Konsten att vara på samma ställe som där man befinner sig

De flesta av oss strävar mot någon slags förbättring.
Det finns ju alltid områden som kan förbättras mot hur de är idag.
Kanske går några av oss in så mycket i dessa förväntningar, att vi agerar som om vi vore där redan. Fast vi är ännu inte riktigt där.

På liknande sätt kan det vara med den som är beviken över hur en viss utveckling gått. "Det var bättre förr"-syndromet kan också få en lite "tids-frysande" effekt på oss, så att fortfarande agerar som vi alltid har gjort.

Därför är det inte så märkligt att vi inte alltid lever och agerar i den tidsposition vi är i just nu. Eftersom vi är olika människor med olika historia, förväntningar och värderingar ( etc) så är det ju heller inte säkert att vi uppfattar den just nu aktuella tiden på samma sätt. Det vore rentav omöjligt.
Språket är till viss hjälp, så länge vi har en acceptabel gemensam överensstämmelse av ordens betydelse, men det har vi ju inte alltid.

Eftersom vi också har olika värderingar har vi ju säkert olika uppfattningar om vad vi kan och vill förvänta oss, respektive hur vi tolkar den tid som vi har lämnat.
Hänger Du med?

Eftersom vi knappt kan räkna med att vi uppfattar vår position likadant bör jag antingen propagera stenhårt för att just jag har den rätta uppfattningen och andra har fel i det som inte överensstämmer med min uppfattning. Eller så måste jag vara ödmjuk och inse att jag kanske är ensam att uppfatta tillvaron på exakt det sätt jag gör, och i samspråk med andra försöka hitta fram till en mer gemensam grund.

Det kan säkert vara skönt att få bestämma och tillrättavisa andra som inte begriper så mycket, så att de verkligen förstår hur det egentligen ligger till. Jag tjänar i alla fall på det och kansek jag kan låta fler av mina egna förväntningar förverkligas.
Eller så söker jag efter att tillsammans med andra utveckla tillvaron, och inte minst mig själv. Och är samtidigt villiga att själv ompröva min ståndpunkt.

Det senare förhållningssättet tvingar mig att inse att jag inte nödvändigtvis vet bäst.
Och det är fantastiskt befriande!