Utvecklingen i Egypten - och i kyrkan och världen!

Vi har alla hört vad som händer i Egypten, och likaså har vi hört många funderingar över vad som skall komma.

Idag (på bilbesiktningen) (Ja, den gick igenom, u.a.) hörde jag på radion röster från Frihetstorget.
En läste ur Lukasevangeliet, en annan ur Koranen.
Någon muslim hade stolt visat upp sin kontaktlista i telefonen, för att visa på de många kristna vänner han hade.
Många ropade att muslimer - kristna - vi är ett, eller att tillsammans gjorde man gemensam sak mot regimen. Gemensamt var man trött på förtryck, gemensamt var man ett enda folk.

Det finns många nidbilder av både kristendom och islam. Naturligtvis finns det alltid en bakgrund till dem, men många gånger kommer dessa i förgrunden. Det finns en vilja att ta sin religion på allvar. Att bära fram budskap om fred, syskonskap, omsorg och försök till rättvisa och förlåtelse.

"Organisationen är budskapet" - en formulering jag såg i en bok av Per-Anders Sandgren.
Att t ex kyrkan är i sig själv, gör och säger endast det, som står i samklang med sitt budskap.

Det skulle ju helst gälla de flesta organisationer, men inte minst kyrkan.
Ibland känns det som en dröm. Tänk om det är de allra mest kärleks- och omsorgsfulla tankarna vi har, är de som står närmast sanningen om Gud!? Tänk om kyrkan skulle tillåta sig att vara Kyrka!
Vi skulle då få ännu större förtroende, vi skulle mer närma oss en enhet. En enhet där inte särskilda formuleringar och regler är det som styr, utan närheten till Kristus skulle vara det som förenar och stärker. Det som betyder allt!

I så fall är människokärleken till var och en det mest grundläggande i våra liv. Och då bara än mer värdefullt om vi inte bara tillhör en religion, utan delar vår dröm med fler, från andra religioner eller kanske ingen alls.
Det finns ingen annan väg att gå - det verkar många Egyptier förstått.
Tänk om vi också skulle kunna drömma om den möjligheten!