Vad är det som gör att jag är lik någon annan? Och är det jag som är lik den andre, eller den andre som är lik mig?
I alla fall är det rätt kul att fundera över påstådda likheter med andra. Det kan ju faktiskt lära mig något nytt. Både om mig själv - hur jag uppfattas, men också om någon som jag själv inte känner till.
Så därför blev jag glatt överraskad när jag nu har lyssnat igenom mina två första CD med "Deine Lakaien", en tysk electro-indie grupp, som faktiskt gav ut sitt debut-album redan 1986. Har missat dem helt!
På konserten på synthklubben kommer en glad kille fram till mig, hälsar och frågan, om jag är Alexander Veljanov. Jag blir alldeles förvånad och kan inte svara ja, utan det blir nåt i stil med att, möjligen, men inte vad jag känner till. Han förklarar vem det är och pratar om likheten med håret. Jag blir ju nyfiken förstås, och killen vandrar vidare och hälsar på fler. Kul med nån som går runt och får folk att trivas!
Inte så långt senare på en pub ställer jag mig vid disken för att beställa, och killen intill mig, vänder sig till mig och frågar: Är det Du som är Jakob Hellman?
Det här var före förra årets "Forever Young"-turné, så jag undrar ju förstås om killen fortfarande lever, för så stark vägran att återvända till scenen har väl ingen annan svensk artist haft, av dem som ändå nått en större publik.
Glasögonen och det höga håret får honom att fråga. Och självklart skulle jag tagit fram gitarren och spelat lite som svar om jag bara haft den gömd innanför rocken, men även denna gång fick mitt förmodade kändisskap stryka på foten.
Fast det gjorde ju inget - jag blir ju igenkänd ändå!
Eller så är det just glädje i att kommunicera som gör att vi gärna låter vår fantasi ge oss modet att inleda ett samtal med någon vi inte känner. Och inte för att det är viktigt att veta, men det är kul att ibland fråga nån okänd vad hon läser, vart han är på väg just då, eller vad personen har för relation till bandet som snart ska spela.
Kanske påverkar det den andre något? Kanske börjar jag själv fundera över något, när jag får frågor om undrar vem jag är eller vad det ser ut som att jag jobbar med ( designer?).
I alla fall skulle jag inte försökt skaffa de här skivorna med "Deine Lakaien" och överraskas av den ibland riktigt finstämda och välgjorda musiken. De här skulle jag ju upptäckt för 20 år sen!
Så, TACK min glade Varbergsboende synth-vän för tipset! Vi lär väl ses igen och då har jag ju verkligen tillfälle att ta upp samtalet igen, och kanske vi kan lära oss något nytt igen.
(kanske får jag lära mig sjunga någon sång, så kanske jag kan övertyga honom...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar