sju år är en lång tid

Har idag haft min officiella avslutningsgudstjänst på min tjänst där jag jobbat i över sju år.

Under dryga sju år hinner mycket hända. Så många man träffar en del flyktigt, andra lär man känna efter ett flertal möten. Några blir man verkligen vänner med, när man träffats, funderat, arbetat, kämpat, hoppats, sjungit, åkt, ätit tillsammans.

Som en vän och arbetskamrat sa, så försvinner inte vänner, bara för att man byter jobb, och det är en tröst, när allt känns så vemodigt.
För det är just vemodigt det känns.
Vemod, och lite glädje. Glädje över allt det fina som vi har delat.
Men allra mest tacksamhet.

För det som vi verkligen delar under många års samarbete, är själva livet. Glädjeämnen, bekymmer, och vardagstrivialiteter. Man lär sig hur en vän tänker och kan lätt, när det gäller, komplettera varandra.

Just detta - att dela ett tänkande med någon inom ett visst område, är en speciell känsla, som jag nu kommer att sakna länge framöver. Det är inte många människor man kan få den kopplingen med, och framför allt tar det några år.

Vänner försvinner inte. Jag kommer att bära med mig mina vänner i mitt hjärta, som en stjärnhimmel, där alla lyser med sina ljus och som finns där intill mig.

Tacksamhet
och lycka
över att ha fått ta emot...