Skratta eller gråta - personligt om predikoförberedelse för sexagesima

En del bibeltexter som man som präst råkar på inför en gudstjänst slår an en hel del känslor. Själv känns det som om sexagesima plötsligt fått en central roll i hela kyrkoåret.

Söndagens namn anger att det är sextio dagar före påsk, söndagen före vi går in i "fastlagen", vilket är tre dagar av karneval ( kanske vi skulle satsa lite mer på!!) före fastan, som påbörjas på askonsdagen.

Så råkar jag nu på en evangelieläsning som känns väldigt personlig, ord som ekat inom mig mycket under sista tiden.
Känslor väcks till liv, som gärna fått ligga och slumra i överskådlig tid. För jag påminns igen över vår kyrka som är allt annat än perfekt, där förakt för andra människor inte är ovanligt, både för vanliga gudstjänstbesökare och för olika medarbetare.

Och där föraktet i sig, leder till att människor körs över eller nonchaleras eftersom de i föraktet inte tillmäts sitt rätta mänskovärde. Eller på ren svenska - de är dumma eller obekväma.

Föraktet grundar sig naturligtvis i historien hos den som bär på det. Att själv inte blivit erkänd sitt värde, rädsla för att själv inte duga. Då kan man använda sin makt till att statuera exempel, att visa vem som bestämmer. Eller så bryr man sig helt enkelt inte om vad en del andra människor önskar och ber om. När man då ser rädsla, besvikelse och missmod hos en annan, känns de egna känslorna av samma sort inte så svåra.

Det är lätt att bli besviken på kyrkan, för vi har höga förhoppningar på den. Vi kopplar lätt ihop våra goda gudsbilder med hela kyrkan som organisation, och när vi då möter mänsklig ofullkomlighet eller rädsla och förakt hos de som har fått en maktposition, då är det lätt att bli besviken. Att vilja lämna, att vilja gå någon annanstans.

Då hörs Petrus ord i mig: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord!
Ja, kyrkan är mänsklig, även om den är den plats på jorden som erbjuder en levande relation med Jesus/Gud.
Här finns många problem, här finns rädsla som motsats till kärleken som vi hoppas finna. Men vad ska jag göra när jag blir trött och besviken på kyrkan?
Ja, vart annanstans kan jag gå? Det är ju här som är min plats och min roll blir då tydligare för mig - att stanns och göra allt jag kan för att den ska bli mer lik min önskan - en plats där var och en respekteras och bemöts med kärlek. Oavsett status, utbildning, kallelse eller ålder.

Jag vill men kan inte predika om min besvikelse. Jag måste föra fram hoppet, det goda. Det är ju det jag själv förväntar mig av andra. Därför är Petrus ord så viktiga för mig.
I all min besvikelse över att kyrkan inte är perfekt har jag fått ett uppdrag att stanna och kämpa, att använda mina förmågor till att göra så gott jag förmår, att komma med kärlek och förlåtelse. För jag vet, att jag har stöd hos den Gud som jag delar livet med.
Där är mitt fokus och mitt liv.

frihetens kraft

Det är både skrämmande och fantastiskt att se vad som händer i Libyen. Nu efter först Tunisien, sedan Egypten och därefter en del bubblande i några av de andra mellanöstern-stater, så ställs allt på sin spets i Libyen.
Efter 42 år med samme diktator, räds inte folket döden och blodbad, som det kallats.

Höga företrädare för landet byter sida från diktatorns till folkets, militärer som vägrar beskjuta sina egna, och människor som trotsar våldets hot.
Civilkurage!

För frihetens skull, för demokratins skull, för att få räknas med.

Vi här i norra Europa hejar förstås på, på behörigt avstånd. Vi riskerar inget. Vi är nöjda med vår demokrati, vi har haft vår julrush, mellandagsrea, möbelrea och nu börjar bokrean också. Vad kan vi mer behöva?

Blir det någonsin rea på civilkurage? Eller vad skulle få oss att visa ett uns av det civilkurage som det Libyska folket visar?
Men, visst, vi behöver inte längta efter frihet och demokrati. Trots det finns det tillfällen då jag önskat mer vilja och aktivt ställningstagande i vårt land.

Att våga ta ställning mot våld, mot meningslöshet, mot utfrysning och utvisning av människor som behöver ett hem, en plats på jorden att vila ut på. Och en funktion i samhället som gör att de tas i anspråk.
Civilkurage för det goda, mot förakt och nedvärderande av andra.

Världen förändras hela tiden. Men det är alltid din och min uppgift att varje dag göra vad vi kan, för att genomföra de förbättringar som behövs där vi är. Kanske inte bara för vår skull, utan också för människovärdets.

Har du fått rätt information?

Att ge information som är rätt är inte enkelt.
Rätt svårt, men inte desto mindre viktigt.

Även det som borde vara enkelt att informera om är sällan så lätt.
Ett exempel kan vara när en charter-researrangör ska informera om hur extra bagagevikt ska beställas.
"Ska göras före avresa". Låter väl tydligt?

Jag provade och upptäckte när jag väl kommit till den web-sidan, att det ska göra senast sju dagar före flightens avgång.
Nåja, det räcker väl med att boka det till hemresan, och frågade vid incheckningen, där jag fick svaret att det skulle gå att boka vid utresans ankomst till resemålets flygplats.
Väl där skulle jag vänta till ankomsten till resmålet i sig och guiderna där.

Första bästa guide hävisade mig till välkomstmötet, och där tog en guide emot mitt önskemål för att undersöka ärendet, men återkom någon dag senare med att det var försent.

Jag informerades på bussen från flygplatsen om att kolla upp viktiga tider i researrangörens pärm direkt vid ankomsten till hotellet, d v s för välkomstmöte dagen efter ankomsten, samt tid för upphämtning på hemresedagen. Problemet var bara att dagen efter tisdag sällan är måndag och om en vecka i solen börjar på en tisdag, är det alldeles för kort att åka tillbaka redan på söndagen.

Att jag nästan fick betala hela resan två gånger p g a säljarnas svårigheter att se, förstå och lämna information i rätt tid om hur betalning skulle ske, när min resa nu ersatte en tidigare bokning, får jag väl däremot se som ett misstag.
Och det vet jag ju lätt kan ske när man ska lämna information....

fiktivt ledarskap

Hade tänkt skriva om något helt annat när jag ramlade in på en facebook-fråga om varför Kapten James T. Kirk (Star Trek - the original series) är en exceptionell ledare.
Eftersom jag nu är inne på min tredje ledarutbildning är det ju alltid kul att se vad några svarar ang en fiktiv 60-tals-TV-figur.

Kanske är det för att hans pauserande i sitt tal gör honom mer övertygande. Och det är ju bra om han inte stammar när nu någon annan berömde honom för hans tal.

Han tar inte skit från någon och han lyckas att alltid gå vidare, vad som än händer. Och visst, det är bra egenskaper.

Eller att han inte är rädd för att misslyckas, utan kastar sig in i nya farlig situationer ständigt. Och visst, har man bara läst i manus att efter 45 minuter har han överlevt än en gång, så är det väl ingen konst.

Fast frågan är om jag inte gillade denna bäst: en stor portion förtroende och en snävt sittande uniform. För visst passar det väl bra in också på en präst i kaftan?

Utvecklingen i Egypten - och i kyrkan och världen!

Vi har alla hört vad som händer i Egypten, och likaså har vi hört många funderingar över vad som skall komma.

Idag (på bilbesiktningen) (Ja, den gick igenom, u.a.) hörde jag på radion röster från Frihetstorget.
En läste ur Lukasevangeliet, en annan ur Koranen.
Någon muslim hade stolt visat upp sin kontaktlista i telefonen, för att visa på de många kristna vänner han hade.
Många ropade att muslimer - kristna - vi är ett, eller att tillsammans gjorde man gemensam sak mot regimen. Gemensamt var man trött på förtryck, gemensamt var man ett enda folk.

Det finns många nidbilder av både kristendom och islam. Naturligtvis finns det alltid en bakgrund till dem, men många gånger kommer dessa i förgrunden. Det finns en vilja att ta sin religion på allvar. Att bära fram budskap om fred, syskonskap, omsorg och försök till rättvisa och förlåtelse.

"Organisationen är budskapet" - en formulering jag såg i en bok av Per-Anders Sandgren.
Att t ex kyrkan är i sig själv, gör och säger endast det, som står i samklang med sitt budskap.

Det skulle ju helst gälla de flesta organisationer, men inte minst kyrkan.
Ibland känns det som en dröm. Tänk om det är de allra mest kärleks- och omsorgsfulla tankarna vi har, är de som står närmast sanningen om Gud!? Tänk om kyrkan skulle tillåta sig att vara Kyrka!
Vi skulle då få ännu större förtroende, vi skulle mer närma oss en enhet. En enhet där inte särskilda formuleringar och regler är det som styr, utan närheten till Kristus skulle vara det som förenar och stärker. Det som betyder allt!

I så fall är människokärleken till var och en det mest grundläggande i våra liv. Och då bara än mer värdefullt om vi inte bara tillhör en religion, utan delar vår dröm med fler, från andra religioner eller kanske ingen alls.
Det finns ingen annan väg att gå - det verkar många Egyptier förstått.
Tänk om vi också skulle kunna drömma om den möjligheten!

Melodifestival 2011-1

Ja, en balans mellan det som är viktigt och det som är mer för nöjes skull ligger nära till hands för mig.
Melodifestivalen har jag sett på sedan 1977. Har inte missat något år sedan dess.

Deltävling 1 förvånade mig med att jag satte höga betyg på de tre första. Dilba var förstås lite svag, men hade hoppats hon hade kommit top 4. Skamligt att hon kom sist! Men, det har naturligtvis inte likhetestecken med att något är dåligt. Susanne Alvengren häromåret hade en väldigt fin sång, Magnus Uggla och andra guldkorn har hamnat där.

Swingfly förvånade mig för att den var så pass bra, och den kunde blivit ännu bättre om de kombinerat alla tre röststämmorna mer på slutet.
Jenny Silver sjunger ABBA, men ett gott hantverk var det i alla fall.

Gillade humorn och de små Ladytron-influenserna jag tyckte mig höra hos Le Kid.
Pernilla Andersson var ju i en helt annan dimension - det blev plöstligt... lite mer äkta. Inte så beräknat, utan vanligt snyggt klädd, snygga färger, bra låt och ett ganska vackert sound.

Danny var ju förhandstippad, men det hade väl varit bra om det funnits en refräng efter det där enformiga sticket. De andra grabsen gick mig spårlöst förbi.

Resten var väl OK, för jag uppskattade Kristian Luuk och jag har väl inte tyckt att helheten försöker nå upp till den nivån som fanns under hans år som ledare.
Mmm - har jag rätt eller fel?

utveckling och ansvar - grund för gott medarbetarskap

En uppdatering och utveckling av mitt tidigare inlägg om ledar- och chefskap.
Kommunchefen i Svenljunga avgår och Anders återtar sina politiska uppdrag.
Att ta ansvar för sina uppdrag måste vara regel snarare än undantag.

Mycket av dagens ledarutbildning går ut på att bygga relationer och att först då kan vi tillsammans skapa en god arbetsmiljö. Det har ju inte bara en chef ansvar för.
Medarbetarskap blir ett allt vanligare begrepp.
Det innebär att alla delar gemensamt på ansvaret att göra vad man kan för att nå ett gott resultat vad gäller detta. En förutsättning är dock att chefen gör detta möjligt.

En grund för ett gott medarbetarskap är att alla i arbetsmiljön har en liknande bild av vad ett gott medarbetarskap är. Och det kommer inte automatiskt, dessvärre. Det måste jobbas med.

De stackars chefer som blir av med sina jobb för att de inte hade förmågan att utföra sin tjänst tillräckligt bra är det förstås synd om. Men hjälper det verkligen med ett par årslöner som tröst?
Några miljoner hit eller dit - är tveksam till det. Eller drygt tre miljoner som Svenska Kyrkans f d generalsekreterare får.
Hade det inte varit bättre med en garanterad studieplats på en utbildning med annan inriktning? Gärna med några extra års studiemedel. Helt hopplösa kan de väl inte vara?

Det skulle bygga upp både människor och samhälle mer, än att betala högt för någons inkompetens. Vi måste ändå tro på att varje människa har en förmåga att kunna göra något bra och bygga på det.

Kom tillbaks!!!

Ett tag har Svenljunga kommun förekommit rikligt i nyhetsrapporteringen p g a arbetsmiljöproblem. Senast har kommunjuristen blivit avskedad av en anledning vars grad av allvar är tvivelaktig. Som en följd därav lämnade en av kommunpolitikerna, Anders Fransson, sina samtliga uppdrag.
"Han slutar även i protest mot den brist på civilkurage och ovilja att ta ansvar som politikerna i kommunstyrelsen visat", enligt SR P4 Sjuhärad.

Flera andra intygar att arbetsmiljön har stora brister, och att den som vågar säga något riskerar att omplaceras eller bli av med jobbet.

Ja, så här kan det uppenbarligen vara. Politiker och chefer som har både makt och ansvar väljer den bekväma linjen att , då man blir ifrågasatt, avlägsnar man hellre den som påpekar bristen än att åtgärda dess orsak.

Brister i arbetsmiljö finns det likaså i kyrkan, det är ju också väl bevittnat.
Jag förundras över bristen på självreflektion som finns här och var. Hur kan det ens vara möjligt att se sig själv i en chefsposition utan att ha viljan att sträva efter en god arbetsmiljö. Inte för arbetsmiljöverkets eller lagens krav, utan för att chefen själv inte utför sitt arbete korrekt när detta försummas.

I princip all litteratur i alla chefsutbildningar klargör att alla tjänar på en god arbetsmiljö, att de anställda presterar klart bättre när de känner tilltro till och uppskattning från sin ledning.
Men jag vet att det inte är självklart, och vet att många delar dessa erfarenheter. Och våra demokratiskt valda kanske också borde känna en önskan om att lära sig en humanare behandling av de som arbetar för att utföra vad de förra bestämt.

Hur blir då vårt framtida samhälle? Om inte kommun och kyrka, från de offentliga respektive "tredje" sektorerna i samhället, strävar efter att människor ska fungera väl tillsammans, vem ska då göra det?
Jag vet att kyrkan har lagt in ett par växlar för att öka antalet chefer som agerar utefter respektfulla kriterier, men fortfarande går det att höra nya historier där det är svårt att tro sina öron. Finns det på vissa håll ingen som helst vilja att behålla god, engagerad personal?

Därför behövs det människor som vägrar ge efter, som vägrar tåla påhopp, orättvisor, irrelevanta utskällningar, avsaknad av uppskattning, bortschabblade anställningar, uppenbar brist på professionalitet o s v. Det drabbar sällan bara en människa, att den som har en maktposition är okunnig och rädd att bli ifrågasatt. Det drabbar Dig & mig.

Därför Anders Fransson: Du behövs som en politiker som värnar det goda. Vi behöver fler som du som säger ifrån. Anders - Kom tillbaks!!!