Perspektiv på tillvaron?

Ja, tack!

Hur ska vi annars kunna se det som vi själva står i?
Under helgen har det varit väldigt internationellt tema för mig.
Fick i lördags vara värd för några gruppers besök till ett rum där man fick möta Kiefle.
Han skulle ge värdefull information till intet ont anande ungdomar, som jag uppmanade att anteckna och komma ihåg så mycket som möjligt. Informationen var viktig och skulle avgöra hur pass bra de skulle komma att må och utvecklas under åren framöver.

När de bänkar sig, sätter han igång och pratar på Targingga (vet inte hur det stavas), språket i Eritrea. Ingen förstod någonting, utom möjligen orden "Borås" "kommun" och "procent".

Så småningom sprider sig leendena när de förstår att det är inte på riktigt. Men kanske förstår de att det inte är självklart att kunna förstå över huvud taget, för den som tvingas fly till en helt annan plats på jorden.
För 20 år sedan kom Kielfe till Sverige, och för honom var det på allvar. Han flydde för sitt liv, och när han väl kom hit var det första ord han lärde sig:
"vänta"!

Admir från Srebrenica berättade sedan sin historia om flykten, om hur han skildes från sin bror och pappa, som var två av de drygt 8000 män som dog i folkmordet där.

Vi behöver ha perpektiv på tillvaron. Vi behöver få veta att våra liv inte är självklara, att vi inte självklart lever i ett fredligt land.
Genom att möta människor med annan erfarenhet lär vi oss lite mer om hur välrden fungerar.