Det är både skrämmande och fantastiskt att se vad som händer i Libyen. Nu efter först Tunisien, sedan Egypten och därefter en del bubblande i några av de andra mellanöstern-stater, så ställs allt på sin spets i Libyen.
Efter 42 år med samme diktator, räds inte folket döden och blodbad, som det kallats.
Höga företrädare för landet byter sida från diktatorns till folkets, militärer som vägrar beskjuta sina egna, och människor som trotsar våldets hot.
Civilkurage!
För frihetens skull, för demokratins skull, för att få räknas med.
Vi här i norra Europa hejar förstås på, på behörigt avstånd. Vi riskerar inget. Vi är nöjda med vår demokrati, vi har haft vår julrush, mellandagsrea, möbelrea och nu börjar bokrean också. Vad kan vi mer behöva?
Blir det någonsin rea på civilkurage? Eller vad skulle få oss att visa ett uns av det civilkurage som det Libyska folket visar?
Men, visst, vi behöver inte längta efter frihet och demokrati. Trots det finns det tillfällen då jag önskat mer vilja och aktivt ställningstagande i vårt land.
Att våga ta ställning mot våld, mot meningslöshet, mot utfrysning och utvisning av människor som behöver ett hem, en plats på jorden att vila ut på. Och en funktion i samhället som gör att de tas i anspråk.
Civilkurage för det goda, mot förakt och nedvärderande av andra.
Världen förändras hela tiden. Men det är alltid din och min uppgift att varje dag göra vad vi kan, för att genomföra de förbättringar som behövs där vi är. Kanske inte bara för vår skull, utan också för människovärdets.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar