdom" är.
Och varför skulle jag?
De finns andra som gör och förresten tycker jag att det är bättre att istället försöka hitta lösningar eller alternativa vägar, än att fastna i problemen och grymtandet över dem.
Jag kan ändå inte låta bli att häpna när jag träffar eller hör om rasister på nära håll. Jag har svårt att verkligen tro att någon kan medvetet välja att nedvärdera andra människor som har något gemensamt och som skiljer dessa från den eller de som har den här åsikten.
Spelar det verkligen någon roll vilken egenskap som den grupp med människor har, som nedvärderas? T ex att vi i Sverige nedvärderar de som är födda utomlands.
Det är ju rätt så dumt för de allra flesta är ju faktiskt inte födda i Sverige, och de flesta gör sig inte ens till för att verka vara det. Eller utger sig för att vara nordeuropéer över huvud taget.
Och om någon nu har sådana tankar inom sig, vad är det som gör att man gärna uttrycker dem? Särskilt om man själv använder uttryck som har sitt ursprung i "andra generationens svenskars" språkbruk? Eller gillar pizza, klär sig i andra kläder än äkta svenska märkeskläder och, ja, vad som helst.
Vi kan aldrig gå tillbaka till en helsvensk tillvaro om man inte lever som helt och hållet självförsörjande.
Lars von Trier uttrycker sin sympati för Hitler. Nej, det var inte genomtänkt.
Naturligtvis är inte namnet Hitler en kod för att man ställer sig bakom hela världens djävulskhet, visst även han var en människa liksom du och jag. Fast det blir väldigt svårt att dra fler likheter som inte kraftigt överskuggas av hans initiativ till krig och särskiljande av människor för att mörda en stor mängd av dessa.
Jag börjar inse att det inte bara är cynism och besvikelse som ligger bakom oron över att mänskliga utrensningar kommer att utföras igen. Dessvärre är det nog sant.
En allt större brist på eget ställningstagande och brist på uppvärdering av goda normer kommer att medverka till det.
Inget är gott bara för att en människa säger att det är gott och detsamma med det som kallas ont. Vi behöver dela det med varann. Vi behöver ha diskussioner när vi möts i skolor, på arbetsplatser, torg och gator, kassaköer och parkeringsplatser, kyrkor och föreningar om grunden för vad som är gott/rätt och ont/fel.
Själv tror jag att vi behöver ha något utanför det egna tyckandet och argumenterandet som garanterar att det finns något gott, som verkligen i sig, är gott.
Sedan kan vi aldrig tvinga människor att tänka, känna, reflektera. Fast vi kan alltid hoppas och be för att detta i sig upplevs som attraktivt och som en bestämning av vad det är att vara människa. För det är inget som vi hänföra till en detalj på ytan.
söndag 15 maj 2011
All Seasons in One Day
Ibland undrar man om det verkligen är sant.
Under joggingturen i morse hajade jag till när jag såg den stora svampen ligga alldeles intill joggingstigen. Svamp nu - redan - i maj? Årets första!
Strax därpå sprang jag förbi två stora snöhögar.
Det var visserligen mycket snö i vintras, och under kanten på det stora industrilagret har jag sett snö långt in på våren tidigare år också. Men visst var det snö!
Annars tyckte jag att vitsipporna längs ån och fågelsång ovanför mig påminde mest om vår och den milda morgonvinden i grenarnas sommargrönska fick mig att känna att sommaren är här.
Musiktips: Crowded House : All seasons in One day.
En mjuk Beatles-pastich som gavs ut på singel tidigt 90-tal (? -hittar den inte just nu), då man fortfarande kunde köpa nyutgivna vinylsinglar i en vanlig affär.
Under joggingturen i morse hajade jag till när jag såg den stora svampen ligga alldeles intill joggingstigen. Svamp nu - redan - i maj? Årets första!
Strax därpå sprang jag förbi två stora snöhögar.
Det var visserligen mycket snö i vintras, och under kanten på det stora industrilagret har jag sett snö långt in på våren tidigare år också. Men visst var det snö!
Annars tyckte jag att vitsipporna längs ån och fågelsång ovanför mig påminde mest om vår och den milda morgonvinden i grenarnas sommargrönska fick mig att känna att sommaren är här.
Musiktips: Crowded House : All seasons in One day.
En mjuk Beatles-pastich som gavs ut på singel tidigt 90-tal (? -hittar den inte just nu), då man fortfarande kunde köpa nyutgivna vinylsinglar i en vanlig affär.
lördag 14 maj 2011
konfirmationstid
Har nu fått förtroendet ännu ett år från ett gäng ungdomar att vara ledare under ett år.
Ett år, ja det låter ju som ett tag, men sedan i början av september har tiden bara sprungit iväg. Hallå, vi hade ju precis bara börjat...
Ändå känns det som ett stort förtroende, alla de samtal som vi haft om allt - himmel och jord och däremellan. Alla frågor som väcks och som vi tillsammans får tänka och diskutera om.
Det är väldigt skönt att som ledare inte behöva vara den som har svar på allt! Istället den som börjar med att inleda ett ämne och berätta en del om sin egen och traditionens tro. Och när funderingarna och tankarna sedan kommer försöka bena upp de olika svaren. För det blir så tydligt när vi pratar om det som är lite svårt
- det som har så många bottnar och det där som verkligen betyder något -
att det inte finns ett enda rätt svar.
Men inte desto mindre viktigt blir det att samtala om alternativen.
Även om vi inte skrattar jämt, är det ändå många gånger som vi faktiskt har väldigt roligt. Men, så är det ju ofta när vi delar med oss av vår fantasi, när vi vänder på perspektiven för att se tillvaron från ett annat håll.
Nu så här efteråt tänker jag så mycket på allt det vi aldrig kom till, allt det där vi har kvar...
På allt det där vi hade förberett och sedan kom vi in på ett annat spår och gick vidare därifrån.
Kanske jag skulle hålla mig mer till planeringen framöver?
Fast, kanske ändå inte, för det är ytterst sällan som livet självt gör just det,
och det är ju livet ändå allting handlar om.
Därför är det väldigt roligt för mig att dela det, med ett gäng härliga ungdomar.
Ett år, ja det låter ju som ett tag, men sedan i början av september har tiden bara sprungit iväg. Hallå, vi hade ju precis bara börjat...
Ändå känns det som ett stort förtroende, alla de samtal som vi haft om allt - himmel och jord och däremellan. Alla frågor som väcks och som vi tillsammans får tänka och diskutera om.
Det är väldigt skönt att som ledare inte behöva vara den som har svar på allt! Istället den som börjar med att inleda ett ämne och berätta en del om sin egen och traditionens tro. Och när funderingarna och tankarna sedan kommer försöka bena upp de olika svaren. För det blir så tydligt när vi pratar om det som är lite svårt
- det som har så många bottnar och det där som verkligen betyder något -
att det inte finns ett enda rätt svar.
Men inte desto mindre viktigt blir det att samtala om alternativen.
Även om vi inte skrattar jämt, är det ändå många gånger som vi faktiskt har väldigt roligt. Men, så är det ju ofta när vi delar med oss av vår fantasi, när vi vänder på perspektiven för att se tillvaron från ett annat håll.
Nu så här efteråt tänker jag så mycket på allt det vi aldrig kom till, allt det där vi har kvar...
På allt det där vi hade förberett och sedan kom vi in på ett annat spår och gick vidare därifrån.
Kanske jag skulle hålla mig mer till planeringen framöver?
Fast, kanske ändå inte, för det är ytterst sällan som livet självt gör just det,
och det är ju livet ändå allting handlar om.
Därför är det väldigt roligt för mig att dela det, med ett gäng härliga ungdomar.
fredag 6 maj 2011
att bygga upp eller riva ner trygghet med sexualiteten
Det är mycket snack om sport nu.
Och om sexuella övergrepp.
Det var det snack om förut också, men då i samband med katolska kyrkan. Alltså är det inte bara katoliker som är sexuella varelser, utan kanske rent av människan i sig.
Om det nu är så, är det nog bäst att varken stänga in eller stänga ute de drivkrafter som människan har. Naturligtvis gäller detta så länge de inte skadar någon, som inte vill dras in i någon annans drivkrafter. Men, det här med respekt brukar jag ju framhålla rätt så ofta.
Sexualiteten är dessutom en förutsättning för Guds första bud till människan: föröka er och uppfyll jorden.
Flera gamla bud har förstås blivit upphävna för en annan tid har kommit, men detta bud har inte upphävts men däremot skärpts i det sjätte av de s k 10 Guds bud: Du ska inte begå äktenskapsbrott.
Både rör sig om sexualitet och båda har ett mål att bygga upp en mänsklighet, eller samhälle, som vi brukar säga. Med det andra budet här, tydliggörs att syftet är att samhället ska vara stabilt. Det är inte bara mängd som gäller utan också trygghet.
Sedan vet vi att det finns sexualitet som inte har som mål att mänsklighetens ska förökas. Fast kanske att denna sexualitet ( jag sätter inga "stämplar" här) också är till för att bygga upp samhället, detta genom att människor genom sexualiteten kan ge något av sig själv till en annan, och att ge och ta emot något innerligt förhoppningsvis skapar trygghet i mänskligheten.
Oj, då, jag är inne på respekt igen...
För att återknyta - vi kan inte acceptera ett samhälle där några gör övergrepp på andra.
Vi bör ändra på de tystnadens och rädslans rutiner som hindrar att detta upptäcks.
Ja, och så ska vi möta varandra med respekt.
Och om sexuella övergrepp.
Det var det snack om förut också, men då i samband med katolska kyrkan. Alltså är det inte bara katoliker som är sexuella varelser, utan kanske rent av människan i sig.
Om det nu är så, är det nog bäst att varken stänga in eller stänga ute de drivkrafter som människan har. Naturligtvis gäller detta så länge de inte skadar någon, som inte vill dras in i någon annans drivkrafter. Men, det här med respekt brukar jag ju framhålla rätt så ofta.
Sexualiteten är dessutom en förutsättning för Guds första bud till människan: föröka er och uppfyll jorden.
Flera gamla bud har förstås blivit upphävna för en annan tid har kommit, men detta bud har inte upphävts men däremot skärpts i det sjätte av de s k 10 Guds bud: Du ska inte begå äktenskapsbrott.
Både rör sig om sexualitet och båda har ett mål att bygga upp en mänsklighet, eller samhälle, som vi brukar säga. Med det andra budet här, tydliggörs att syftet är att samhället ska vara stabilt. Det är inte bara mängd som gäller utan också trygghet.
Sedan vet vi att det finns sexualitet som inte har som mål att mänsklighetens ska förökas. Fast kanske att denna sexualitet ( jag sätter inga "stämplar" här) också är till för att bygga upp samhället, detta genom att människor genom sexualiteten kan ge något av sig själv till en annan, och att ge och ta emot något innerligt förhoppningsvis skapar trygghet i mänskligheten.
Oj, då, jag är inne på respekt igen...
För att återknyta - vi kan inte acceptera ett samhälle där några gör övergrepp på andra.
Vi bör ändra på de tystnadens och rädslans rutiner som hindrar att detta upptäcks.
Ja, och så ska vi möta varandra med respekt.
måndag 2 maj 2011
glädjen i att ge
Känner mig trött, men glad ikväll.
Har haft en musikgudstänst med dikter av den lokale poeten Hans Hallebo, där drygt hälften av musiken uruppfördes.
Och just hälften av musiken var jag själv tonsättare till.
Alla har vi många olika gåvor och goda egenskaper. Jag har inte gjort något själv för att få en viss gåva. Däremot ligger det i mitt ansvar att använda det jag har fått, förhoppningsvis så att inte bara jag själv har nytta och glädje av det. Jag tror att det är så som Gud hoppas att vi ska dela med oss. Kanske också vidareutveckla det vi har, i den mån det är möjligt.
För att få ge något är förknippat med glädje.
Dessutom är det ett sätt att bygga upp och vidmakthålla vår värld och samhäller när vi delar med oss av det goda.
Många människor runt omkring mig ger mycket av sig själv. Att då få dela med sig av något är en förmån. Vi blir komplement till varandra.
Dessutom utvecklar det mig själv att ge vidare. Jag får utveckla mina gåvor, och därför i förlängningen kan jag ge mer.
Tacksamheten blir dubbel, både för vad jag har fått och för vad jag kan ge. Och kanske också glädjen blir dubbel? Så , vad har vi att förlora?
Har haft en musikgudstänst med dikter av den lokale poeten Hans Hallebo, där drygt hälften av musiken uruppfördes.
Och just hälften av musiken var jag själv tonsättare till.
Alla har vi många olika gåvor och goda egenskaper. Jag har inte gjort något själv för att få en viss gåva. Däremot ligger det i mitt ansvar att använda det jag har fått, förhoppningsvis så att inte bara jag själv har nytta och glädje av det. Jag tror att det är så som Gud hoppas att vi ska dela med oss. Kanske också vidareutveckla det vi har, i den mån det är möjligt.
För att få ge något är förknippat med glädje.
Dessutom är det ett sätt att bygga upp och vidmakthålla vår värld och samhäller när vi delar med oss av det goda.
Många människor runt omkring mig ger mycket av sig själv. Att då få dela med sig av något är en förmån. Vi blir komplement till varandra.
Dessutom utvecklar det mig själv att ge vidare. Jag får utveckla mina gåvor, och därför i förlängningen kan jag ge mer.
Tacksamheten blir dubbel, både för vad jag har fått och för vad jag kan ge. Och kanske också glädjen blir dubbel? Så , vad har vi att förlora?
lördag 30 april 2011
vårstämning
Vet inte om det är likadant varje år.
I alla fall har jag verkligen känt i år att våren är fantastiskt härlig.
Fågelsången är väldigt vacker, värmen som tinar upp hela tillvaron, ljum vind och utsprickande träd.
Kanske har det med den långa vintern att göra, men jag gillade å andra sidan verkligen att vintern fick vara vinter.
Därför hade jag önskat att våren ochså fick vara vår, men det har blivit sommarvarmt med den gång, och allt sker alldeles för fort.
Helst skulle man få tillfälle att vara ledig vid den här tiden, men själv jobbade jag intensivt hela påsken, helgen och veckan före och sedan var det ju full fart igen. Dessutom är det hem-tenta-tid, och den gör ju inte sig själv.
Deklarationen är i alla fall inlämnad efter att ha räknat ihop, insett att min e-legitimation hade gått ut, så jag ordnade en ny, startade om datorn 4 gånger och bytte webläsare för att kunna komma logga in. Hade jag valt pappersvarianten så..
ja, skriva under, lägga i kuvert och posta hade gått snabbare!
så istället för eld, blir det tenta-skrivande ikväll. GLAD VALBORG!
I alla fall har jag verkligen känt i år att våren är fantastiskt härlig.
Fågelsången är väldigt vacker, värmen som tinar upp hela tillvaron, ljum vind och utsprickande träd.
Kanske har det med den långa vintern att göra, men jag gillade å andra sidan verkligen att vintern fick vara vinter.
Därför hade jag önskat att våren ochså fick vara vår, men det har blivit sommarvarmt med den gång, och allt sker alldeles för fort.
Helst skulle man få tillfälle att vara ledig vid den här tiden, men själv jobbade jag intensivt hela påsken, helgen och veckan före och sedan var det ju full fart igen. Dessutom är det hem-tenta-tid, och den gör ju inte sig själv.
Deklarationen är i alla fall inlämnad efter att ha räknat ihop, insett att min e-legitimation hade gått ut, så jag ordnade en ny, startade om datorn 4 gånger och bytte webläsare för att kunna komma logga in. Hade jag valt pappersvarianten så..
ja, skriva under, lägga i kuvert och posta hade gått snabbare!
så istället för eld, blir det tenta-skrivande ikväll. GLAD VALBORG!
torsdag 28 april 2011
påsk - mörker och ljus
Så har påsken kommit. Eller är den redan över?
Redan på påskafton rear affärerna ut påsksakerna. Själv har jag inte hunnit med att ta fram några påsksaker än, för direkt efter en prästs åtta gudstänster och annat arbete, började ju en ny vecka. Hoppas hinna lägga på en påskduk i alla fall nu till helgen.
Dynamiken i påskens händelser gör nästan hela upplevelsen. Fast det funkar förstås inte om dynamiken mest består av att resa sig ur, och sätta sig i TVsoffan igen.
Påskens drama är inget som vi sitter och bara tittar på utifrån. Du och jag är en del av det. Vi är med i händelserna för de rör Dig och mig och människovarandet. Och det är svårt att se på distans.
