Plockade fram en nyinköpt 12" bildskiva för första gången. Ja, ny och ny... London för ett halvår sen, men det blir inte så ofta nu längre.
När jag plockar fram den ur omslaget kommer jag att tänka på en kommentar killen i affären i Soho säger till mig.
-Det kan hända att den inte är helt felfri.
Jaha undrar jag, vad menar han med det?
- Ja, den kan vara begagnad...
Ja, och... tänker jag och undrar om jag ser så ung ut att jag är en av de där som precis upptäckt att det börjar släppas vinylskivor och att det är en vidareutveckling från CD:n istället för en föregångare.
Jag såg nog ut som en fågel ett slag innan jag hummade: - visst, det är OK.
Finns det nån som köper en bildskiva och förväntar sig ett ljud som inte är "felfritt"? Finns det nån som köper en vinylskiva från 1991 som dristar sig att tro att det fortfarande finns ospelade exemplar i affärerna?
Jag känner mig nästan museial, som lyckas hitta denna raritet över huvudtaget. Och dessutom hittar jag en tolva med "China Crisis", deras första som är utgivet på ett för mig helt okänt bolag i Liverpool, alltså före de gav ut skivorna på "Virgin".
Den, hade verkligen ett felfritt ljud däremot. Oöverträffat av det mesta jag hört från en CD. Levande och dynamiskt.
Men visst är det samma skivor som fanns på den tiden då CD ( eller senare format för all del) inte var självklart respektive knappt en uppfunnet. Ändå har förhållandet till vinyl förändrats så totalt.
Även om något är precis likadant som det var för 30 år sen, så upplevs det annorlunda idag för att vi lever i en annan tid. Nej, inget är självklart längre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar