Jag var på 5-årskalas helgen som gick.
Det är fantasiskt att se en 5-åring, som när kalaset börjar, får fler och fler presenter.
Så han sätter igång att stampa i golvet och skrika:
- Mamma, mamma, jag hinner inte med att öppna alla", för att lyckan är så stor.
För en 5-åring blir det lätt många stora gåvor. Det är stort att fylla fem!
För oss vuxna är det däremot rätt så sällsynt att vi ställer och stampar i golvet när vi fyller år, för att vi är så jättelyckliga över alla presenter, och inte hinner öppna dem så snabbt vi önskar.
Men vi har annat att glädjas åt.
Bara något så enkelt som att vi möter en bekant i affären, någon vi inte sett på länge, eller en obekant på tåget eller i en kö och vi börjar prata. Vi inser att vi har mycket gemensamt, att vi skrattar tillsammans, och att det är förvånansvärt lätt att trivas med en människa vi aldrig sett förut och kanske aldrig kommer möta igen.
Kanske får Du höra en sång på radion, just en av dem Du verkligen ville höra, och så plösligt kommer den bara.
Att oväntat besök av någon eller att få skriva ett brev till en gammal vän. Enkla saker som vi inte alltid tar oss tid till, men väl där kan de ge en nästan barnslig lycka.
Alltid är det enkla händelser, men som fyller oss med en ödmjukhet inför livet, just det liv vi får leva här och nu.
Samma känsla som vid promenaden i skogen jag tog en härlig vinterdag, där snön lyser ikapp med solen, 3 minusgrader, rimfrost och klarblå himmel! Då gick jag med lätta steg fastän det var djup snö.
Den här lite barnsliga glädjen säger en del viktigt om livet. Och jag tror att precis den känslan jag får under de här stunderna, är den känsla jag ständigt kommer att leva i, när jag kommer till himlen en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar