Ofta brukar jag ha svårt för de där filmerna - oftast svenska - där några av rollerna är så oerhört pinsamma. Rollfigurer som har en total avsaknad av inkännandeförmåga i den situation de befinner sig i. Och då menar jag inte t ex Kvarteret Skatan, för där görs det så uppenbart, att det blir roligt.
Men många andra svenska filmer har just känslan av pinsamhet som sitt starkaste kort.
Nu är inte Änglagård 3 en av dessa, och det är ju bra...
Har väntat på att få se denna film, men kände nog inte att det var läge att gå på bio för att göra det. Nu har den börjat sändas på TV (TV1000 Nordic), så ja, vad är det jag har väntat så på?
En bit in i filmen inser jag att det här är ju en komedi. Första filmen såg jag mer som en dramakomedi, men utan inskrivna vitsar. En film som skapar leenden, men inte så många skratt. Den kändes seriös och nyskapande, även om de gamla fördomarna var lite väl överdrivna.
Den andra filmen har jag inget djupare förhållande till utom att jag minns att det var ett sätt att försöka göra om den första, men att dessutom stoppa in scener som inte kändes särskilt relevanta. Och det blev ju lite komik i sig.
3:an är (i a f jämfört då med 1:an) väldigt annorlunda. Här har satsats mer på att skriva in lite enkla vitsar i manuset, Rickard Wolf har tyvärr några sådana. Jag tror att de flesta som vill börja att göra film avhåller sig från denna nivå av vitsande, men dessvärre återfinns de här.
Men jag upplever faktiskt en känsla jag inte upptäckt hos mig själv förut.
Filmen ser på mig. Ja, jo, det har förekommit förut också, men då är det dramer som tar upp seriösa frågor, eller skräckfilmer.
Detta är ju en komedi, och den vill få mig att inte bara skratta med filmen eller med dess manus och karaktärer.
Nu upplever jag att filmen inbjuder till att bli skrattad åt. Dess staplade pinsamheter verkar vilja håna mig för att jag ser på filmen och vill att jag ska ta avstånd från den.
Det kan inte vara möjligt att Sweetwater/Nutley gjort filmen så här... fånig omedvetet.
Tidigare, i 1:an, drev man med landsortbefolkningen, att de är så inskränkta, och det finns ju kvar i repliken att, om man äter brysselkål (tänk "exotisk" mat), så kan hjärtat flytta på sig 9 cm/mm eller vad det nu var.
Folk på landet är väldigt sena att förstå världens förändring, främlingsfientliga o s v.
Ja, ja, suck.
I 3:an är det annorlunda. Filmteamet/produktionsbolaget är nu i fokus som de inskränkta, de som inte vet hur livet utanför manuset fungerar. De vet inte hur människor lever, vad som händer i världen, och allra värst - de vet inte hur man försöker få en film att verka trovärdig.
Tre filmer kan man bygga på att Fanny måste ta reda vem som är hennes pappa, men Alice däremot - hon är stabil. Hon skiter väl i vems är hennes pappa. Ja, rimligt...?
Jag kan nog ta på mig skulden för, efter samtalen med en kvinna på Sweetwater, att Reine den här gången använde röklin och stola i kyrkan. Jag har nog inte sett någon präst som inte gjort det under mina levnadsår, men troligen har inte någon i filmteamet varit i en kyrka sedan Bergmans Tystnaden.
Sorry, men då går det inte att driva med andra om man har så oerhört liten pejl på det område man vill beskriva.
Fortfarande är naturbilderna vackra och jag ägnar mest energi åt att leta efter statister och lokalisera inspelningsplatser. Och fundera över varför en prästvigd människa inte har haft en enda gudstjänst under sina fem första månader?? Och ägnar dagarna åt att lära folk att steppa?
Jo jag gillar Monty Python, men de har lite mer naturtroget sätt att beskriva världen och människorna på, och då går det att ta skämten på allvar. Och visst, det finns goda skådespelarinsatser från de flesta av skådespelarna, det vill jag inte förneka.
Men, helheten blir så orealistisk och pinsam. Kanske skulle den funka som fejk-dokumentär, och det kanske det den är, egentligen? Jag bara känner besviken att filmteamet inte lagt två strån i kors för att försöka göra en vettig film, när nu själva idén till en tredje Änglagård inte är så helgjuten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar