Om några dagar ska jag få ... ja, jag ska göra det som står som rubrik.
I det här fallet handlar det om att gå på konsert med John Foxx.
Ett av de band som var stora under min uppväxt, men för min del då, inte allra bäst, var Ultravox. Jag var 12 då "Dancing with tears in my eyes" spelades flitigt, och kan på sätt och vis ses som höjdpunkten på gruppens karriär. Fast det kan förstås diskuteras, för många håller nog "Vienna"-eran som högre.
Det är personligt, beroende på vad man hörde först, vad man fastnade för och ev när man tröttnade. Kanske att jag själv föredrar "Rage in Eden"-albumet, som är det minst kommerisella av den andra upplagan av gruppen, i alla fall om man räknar singlar.
Förra sommaren lyckades jag ju bli lyrisk över Ultravox-konserten i Varberg. Jo, för mig var det fantastiskt.
Men John Foxx, då?
Gruppens första sångare lämnade gruppen innan de större framgångarna, och började på en egen karriär, som till och från fortfarande idag är igång. Och nu är det alltså dags att få möta honom på konsert i London.
Det är som att försöka beta av konsertbesök jag önskar jag skulle gjort tidigare, men som jag dels var alldeles för ung för, dels inte kunde dela med någon.
Kanske är det därför, att jag alltid känt det nödvändigt att hitta min egen väg bland musiken, som jag idag inte känner någon entusiasm för Spotify eller internetradio. Jag vill välja själv. Jag vill själv göra mina upptäckter och själv försöka upptäcka vad som driver någon att göra musik som jag inte förstår än.
Så nu väntar jag att få möta en person som tidigt gjorde helt elektronisk popmusik. Idag är det en självklarhet, eftersom en hel del av den musik som spelas omkring oss är hel-elektronisk.
Men John Foxx, var definitivt en av de allra första.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar