En del bibeltexter som man som präst råkar på inför en gudstjänst slår an en hel del känslor. Själv känns det som om sexagesima plötsligt fått en central roll i hela kyrkoåret.
Söndagens namn anger att det är sextio dagar före påsk, söndagen före vi går in i "fastlagen", vilket är tre dagar av karneval ( kanske vi skulle satsa lite mer på!!) före fastan, som påbörjas på askonsdagen.
Så råkar jag nu på en evangelieläsning som känns väldigt personlig, ord som ekat inom mig mycket under sista tiden.
Känslor väcks till liv, som gärna fått ligga och slumra i överskådlig tid. För jag påminns igen över vår kyrka som är allt annat än perfekt, där förakt för andra människor inte är ovanligt, både för vanliga gudstjänstbesökare och för olika medarbetare.
Och där föraktet i sig, leder till att människor körs över eller nonchaleras eftersom de i föraktet inte tillmäts sitt rätta mänskovärde. Eller på ren svenska - de är dumma eller obekväma.
Föraktet grundar sig naturligtvis i historien hos den som bär på det. Att själv inte blivit erkänd sitt värde, rädsla för att själv inte duga. Då kan man använda sin makt till att statuera exempel, att visa vem som bestämmer. Eller så bryr man sig helt enkelt inte om vad en del andra människor önskar och ber om. När man då ser rädsla, besvikelse och missmod hos en annan, känns de egna känslorna av samma sort inte så svåra.
Det är lätt att bli besviken på kyrkan, för vi har höga förhoppningar på den. Vi kopplar lätt ihop våra goda gudsbilder med hela kyrkan som organisation, och när vi då möter mänsklig ofullkomlighet eller rädsla och förakt hos de som har fått en maktposition, då är det lätt att bli besviken. Att vilja lämna, att vilja gå någon annanstans.
Då hörs Petrus ord i mig: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord!
Ja, kyrkan är mänsklig, även om den är den plats på jorden som erbjuder en levande relation med Jesus/Gud.
Här finns många problem, här finns rädsla som motsats till kärleken som vi hoppas finna. Men vad ska jag göra när jag blir trött och besviken på kyrkan?
Ja, vart annanstans kan jag gå? Det är ju här som är min plats och min roll blir då tydligare för mig - att stanns och göra allt jag kan för att den ska bli mer lik min önskan - en plats där var och en respekteras och bemöts med kärlek. Oavsett status, utbildning, kallelse eller ålder.
Jag vill men kan inte predika om min besvikelse. Jag måste föra fram hoppet, det goda. Det är ju det jag själv förväntar mig av andra. Därför är Petrus ord så viktiga för mig.
I all min besvikelse över att kyrkan inte är perfekt har jag fått ett uppdrag att stanna och kämpa, att använda mina förmågor till att göra så gott jag förmår, att komma med kärlek och förlåtelse. För jag vet, att jag har stöd hos den Gud som jag delar livet med.
Där är mitt fokus och mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar