det som inte skulle hända ...igen

Ibland blir jag överraskad över hur människor agerar och tänker.
Naturligtvis väl medveten om att andra kan skriva samma sak när de funderar över mig.

Jag är sällan så intresserad av att framhålla vilka hot som byggs upp omkring oss, hur skrämmande världens utveckling eller "dagens ungdom" är.
Och varför skulle jag?
De finns andra som gör och förresten tycker jag att det är bättre att istället försöka hitta lösningar eller alternativa vägar, än att fastna i problemen och grymtandet över dem.

Jag kan ändå inte låta bli att häpna när jag träffar eller hör om rasister på nära håll. Jag har svårt att verkligen tro att någon kan medvetet välja att nedvärdera andra människor som har något gemensamt och som skiljer dessa från den eller de som har den här åsikten.

Spelar det verkligen någon roll vilken egenskap som den grupp med människor har, som nedvärderas? T ex att vi i Sverige nedvärderar de som är födda utomlands.
Det är ju rätt så dumt för de allra flesta är ju faktiskt inte födda i Sverige, och de flesta gör sig inte ens till för att verka vara det. Eller utger sig för att vara nordeuropéer över huvud taget.

Och om någon nu har sådana tankar inom sig, vad är det som gör att man gärna uttrycker dem? Särskilt om man själv använder uttryck som har sitt ursprung i "andra generationens svenskars" språkbruk? Eller gillar pizza, klär sig i andra kläder än äkta svenska märkeskläder och, ja, vad som helst.

Vi kan aldrig gå tillbaka till en helsvensk tillvaro om man inte lever som helt och hållet självförsörjande.

Lars von Trier uttrycker sin sympati för Hitler. Nej, det var inte genomtänkt.
Naturligtvis är inte namnet Hitler en kod för att man ställer sig bakom hela världens djävulskhet, visst även han var en människa liksom du och jag. Fast det blir väldigt svårt att dra fler likheter som inte kraftigt överskuggas av hans initiativ till krig och särskiljande av människor för att mörda en stor mängd av dessa.

Jag börjar inse att det inte bara är cynism och besvikelse som ligger bakom oron över att mänskliga utrensningar kommer att utföras igen. Dessvärre är det nog sant.
En allt större brist på eget ställningstagande och brist på uppvärdering av goda normer kommer att medverka till det.

Inget är gott bara för att en människa säger att det är gott och detsamma med det som kallas ont. Vi behöver dela det med varann. Vi behöver ha diskussioner när vi möts i skolor, på arbetsplatser, torg och gator, kassaköer och parkeringsplatser, kyrkor och föreningar om grunden för vad som är gott/rätt och ont/fel.

Själv tror jag att vi behöver ha något utanför det egna tyckandet och argumenterandet som garanterar att det finns något gott, som verkligen i sig, är gott.

Sedan kan vi aldrig tvinga människor att tänka, känna, reflektera. Fast vi kan alltid hoppas och be för att detta i sig upplevs som attraktivt och som en bestämning av vad det är att vara människa. För det är inget som vi hänföra till en detalj på ytan.