Suddar tiden bort sår?

I dagarna är det jubileum.
Känns rätt så personligt, men kan ändå vara värt att ge någon liten glimt över.


För 10 år sedan, 14 januari, prästvigdes jag. Det är väl något stort i sig, men med tidens flöde passerar dagen mer som en bland många i livet. Som en yttre bekräftelse på ett konstant tillstånd, snarare. Fast visst, det yttre är i sig något mycket respektingivande. Jag kände mig trots det, allt annat än närvarande i mitt eget liv just då.


För 10 år sedan, natten till den 17 januari, tog livet en annan riktning. En smärtsam instikt som trots mitt starka motstånd inte gick att bortse från.
Hur mycket vi än vill tvinga oss själva till att göra rätt, att stå för våra beslut, att göra vad vi kan för att inte tillfoga smärta mot andra, finns det en gräns där vi inte kan kompromissa med det som är vårt eget liv.


En del av oss tar lätt till oss andras förväntningar, värderingar, inriktningar för livet, och tror att det är våra egna. Om de inte står så mycket i strid med det som verkligen är våra egna behöver det inte innebära några större problem. Men, om vi försöker leva om andras liv, om vi försöker leva felfria, klara oss genom livet utan törnar och sår... är det inte konstigt om vi blir besvikna.

Det som gjorde att livet för 10 år sedan gjorde ett brott i sin bana, var inte prästvigningen utan skilsmässan. Jag minns smärtan inom mig under den tiden. Såret jag fick då är läkt, men ytan är inte slät, som om det aldrig funnits. Ärret är tydligt, men väl inlemmat i den människa jag är idag. Kan jag likna det vid att en sannare självbild föddes, genom smärtan?


Jag vet idag att det inte kan vara ett realistiskt mål att gå igenom livet utan sår, att alltid vara konsekvent, eller att försöka leva upp till det nästan perfekta ideal vi kan ta till oss som mål.
Istället är det så vi växer, så som vi blir de människor vi är, i djupet av oss själva.

Vi bär alla på svagheter, och det gör ont att upptäcka och erkänna dem. Men bilden av mig själv som jag bär på idag, är ärligare, för mina fel och brister är också en del av mig. Jag känner mig bättre och behöver inte försöka bli något jag inte är. Förlåtelse behöver inte handla om andra - jag måste också kunna se mig i spegeln och förlåta mig själv.


Tror att det bara är så vi kan bli hela som människor, med våra svagheter och sår. De är en lika sann del av oss som allt gott, och att erkänna dessa gör att vi inte måste skämmas för dem. De kan istället vara en hjälp för ett mer ödmjukt sätt att se på livet.
Dessutom vinner vi något annat istället - befrielsen från pressen att leva felfria och perfekta.