Dynamiken finns i mötena vi gör med varandra och
dynamiken finns i berättelserna vi hör. Det är så skönt att evangelierna inte bara är några resultatrapporter utan att människorna som var med porträtteras som levande människor som du och jag kan identifiera oss med.
Påskdagen var mycket gråt, oro, funderingar. Det skulle det varit för oss också. Där finns plats för mörket och därför känns ljuset så befriande när det väl blir uppenbart.
Om vi lever våra liv parallellet med facit i hand, hittar vi aldrig dynamiken. Den finns emellan oss, i mötena, i människovarandet, aldrig i ett distanserat passivt åskådande.
Fast det här gäller inte bara påskhelgen. Det gäller hela ditt liv!
Redan på påskafton rear affärerna ut påsksakerna. Själv har jag inte hunnit med att ta fram några påsksaker än, för direkt efter en prästs åtta gudstänster och annat arbete, började ju en ny vecka. Hoppas hinna lägga på en påskduk i alla fall nu till helgen.
Dynamiken i påskens händelser gör nästan hela upplevelsen. Fast det funkar förstås inte om dynamiken mest består av att resa sig ur, och sätta sig i TVsoffan igen.
Påskens drama är inget som vi sitter och bara tittar på utifrån. Du och jag är en del av det. Vi är med i händelserna för de rör Dig och mig och människovarandet. Och det är svårt att se på distans.
Dynamiken finns i mötena vi gör med varandra och
dynamiken finns i berättelserna vi hör. Det är så skönt att evangelierna inte bara är några resultatrapporter utan att människorna som var med porträtteras som levande människor som du och jag kan identifiera oss med.
Påskdagen var mycket gråt, oro, funderingar. Det skulle det varit för oss också. Där finns plats för mörket och därför känns ljuset så befriande när det väl blir uppenbart.
Om vi lever våra liv parallellet med facit i hand, hittar vi aldrig dynamiken. Den finns emellan oss, i mötena, i människovarandet, aldrig i ett distanserat passivt åskådande.
Fast det här gäller inte bara påskhelgen. Det gäller hela ditt liv!
torsdag 21 april 2011
Skärtorsdag
Ingen påsk utan ägg, skriven ICA-handlaren.
Och visst, ägg är en bra symbol för nytt liv.
Ingen påsk utan dynamiken som finns i påskens dagar, säger jag.
Det vore URTRIST att äta massor av ägg varje dag, frossa i godis varje dag, äta överdådigt varje dag. Dynamiken i våra liv är definitivt en rikedom, för i de tråkiga, "låga" dagarna lär vi oss uppskatta de härliga "hög-tiderna".
Snart går skärtorsdagen över i långfredag. Skärtorsdagen är, tycker jag kyrkoårets höjdpunkt: just för att den rymmer så många olika delar av livet. Både glädje och förtvivlan, gemenskap och ensamhet, vänskap och svek. Men det huvudsakliga temat är ändå Guds sons nya förbund med oss människor. En gemenskap som river ner hierarkier, öppen för alla som vill.
Det låter bra, men är svårare i praktiken, från Jesu tid fram till idag. Och säkert framöver...
Alltid skönt att hitta en syndabock, för då märks mina egna svagheter och synder mindre. Eller? Kan jag välja en annan väg?
Det finns alltid olika strömmar man kan följa med, men ingetsäger att det minsta motståndets väg är den väg som är mest sann.
Kanske jag tycker illa om Judas. Men vem är jag att döma honom? Det är väl inte min uppgift?
Och varför skulle det vara det - jag är väl inte fri från svaghet, ogenomtänkta tankar eller egoism? Jag är inte genomgod, alltid konsekvent och felfri!
Nej, istället måste jag till slut också förlåta inte bara Judas,
utan också alla de som fördömt honom.
Och visst, ägg är en bra symbol för nytt liv.
Ingen påsk utan dynamiken som finns i påskens dagar, säger jag.
Det vore URTRIST att äta massor av ägg varje dag, frossa i godis varje dag, äta överdådigt varje dag. Dynamiken i våra liv är definitivt en rikedom, för i de tråkiga, "låga" dagarna lär vi oss uppskatta de härliga "hög-tiderna".
Snart går skärtorsdagen över i långfredag. Skärtorsdagen är, tycker jag kyrkoårets höjdpunkt: just för att den rymmer så många olika delar av livet. Både glädje och förtvivlan, gemenskap och ensamhet, vänskap och svek. Men det huvudsakliga temat är ändå Guds sons nya förbund med oss människor. En gemenskap som river ner hierarkier, öppen för alla som vill.
Det låter bra, men är svårare i praktiken, från Jesu tid fram till idag. Och säkert framöver...
Alltid skönt att hitta en syndabock, för då märks mina egna svagheter och synder mindre. Eller? Kan jag välja en annan väg?
Det finns alltid olika strömmar man kan följa med, men ingetsäger att det minsta motståndets väg är den väg som är mest sann.
Kanske jag tycker illa om Judas. Men vem är jag att döma honom? Det är väl inte min uppgift?
Och varför skulle det vara det - jag är väl inte fri från svaghet, ogenomtänkta tankar eller egoism? Jag är inte genomgod, alltid konsekvent och felfri!
Nej, istället måste jag till slut också förlåta inte bara Judas,
utan också alla de som fördömt honom.
tisdag 19 april 2011
världens bästa ursäkt
Det är inte alltid man känner att man har världens bästa ursäkt.
Men, ibland kan det kännas rätt så skönt att ha den till hands.
Våren är definitivt här och det är verkligen härligt! Värmen, solen, himlen, ljuset...
Har man eget hus så är det dags att ta sig ut i trädgården och se vad som överlevt vintern och vad man helst skulle vilja så, sätta och plantera.
Visst gillar man trädgården... eller så är man lycklig över att för en gång skulle ha världens bästa ursäkt:
-Vi har precis dränerat om. Och väntar på att få det återställt.
Där är jag nu.
Vilken befrielse! Det är ingen idé att göra något enda skapandes grann!
Stenläggning är uppbruten till hälften, grus och stensamlingar ligger här och var tillsammans med några jordhögar och större stenar. Hål i marken här och var efter buskar som försvunnit, gräsmattan är för det mesta inte mer, altan-häcken är delad på två, trappan lite sne och stora traktorspår pryder jordens yta.
Fullständigt meningslöst att göra något över huvudtaget och det passar mig alldeles utmärkt. Därför är jag extra glad över de små blommor som trots allt sticker upp. En ren bonus!
Det är dock inte omöjligt att anläggningsfirman kommer inom några veckor och då har jag ingen ursäkt längre. Då är behovet av goda insatser omätligt.
Så, nu är det bäst att jag laddar upp med positiv energi över glädjen att ha världens bästa ursäkt. Enda problemet är ju att den inte håller så länge till...
Men, ibland kan det kännas rätt så skönt att ha den till hands.
Våren är definitivt här och det är verkligen härligt! Värmen, solen, himlen, ljuset...
Har man eget hus så är det dags att ta sig ut i trädgården och se vad som överlevt vintern och vad man helst skulle vilja så, sätta och plantera.
Visst gillar man trädgården... eller så är man lycklig över att för en gång skulle ha världens bästa ursäkt:
-Vi har precis dränerat om. Och väntar på att få det återställt.
Där är jag nu.
Vilken befrielse! Det är ingen idé att göra något enda skapandes grann!
Stenläggning är uppbruten till hälften, grus och stensamlingar ligger här och var tillsammans med några jordhögar och större stenar. Hål i marken här och var efter buskar som försvunnit, gräsmattan är för det mesta inte mer, altan-häcken är delad på två, trappan lite sne och stora traktorspår pryder jordens yta.
Fullständigt meningslöst att göra något över huvudtaget och det passar mig alldeles utmärkt. Därför är jag extra glad över de små blommor som trots allt sticker upp. En ren bonus!
Det är dock inte omöjligt att anläggningsfirman kommer inom några veckor och då har jag ingen ursäkt längre. Då är behovet av goda insatser omätligt.
Så, nu är det bäst att jag laddar upp med positiv energi över glädjen att ha världens bästa ursäkt. Enda problemet är ju att den inte håller så länge till...
torsdag 14 april 2011
Konsten att vara på samma ställe som där man befinner sig
De flesta av oss strävar mot någon slags förbättring.
Det finns ju alltid områden som kan förbättras mot hur de är idag.
Kanske går några av oss in så mycket i dessa förväntningar, att vi agerar som om vi vore där redan. Fast vi är ännu inte riktigt där.
På liknande sätt kan det vara med den som är beviken över hur en viss utveckling gått. "Det var bättre förr"-syndromet kan också få en lite "tids-frysande" effekt på oss, så att fortfarande agerar som vi alltid har gjort.
Därför är det inte så märkligt att vi inte alltid lever och agerar i den tidsposition vi är i just nu. Eftersom vi är olika människor med olika historia, förväntningar och värderingar ( etc) så är det ju heller inte säkert att vi uppfattar den just nu aktuella tiden på samma sätt. Det vore rentav omöjligt.
Språket är till viss hjälp, så länge vi har en acceptabel gemensam överensstämmelse av ordens betydelse, men det har vi ju inte alltid.
Eftersom vi också har olika värderingar har vi ju säkert olika uppfattningar om vad vi kan och vill förvänta oss, respektive hur vi tolkar den tid som vi har lämnat.
Hänger Du med?
Eftersom vi knappt kan räkna med att vi uppfattar vår position likadant bör jag antingen propagera stenhårt för att just jag har den rätta uppfattningen och andra har fel i det som inte överensstämmer med min uppfattning. Eller så måste jag vara ödmjuk och inse att jag kanske är ensam att uppfatta tillvaron på exakt det sätt jag gör, och i samspråk med andra försöka hitta fram till en mer gemensam grund.
Det kan säkert vara skönt att få bestämma och tillrättavisa andra som inte begriper så mycket, så att de verkligen förstår hur det egentligen ligger till. Jag tjänar i alla fall på det och kansek jag kan låta fler av mina egna förväntningar förverkligas.
Eller så söker jag efter att tillsammans med andra utveckla tillvaron, och inte minst mig själv. Och är samtidigt villiga att själv ompröva min ståndpunkt.
Det senare förhållningssättet tvingar mig att inse att jag inte nödvändigtvis vet bäst.
Och det är fantastiskt befriande!
Det finns ju alltid områden som kan förbättras mot hur de är idag.
Kanske går några av oss in så mycket i dessa förväntningar, att vi agerar som om vi vore där redan. Fast vi är ännu inte riktigt där.
På liknande sätt kan det vara med den som är beviken över hur en viss utveckling gått. "Det var bättre förr"-syndromet kan också få en lite "tids-frysande" effekt på oss, så att fortfarande agerar som vi alltid har gjort.
Därför är det inte så märkligt att vi inte alltid lever och agerar i den tidsposition vi är i just nu. Eftersom vi är olika människor med olika historia, förväntningar och värderingar ( etc) så är det ju heller inte säkert att vi uppfattar den just nu aktuella tiden på samma sätt. Det vore rentav omöjligt.
Språket är till viss hjälp, så länge vi har en acceptabel gemensam överensstämmelse av ordens betydelse, men det har vi ju inte alltid.
Eftersom vi också har olika värderingar har vi ju säkert olika uppfattningar om vad vi kan och vill förvänta oss, respektive hur vi tolkar den tid som vi har lämnat.
Hänger Du med?
Eftersom vi knappt kan räkna med att vi uppfattar vår position likadant bör jag antingen propagera stenhårt för att just jag har den rätta uppfattningen och andra har fel i det som inte överensstämmer med min uppfattning. Eller så måste jag vara ödmjuk och inse att jag kanske är ensam att uppfatta tillvaron på exakt det sätt jag gör, och i samspråk med andra försöka hitta fram till en mer gemensam grund.
Det kan säkert vara skönt att få bestämma och tillrättavisa andra som inte begriper så mycket, så att de verkligen förstår hur det egentligen ligger till. Jag tjänar i alla fall på det och kansek jag kan låta fler av mina egna förväntningar förverkligas.
Eller så söker jag efter att tillsammans med andra utveckla tillvaron, och inte minst mig själv. Och är samtidigt villiga att själv ompröva min ståndpunkt.
Det senare förhållningssättet tvingar mig att inse att jag inte nödvändigtvis vet bäst.
Och det är fantastiskt befriande!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)