skolbesök i kyrkan utan "mission"

(Du förstår nog var jag som präst står, och jag skriver inte detta för att debattera (jag tror inte att detta inlägg ändrar på skollagen..) utan för att ge luft åt min upplevelse - take it or leave it! Jag har försökt att vara nästan helt seriös.)

Skollagen har tagit ett hårdare grepp om de skolor som fortfarande vågar sig till kyrkan.
Från kyrkans sida tillåts ingen bön och ingen välsignelse eller andra konfessionella inslag.

Det, måste jag erkänna, gör det svårt att vara präst i den kyrkolokal jag tjänstgör i.
Som att tala tydligt med munkavle eller som att
"fråga en politiker vad han/hon gör utan att denne får säga något om politik", som någon beskrev det som.

Trots detta vill skolan komma till kyrkan. Frågan är egentligen om kyrkan numera vill ha dit skolan?
I den stora staden är detta mycket känsligare än på den lilla landsbygden, konstaterar jag, och vet inte riktigt hur & vad jag ska säga, röra mig, klä mig o så.

Är rektorn rädd att jag ska säga något olämpligt? Antagligen. Det är en lång tradition som skolan vill ha kvar, och den hänger i en ytterligt skör tråd. Ett par ord från mig... så är den bruten.

Vilken makt jag har!
Makt bör användas klokt. Därför kan allt jag säger infogas utan problem inom skollagens ramar. Jag vet var jag grundar mina värderingar i. Fast även om skolan har liknande värderingar, vill den inte alls tänka på varför den har dessa värderingar.
Skolan är historielös, eftersom den tvingas klippa många band med sin historia. T ex, fram till 1960-talet var kyrkoherden självskriven i skolstyrelsen.

- Huh, va hemskt, säger skollagen, och vill inte höra talas om någon sådan påverkan!

Nej, jag är bakbunden och agerar så.
För att tillsammans kämpa mot mobbing, mot nedvärderande av människor, särskilt barn,
för att visa på att vårt samhälle blir bättre av att hjälpas åt, ta hand om varandra o s v, ja, Du vet, så väljer jag att samarbeta. Det finns definitivt ett mervärde i att visa på det goda, istället för att till varje pris prata om det (eller hindra någon att prata om det också för den delen).

Men allteftersom tiden går inser jag att ... om de tiger skall stenarna ropa kanske faktiskt stämmer rätt så bra in. Kyrkans väggar, stenarna i dessa ropar.
Psalmerna som ungdomarna sjunger, och som är en oskiljaktlig del av "vår kulturyttring", ropar.
De andra sångerna - de flesta - är förtäckta evangelium om vad som händer på julnatten eller om helgonet och martyren Lucias tro.
Ordet "halleluja" kommer inte från mig. Inte heller orden stjärnan, frid, signade o s v.

Nej, jag har fel. Skolan är inte historielös. Ingen människa är historielös. Någon kan tycka illa om sin historia, men det innebär inte att man blir av med den.
Den påverkar oss. Antingen kan man ta med sig det goda eller så bär man det negativa med sig. I de flesta människors och samhällens historia finns rikligt av både och, men valet - VALET vad vi tar fram - är ditt o mitt.

Musiktips: Det finns en julsång som är en icke religiös, helt fri från påverkan av värderingar eller tro, änglar och herdar. Varför missade dom att sjunga den?
Barn gillar den, det förstår jag, men jag måste erkänna att jag är tveksam om det är detta vi istället ska bygga vårt samhälle på.


Vintergubben myser i sitt vita skägg
Och nyser han så snöar det
Gulliga små flingor kommer singlande
Och dämpar slädens pinglande

Två små röda luvor på en fårskinnsfäll
Skumpar runt omkring skumpar runt omkring
Gubbarna i stubbarna sa ingenting
Men det tissla tassla runt omkring