Retreat (reträtt) - är det bara "lungt & skönt"?

Är på retreat nu.
Några dagar i tystnad (så läs inte detta högt är Du snäll).


En kollega använde det svenska ordet "reträtt" häromdagen, när jag berättade att jag skulle iväg. Och då får jag associationen "att dra sig tillbaka", och med ens dyker bilden av en snigel upp i mitt inre som drar in huvudet i huset (ja, analysera gärna det, och berätta vad Du kom fram till). Och det är ju bra att se hur det ser ut därinne - i tillvarons innersta.


Det låter ju som att några dagar utan att göra nåt, ta det lugnt och få mat serverat, ja, ganska likt semester, va? Men funktionen blir ändå inte detsamma.
Själv har jag svårt i början att koppla från vardagen (Då skulle du väl inte ha dator med dig så Du kan blogga, säger en inre röst), men det blev lättare när jag stängde av jobbtelefonen. Och allt som tiden går öppnar sig tankar som legat och grott en längre tid, men som inte kommit upp till ytan.


Söndagens evangelieläsning var kort, två verser om Jesus som frestades i öknen. Öknen brukar vara en enlig och tyst plats och där har någon tradition tänkt sig att demonerna bor.
Kände lite öken-känsla, när mina egna "demoner" dök upp, de obekväma tankar som legat dolda. Försökte brotta ner dem, och trodde det var över när de kom tillbaka igen. Fast..., är det inte i ljuset som spökena (och kanske också "demonerna") spricker?
Och när de väl blivit synliga och skrämselmakten är borta, då är det lättare att sticka ut huve´t igen och gå vidare.


Retreat är alltså inget för den som är skraj för det som ligger dolt inom sig själv. Så visst handlar det om att dra sig tillbaka, för att gå in i de mörkaste hörnen av sitt eget "hus" (tänk snigelbilden igen). Bara för att man själv inte pratar blir det inte tyst i huset. Därför är det inte riktigt som semester (så vida man inte tillbringar den i öknen), utan mer som storstädning. Och det kan ju faktiskt vara ganska skönt ibland.